Topp 40 filmer från 2017
Vilket år för film det har varit. När det gäller film under det här decenniet har 2014 varit mitt favorit år, men 2017 kommer väldigt nära. 2015 och 2016 var generellt tråkiga, med sina oinspirerande kassasuccéer, pretentiösa indie filmer, tråkiga Oscar nomineringar och inte många stora överraskningar. Det var kvalité filmer som släpptes under åren, men för få och för långt ifrån varandra. 2017 dock har varit genuint underhållande från början till slut i alla möjliga genrer man inte förväntar sig så mycket kvalité från idag. Flesta gigantiska filmer var medelmåttiga och tråkiga som vanligt, men den här gången var en tredjedel av alla årets stora filmer riktigt bra och var inte endast där för att underhålla, utan hade något speciellt att säga och samtidigt exkluderade pretention till sitt berättande. Detta gällde speciellt sci-fi, med Marvels tajta och smarta narrativ i ’’Logan’’, ’’Guardians of the Galaxy vol. 2’’ och ’’Spider-Man: Homecoming’’. Andra sci-fi var vuxna och tålmodiga ’’Blade Runner 2049’’ och ’’War for the Planet of the Apes’’. Klipska komedier kom i formen utav ’’Logan Lucky’’, ’’The Big Sick’’, ’’The Lego Batman Movie’’ och ’’The Hitman’s Bodyguard’’, sedan skräck med ’’Happy Death Day’’, ’’Get Out’’, ’’Split’’, ’’It Comes at Night’’ och ’’A Cure for Wellness’’ och tekniskt imponerande action med ’’John Wick: Chapter 2’’, ’’Valerian and the City of a Thousand Planets’’, ’’Baby Driver’’ och ’’Thor: Ragnarök’’. Ifall du tycker om dessa individuella filmer eller ej är helt och hållet upp till dig och det är inget fel med att ha en åsikt, men varje film har sin egna individuella stil i sitt berättande och sin egna ton, vilket är det enda jag bryr mig om. Dessutom fanns det många i år, någonting som inte har hänt på länge, speciellt med filmer som har stora budgetar. Året hade konstanta överraskningar, unika projekt och kvalité i genrefilmer man sällan ser. Industrin suger fortfarande för det mesta och med alla chockerande påståenden mot producenter och skådespelare inom industrin i år så är klimatet ännu värre än vad det någonsin har varit. Fast filmerna är filmerna och jag är här för att fira ett bra år för konstformen.
Den här listan kommer bara inkludera filmer som hade premiär i Sverige under 2017. Ifall en film hade premiär utanför Sverige under 2016 men hade inte premiär här förens år 2017 kan den hamna på listan. Jag fuskar lite grann genom att inkludera direkt till dvd/blu-ray filmer och vissa som har haft premiär utomlands, men inte här än och jag har lyckats se dem ändå, vare sig det är på lagliga eller ’mindre lagliga’ sätt. Jag har inte sett varenda film som har släppts heller, eftersom det finns bara 52 veckor under året och jag har inte så mycket tid. Det är också några filmer som inte har visats i en biograf nära min hemstad, så det är några filmer jag inte har kunnat se, som ’’Loveless’’ och ’’Mad World’’. Det är varför några i början på listan är några underliga val som jag personligen ville rekommendera, istället för en massa underground avans-garde filmer jag ville se.
Med det ur vägen kan vi gräva oss ned i listan.
40. Valerian and the City of a Thousand Planets /Reg. Luc Besson
Kallad för sommarens sämsta film av vissa, jag tyckte filmen var helt okej. Färgglad, snyggt filmade actionsekvenser, intressant värld och fruktansvärt dum. Det är den rätta sortens dum med underliga skådespelare, skumma meningslösa scener och klumpig dialog, men det hela känns som att det kommer från en filmskapare med en vision, istället för ännu en tråkig actionfilm regisserad av producenter och skriven av fyra manusförfattare som är med i ett cinematic universe.
39. Tuntematon Sotilas (/Okänd Soldat) /Reg. Aku Louhimies
Många väljer ’’Dunkirk’’ som årets bästa krigsfilm, men för mig föredrar jag den här och en film senare på listan. Den stora anledningen till varför den här sticker ut för mig är sina karaktärer. Trots att filmen är hackig, speciellt i sina första scener, så driver karaktärernas känslomässiga inblandning handlingen framåt så att man bryr sig om konflikterna och konsekvenserna som dyker upp från dem. Konsekvenserna är mörka och passar Europas mörka historia.
38. Life, Animated /Reg. Roger Ross Williams
En mäktig dokumentär som jag var rörd av, speciellt när min egna bror använder sig av Disney filmer likt Owen gör här. Påminde om ’’Finding Dory’’ på många vis, bara mer rak på sak och känslomässigt mer fängslande. På många vis suger filmen upp till Disney, men jag såg det mer som ett budskap om hur mäktig film kan vara för vissa.
37. Koe no Katachi (/A Silent Voice) /Reg. Naoko Yamada
På många vis respekterar jag den här filmen för sin utmanande handling och två huvudkaraktärer, men samtidigt var allting runt omkring dem lite för påtvingat just för mig personligen. Filmen är brutal, elak, realistisk och medvetet smärtsam att sitta igenom på ställen och det behövdes i den här annars konsekvenslösa genren.
36. Thor: Ragnarök /Reg. Taika Waititi
Jag förväntade mig en större fantasy inriktning med den här filmen och humorn inte skulle vara närvarande hela tiden, men för vad filmen är var den en njutbar och rolig actionfilm. Bättre gjord och bättre berättad än ’’Thor’’ och ’’Thor: The Dark World’’, men här fanns det inga anledningar att bry mig om karaktärernas inre konflikter, eftersom flesta som etablerades i tidigare filmer är nu påtvingat borta. Alla teman och metaforer är där, men ingen känslomässig kärna för mig. Bra film, men Marvel har haft många bättre projekt i år.
35. 120 Battements par Minute (/120 Slag i Minuten) /Reg. Robin Campillo
Aktivism delen i filmen var det minst intressanta under filmens hela speltid för mig. När karaktärerna bara var och vi fick se deras vardagliga liv kunde det vara tillräckligt för att göra detta till ett modernt tidlöst mästerverk inom romantik genren. Många vackra pillowshots, snygga scenövergångar och tajt dialog.
34. Kuso /Reg. Steven Ellison
När det gäller underliga och motbjudande filmer finns det ingen värre att hitta än den här. Den är inte lika blodig eller våldsam som en Troma produktion, men den är definitivt lika virkad och komisk. Flying Lotus och David Firths samarbete fungerar bra här och får mig att inse hur mycket jag vill ha absurda exploitation filmer i modern tid.
33. A Street Cat Named Bob /Reg. Roger Spottiswoode
Den bästa Gustaf filmen någonsin. För att vara seriös dock så har filmen många minnesvärda ögonblick och är inte onödigt komplicerad. Den är väldigt simpel, rak på sak och är en romantisk bild av drogberoende och inte en torterande upplevelse som ’’Requiem for a Dream’’ eller ’’Trainspotting’’. Trots att filmen handlar om hemlöshet och droger som kommer med det så är den lätt att svälja, har färgglada karaktärer, rolig dialog och poppande scenografi.
32. Spider-Man: Homecoming /Reg. Jon Watts
Definitivt den bästa spindelmanen och den bästa filmen med titelkaraktären. Sam Rami trilogin har fått lite av en ’’Superman The Movie’’ status, i hur de skapade den moderna idéen utav ’superhjälten’, vilket är varför jag föredrar den trilogin, trots sina löjliga problem. ’’Spider-Man: Homecoming’’ är underhållande och det är skönt att få en en film i den här genren som varvar ned lite genom att handla om en tonåring och hans problem i skolan och brist på en far figur. Istället för att världen ska gå under varje fyra månader.
31. Moana (/Vaiana) /Reg. Ron Clements & John Musker
Den här växte på mig mycket i år. Det är många klichéer jag inte bryr mig om, speciellt i sin första halvtimma, men det är många underhållande scener med roliga karaktärer, generellt bra humor, animationen är grym, konflikterna är fängslande på ställen och sångerna är riktigt bra skrivna så de driver handlingen framåt. ’’Shiny’’ och ’’You’re Welcome’’ är sådana låtar som drev mig till vansinne när jag och mina kamrater sjöng dem från ingenstans flera månader efter vi såg filmen. Det är svårt att inte tycka om den.
30. Get Out /Reg. Jordan Peele
Förväntade mig att se den här högre upp på listan. ’’Get Out’’ är klipsk och hysteriskt rolig på många ställen, men var antingen inte tillräckligt originell eller unik, vet inte riktigt vilken som stör mig riktigt. Det var några scener jag tyckte var ganska meningslösa under min andra visning, men samtidigt var filmen bra skrivet, snyggt inspelat på många ställen och hade en klassisk inriktning till sin skräck musik.
29. Star Wars: The Last Jedi /Reg. Rian Johnson
Jag tycker inte om ’’Force Awakens’’ och ’’Rogue One’’, men ’’Last Jedi’’ gav mig det jag vill ha från en sci-fi epok. Starka karaktärer, komplexa motivationer och grymma actionsekvenser. Den har många problem, men alla scener som fungerar är absolut fantastiska och fyllda med några av de vackraste bilderna från i år.
28. A Ghost Story /Reg. David Lowery
När det gäller draman i år var detta definitivt den skummaste. Den uppenbara jämförelsen är ’’Ghost’’, men ’’A Ghost Story’’ är blekare och inte särskilt romantisk. Det är en intressantare och kreativare bild utav ett hemsökt hus än vad vi har fått innan. Med några förändringar i ljudet kan detta förvandlas till en skräckfilm. För mig var det roligt att studera alla långa tagningar och symboliken närvarande.
27. The Founder /Reg. John Lee Hancock
Det är lätt att säga hur lik ’’The Social Network’’ den här är, men den hittar sin identitet också, genom ett grymt manus, smidig takt, bra metaforer och filmskapande som inte distraherar. Michael Keaton är det bästa med hela filmen dock och sig självt gör filmen värd att se. Från ett narrativ och struktur perspektiv kommer den här inte överraska många där ute, men jag bara tyckte om karaktärerna och deras dialog så mycket att filmen stiger över andra biografiska draman, likt ’’Argo’’. Jag förstår varför kritiker inte fastna för den här, men för mig var karaktärernas konflikter bara för bra. McDonalds can be the new american church.
26. Umi Yori mo Mada Fukaku (/Efter Stormen) /Reg. Hirokazu Kore-Eda
Den här filmen representerar varför jag inte kan hålla mig undan från japansk film. Lugn, inte bråttom någonstans och handlar inte om så mycket, men samtidigt har klipskt filmskapande och intensiv drama. Begränsat till folks vardagliga liv, har inga uppenbara strukturer eller klichéer, bara karaktärer och deras konflikter med varandra.
25. Baby Driver /Reg. Edgar Wright
Edgar Wright har inte lyckats så mycket det här decenniet för mig personligen, men det här var första gången på väldigt länge där det kändes som att jag såg en film han ville göra. Inte baserat på något annat, musik han tycker om är integreras snyggt in i handlingen och klippningen, karaktärer han tycker om att skriva och fylld med referenser som blir stora skämt senare. Den har ett intressant sätt hur den visar hur folk konsumerar musik och vad det betyder för folk, vare sig det är för eskapism från alla hemska saker runt omkring dem eller koppla två människor tillsammans.
24. Da Hu Fa (/The Guardian) /Reg. Zhigang Yang
Detta är en kinesisk animerad film, vilket är någonting som inte är på min radar oftast. Kinesisk animation har inte världens största kvalité, åtminstone från de handfull filmer jag har sett, vilket gör att jag måste tacka min Kina besatta bror som rekommendera den här till mig. Det hjälper också att den har allting jag älskar med animerade filmer, vilket är en kreativ fantasy värld och karaktärsdesigns, mystik i handlingen kring sin magi och är fruktansvärt läskig och blodig.
23. La Tortue Rouge (/The Red Turtle) /Reg. Michael Dudok de Wit
Studio Ghibli har stängt sina dörrar för tillfället och då gör att detta blir den enda filmen i år som är kopplad till företaget och dem bara producerade projektet. Ingen dialog i huvudtaget och filmen blomstrar i vackert visuellt berättande, men saknar kreativiteten i sin animation som jag söker från dessa sorters filmer. Trots sina plana designs så har filmen en ton och takt som är bekväm, även fast strukturen är klumpig. Grymma ögonblick som jag rekommenderar till fantaster av animation.
22. The Meyerowitz Stories (New and Selected) /Reg. Noah Baumbach
Ett år där jag inkluderar en film med Adam Sandler bland mina favoriter. Den stora anledningen att se filmen är den stora rollistan med fantastiska skådespelare, vars allihopa gör ett sådant fantastiskt jobb att man inte känner igen någon i sina roller, speciellt Elizabeth Marvel, Emma Thompson, Dustin Hoffman och Adam Sandler av alla människor. Detta bevisar att människor som är med i så många usla filmer inte är talanglösa eller kapabla att skapa något unikt för ett projekt.
21. Jim & Andy /Reg. Chris Smith
Detta var en surrealistisk upplevelse. Jag har inte sett ’’Man on the Moon’’ och jag planerar inte att se den, men detta är nog den läskigaste 'bakom kulisserna’ filmen sedan ’’Shadow of the Vampire’’ och har gjort mig fruktansvärt nyfiken. Man konstant väntar på att folk ska explodera i reaktion till Jim Carreys beteende, vilket man först tycker han förtjänar, men när filmen rör sig framåt börjar man förstå poängen med all galenskap. Den var förvånansvärt mörk och känslomässig på ställen, någonting som fungerade väldigt effektivt.
20. Good Time /Reg. Benny Safdie & Josh Safdie
Kriminaldrama är en genre man inte ser så ofta nu för tiden, speciellt där huvudkaraktären är också antagonisten. Jag är vanligtvis inte en fantast av filmer som har konstant handhållen kamera i profilvinklar tillsammans med grundliga scenarion, men den här fastnade hos mig. Det är många stunder då jag önskade att kameran kunde placeras en meter längre från skådespelarna, frustrerande så, men det växte på mig medan filmen gick och la till den obekväma och spännande naturen till filmens thriller handling. Jag tyckte om karaktärerna, deras inre konflikter och hur scenografin fick allting att kännas så äkta. Robert Pattinson, mest känd för sin roll som Edward i ’’Twilight’’, är otrolig i den här filmen. Jag kände inte igen honom och det var nästan läskigt.
19. Loving Vincent /Reg. Dorota Kobiela & Hugh Welchman
Under alla mina år som en animation fantast har jag aldrig skådat en sådan här unik film. Helt och hållet animerat med oljefärger och det är någonting att skåda. Handlingen kommer inte chockera, men filmen är värd att se bara för hur lång tid allting tog att göra och vilket ambitiöst projekt detta är, i en modern tid där animation inte får mycket respekt. Filmen hittar poesi i vardagliga aktiviteter och omgivningar, någonting Vincent van Gogh han själv gjorde när han levde. Animationen är fantastisk, karaktärerna är äkta och filmen är så lång ifrån pretentiös den kan komma.
18. Nova Seed /Reg. Nick DiLiberto
Traditionell animation är en döende konst här i västvärlden, så det var en skön överraskning att få se den här poppa upp från ingenstans, av människor som jobbar inom videospelindustrin. Det finns många objektiva problem med filmen, som sin animationkvalité och ljudkvalité, men jag föredrar att se hur en budget kan påverka ett projekt hellre än att se en perfekt ren, säker och icke förolämpande 3D animerad film från Sony. Alla designs är coola, sci-fi metaforerna är snyggt integrerade och karaktärerna är njutbara, vars motivation etableras mest visuellt. Det är inte lika imponerande som ’’Loving Vincent’’ eller ’’Moana’’, men den behövde inte vara för mig. Tvivlar starkt på att folk kommer tycka om den här, men ifall du är en fantast av animation tillsammans med sci-fi, som ’’Heavy Metal’’ eller ’’Wizards’’, så rekommenderar jag den här, annars kommer det bli svårt att hitta underhållning här.
17. John Wick: Chapter 2 /Reg. Chad Stahelski
Bästa actionscenerna från i år. Det är en sådan grym film och till skillnad från andra överdrivna actionfilmer som ’’Sin City’’ och ’’Atomic Blonde’’ så vet filmen när det är dags att inte prata hela tiden i onödan och ha visuellt berättande i framrutan. Det är som att lyssna på ett hardcore punk album från Black Flag eller Iceage: man behöver inte förlängda scener där karaktärer etablerar sina motivationer, utan med hjälp av en grymt placerade kameror och försiktigt valda miljöer med många detaljer så bara man fattar aggressionen hos karaktärerna.
16. Logan /Reg. James Mangold
Jo... Jag tycker också om den. Med ’’Deadpool’’ och nu ’’Logan’’ var det skönt att få se filmer med superhjältar som vågar vara annorlunda eller ta risker. ’’Deadpool’’ var en absurdist amerikansk komedi och ’’Logan’’ är en seriös western inspirerad av moderna neo-westerns som ’’True Grit’’, ’’No Country for Old Men’’ och andra filmer från James Mangold, som ’’3:10 to Yuma’’ och ’’Identity’’.
X-Men serien har inte kunnat toppa ’’X2’’ när det gäller kvalité och konflikter, mest för att alla filmerna har fokuserat på skala och effekter hellre än intressanta karaktärer och metaforer, men nu är vi tillbaks till det med ’’Logan’’ och man kan argumentera ’’Deadpool’’ och kanske ’’The New Mutants’’ nästa år. Filmen är inte bara blodigt eller brutal för att få en ’endast för vuxna’ stämpel, utan för att tjäna ett större syfte med teman om dödlighet och vad det innebär att leva istället för att överleva. Klichéer åt sidan så är detta den bästa filmen i X-Men serien än så länge.
15. Logan Lucky /Reg. Steven Soderbergh
Steven Soderbergh släpper inte filmer ofta, så det blir nästan ett måste när han släpper ett nytt projekt. ’’Logan Lucky’’ har en unik och specifik inriktning till sin humor, som är exakt, har perfekt komisk tajming och är så diskret och torr att ingen fattar det. Det första jag tänker på är Wes Anderson och hur han komponerar kameravinklar, men begränsat till ögonblicket då det inte är distraherande.
Det är en väldigt amerikansk film, både i sin handling och sinne för humor, fast till skillnad från alla andra medelmåttiga amerikanska komedier som släpps hela tiden varje år så är den här inte konstant högljudd och söker inte uppmärksamhet från idioter. Sådan humor kan fungera, speciellt med brittisk komedi som Monty Python, men det är bara skönt att få se något nytt.
14. As-Ga-Ssi (/The Handmaiden) /Reg. Chan-Wook Park
Jag kan räkna hur många olika sydkoreanska filmer jag har sett på en hand, vars en av dem är Chan-Wook Parks ’’Oldboy’’. Jag högt rekommenderar den filmen ifall du inte redan har sett den.’’The Handmaiden’’ är annorlunda, speciellt under sina sista två tredjedelar, men det är exakt varför jag drar mig till filmen. Sin underliga ton som konstant skiftar utan någon förvarning, hur den konstant lurar en som en tittare med överraskningar runt varje hörn och sist hur absurd den blir under sina sista två tredjedelar. Ju mindre jag pratar om den desto bättre.
13. God’s Own Country /Reg. Francis Lee
Det har varit ett bra år för queer filmer, speciellt under de senaste två månaderna. Romantiska draman har definitivt också fått sin tid i rampljuset och den absolut traditionella är utan tvekan ’’God’s Own Country’’. Traditionell i sin struktur och konflikter mellan karaktärer i alla fall. Det är ingen drastiskt annorlunda eller experimentell film som ’’Anomalisa’’ eller ’’Her’’, men är inte så vanlig att det blir för sockrigt, som ’’Carol’’ eller ’’The Artist’’. Filmen hittar en bra balans så att den kan vara så realistisk som möjligt, vilket jag tycker den tjänar på i kontext med handlingen, vilket är inget annat än ett liv ute på landet.
12. Moonlight /Reg. Barry Jenkins
Jag har gjort några skämt om den här filmen ett antal gånger här på bloggen, mest för att jag skulle låta som ett billigt verktyg genom att istället ge den mer beröm än vad den redan har fått, men nu är det dags att vara seriös och ’’Moonlight’’ är grym. Filmen är väldigt drömlik i sitt scenografi kombinerat med sin klippning och musik. Mest av allt dock är den genuin, med färgglad dialog och skådespelare som verkligen säljer alla karaktärerna. Det är också skönt att få se en drama film med poppande färger i sina bakgrunder, vilket mest av allt får mig att vilja se ’’The Florida Project’’ nästa år. Bra år för queer filmer.
11. Tower /Reg. Keith Maitland
Det var två animerade filmer här och en skulle hamna bland mina topp 10 och den andra inte, så det var svårt att exkludera ’’Tower’’. Jag har aldrig sett en dokumentär som blandar rotoscope animation med live action intervjuer och arkiv film på det här viset, vilket är klippt ihop så smidigt och tajt att man knappt märker de drastiskt annorlunda stilarna. Allting smälter ihop till en stenhård film som aldrig saktar ned eller slutar vara intressant, någonting jag inte har upplevt i en dokumentär på väldigt länge. Inte långt ifrån ’’F for Fake’’. Det är mer en ’baserad på en sann historia’ än en dokumentär på många vis, men den bryter inte ifrån sitt dokumentär berättande med konstant voiceover, men samtidigt är filmen visuellt tillfredsställande och är förvånansvärt psykedelisk på ställen.
10. La Jeune Fille Sans Mains (/The Girl Without Hands) /Reg. Sébastien Laudenbach
Jag saknar fantasy filmer som den här. En tidlös saga som är mörk, vrickad och torterande, men samtidigt har små doser med hopp och eskapism. Jag älskade ’’Spirited Away’’ och ’’The Land Before Time’’ när jag var liten och ’’The Girl Without Hands’’ tog mig tillbaks till den tiden då animerade fantasy filmer inte var rädda att prata med en som en vuxen, genom att inkludera hemska scener som utmanade en. Det var skönt att se en sådan film för vuxna, genom att ta en mörk saga och visa det från ett vuxet perspektiv och alla underliga scener som kommer med det.
Den experimentella animationen kommer få många människor att vända ryggen åt, vilket jag förstår, men för mig såg jag detta som ett smart sätt att ha konsekvent kvalité med en smal budget. Man kan inte förneka att Frankrike vet hur man animerar.
9. T2: Trainspotting /Reg. Danny Boyle
I ett år fylld med uppföljare och nyinspelningar var ’’T2: Trainspotting’’ den sista filmen jag trodde behövde en uppföljare. I kontext med resten av året är detta den största överraskningen, med att den faktiskt fungerar och har en anledning att existera. Jag är en person som inte tycker om nostalgi särskilt mycket och den här filmen visar hur giftigt den känslan kan vara. Inte diskret med subtila teman, men det var inte ’’Trainspotting’’ heller.
Trots sin löjliga och överdrivna mörka humor så är filmen riktigt sorgsen, med karaktärer som desperat försöker hålla kvar till det minsta lilla som gjorde dem lyckliga, men det bara gör deras liv värre, vissa med droger, andra med återskapade minnen och andra genom eskapism. Detta är både en av de roligaste och tragiska avbildningarna av en medelålderskris som finns där ute. Det är också passande i vår tid med alla uppföljare och nyinspelningar, någonting ’’South Park’’ gjorde narr av under 2016, speciellt ’’Star Wars: The Force Awakens’’.
En liten personlig kommentar: flimens soundtrack med Young Fathers är grym som fan.
8. Guardians of the Galaxy vol. 2 /Reg. James Gunn
Det var filmer jag såg tidigt i år som jag tyckte var okej men växte på mig under året. ’’Guardians of the Galaxy vol. 2’’ klättra så högt på den här listan att jag sitter i chock med att en action komedi från MCU hamnade bland mina topp 10 filmer i år. James Gunn lyckades ta ett universum och för första gången hitta mänsklighet i huvudkaraktärerna, med alla deras fula sidor och hittar sätt att få dessa karaktärer att utforska dessa sidor, med klipsk symbolik, diskreta metaforer och en bra sinne för humor.
Vad som får den här att stiga över alla andra filmerna i MCU är sin känslomässiga kärna, med karaktärer som är påverkade av andra och karaktärsutveckling som inte är så uppenbar på ytan. När jag såg den här den andra gången var det otroligt att få se alla detaljer i dialogen och hur det passar in i filmens teman. Detta var också första gången på nästan 10 år där jag grät vid slutet på en kassasuccé actionfilm. Effekterna är grymma, all action är skoj, humorn är bra integrerat, karaktärerna är underbara och handlingen är fylld med detaljer som har mening att vara inkluderade, speciellt skurken, som är troligen den bästa MCU har att erbjuda än så länge. Ingen superhjälte film har lyckats toppa den första scenen i ’’X2’’, men för mig är detta den bästa filmen Marvel någonsin har varit kopplad till.
7. War for the Planet of the Apes /Reg. Matt Reeves
En av de bästa andra uppföljarna jag har sett, uppe med ’’Return of the King’’ och "The Good, The Bad & The Ugly’’. Som tidigare sagt ska inte uppföljare bli bättre och bättre, så det här året har chockerat mig flera gånger om med kassasuccéers kvalité. Handlingen är simpel och samtidigt fylld med detaljer som berättas visuellt med endast en märkvärdig monolog, någonting som annars aldrig händer i filmer med stora budgets. Den enda jag kan tänka på som är likt detta från senaste år är ’’Mad Max: Fury Road’’, vilket är den tekniskt bästa utförda filmen det här decenniet.
Detta är inte en ultra diskret eller experimentell bit konst som är svår att svälja, utan jag såg den här filmen som en ofiltrerad ren avbildning av mänskligheten i sin helhet, vilket gör det extra tragiskt att aporna i filmen är de enda karaktärerna som kan överleva tack vare våra egna brister.
6. Kokoro ga Sakebitagatterunda (/The Anthem of the Heart) /Reg. Tatsuyuki Nagai
Jag lovade mig själv att varje år inkludera en film på listan som jag bara absolut njöt av, oavsett kvalité eller hur pinsamt det än är att ge den beröm.
När jag sökte upp information om "A Silent Voice" rekommenderade alla stora sidor den här filmen också. "The Anthem of the Heart" är läskigt lik "A Silent Voice", i att en huvudkaraktär inte kan kommunicera med sina klasskamrater och det intressanta kommer från konflikterna mellan dessa karaktärer. "A Silent Voice" definitivt hade bättre realism och intensivare ögonblick, fast jag hitta mer underhållning igenom hela "The Anthem of the Heart’’, mest tack vare filmens ton, smidiga takt, struktur och karaktärernas konflikter. Det var också filmens effektiva användning av färgtoner som verkligen fick mig att respektera den från ett visuellt perspektiv, till skillnad från "A Silent Voice”.
Den har riktigt 'ostiga' ögonblick som kommer få vissa att vända ryggen åt, men det är vad jag älskar med den här genren och musikalerna filmen tar inspiration från. Det är svårt att inte tycka om en film som tar influenser från" The Wizard of Oz".
5. The Square /Reg. Ruben Östlund
Det var väldigt längesedan jag inkluderade en svensk film bland mina listor, vilket har exklusivt annars varit Ruben Östlund filmer. Hjälper inte heller att många svenska filmer spelas inte på bio i min hemstad. Det är synd att våran filmindustri inte får mycket uppmärksamhet som förr i tiden.
Vad Ruben Östlund presenterar till oss är en långsam, pinsam och hysterisk film, likt Östlunds tidigare projekt, men den här handlar om karaktärer man inte får se ofta inom film. Detta är den ultimata komedifilmen jag har väntat så många år på att se. Fylld med kreativa sätt att berätta ett skämt visuellt med karaktärer som inte behöver säga mycket för att skapa en effektiv punchline.
Det är ett roligt metanarrativ om hur pretentiös den moderna konstvärlden är, men samtidigt är filmat och klippt ihop som usla ’konstnärliga’ filmer. Den både satiriserar och hyllar pretention, genom att visa hur ytligt och roligt det egentligen är, både när det gäller konstutställningen i filmen och karaktärernas konflikter. Det mörkaste och skrattretande från hela filmen är faktumet att all konsten, konflikterna, problemen och individuella ögonblick i narrativet är allihopa meningslösa.
4. Ascent /Reg. Fiona Tan
Detta är ett projekt där jag har aldrig sett dess like. Endast stilbilder, två berättare, ambient musik och några tillfälliga ljudeffekter, men resultatet är en av de mäktigaste filmerna jag någonsin har sett. Filmer som vill tänka utanför lådan genom att experimentera brukar inte vara särskilt bra och det bara existerar ett fåtal galningar i filmhistoria som har lyckats hitta en ballans mellan det nya och det gamla, som Kubrick, Lynch och några syrealister från 40-talets Frankrike. ’’Ascent’’ är bara nytt, men den går inte för långt med sitt filmskapande till gränsen där folk kan kalla den för pretentiös eller skum, som ’’The Handmaiden’’ eller ’’God’s Own Country’’. Det är en dokumentär, vilket är troligen det enda sättet en film gjord på det här viset kan faktiskt fungera.
3. Blade Runner 2049 /Reg. Denis Villeneuve
’’Guardians of the Galaxy vol. 2’’, ’’War for the Planet of the Apes’’ och nu ’’Blade Runner 2049’’, allihopa filmer med över en hundra miljoner dollar budget, kassasuccéer, kritiskt belönade överallt och är med bland mina favoritfilmer från 2017. Ifall du hade sagt till mig för några år sedan att detta skulle hända skulle jag troligen skrattat rakt i ansiktet på dig.
Min favorit amerikanska film förra året var ’’Arrival’’, från moderna filmgeniet Denis Villeneuve. Det förbryllar mig att mannen kan hoppa mellan alla dessa olika genrerna, från draman till thrillers, sen till sci-fi och allihopa han gör är fantastiska. ’’Blade Runner 2049’’ är ett visuellt spektakel att skåda, likt originalet, men den här gången existerar det en huvudkaraktär i en handling som är fängslande av sig själva. Den tar en värld som var etablerad innan och utforskar den från intressanta vinklar, vilket gör den omedelbart bättre än originalet. Respekt till den tekniska sidan från originalet, men ’’Blade Runner 2049’’ bara presenterar sitt narrativ bättre. Den tar sin långsamma takt och struktur till gränser genom att inkludera komplicerade frågor om mänsklighetens relation till teknologi, någonting intelligent sci-fi ska göra.
Ifall du föredrar hoppfull sci-fi kan jag inte garantera att du kommer hitta underhållning här, men för mig är detta en av de bästa uppföljarna någonsin gjorts.
2. Kimi no na wa (/Your Name) /Reg. Makoto Shinkai
Anime får inte mycket respekt. Mest för att majoriteten av Japans animerade exporter inte har världens bästa kvalité, likt våran underhållning, men i år har det varit topp kvalité, både när det gäller serier och filmer. Den bästa är utan tvekan "Your Name" och är Makoto Shinkais bästa film. Det har varit roligt att observera Shinkais talanger utvecklas genom åren, från hans hackiga början till sina senaste tre fantastiska projekt.
"Your Name" är en romantisk komedi drama för tonåringar, men varje gång jag ser filmen så förbryllar det mig hur behärskad och sofistikerad den är, när jag är så van vid ’’American Pie’’, ’’Lady Bird’’, ’’The Big Sick’’ eller ’’The Diary of a Teenage Girl’’ formaten från dessa senaste åren. Dem filmerna säger egentligen ingenting om någonting och saknar diskret berättande. ’’Your Name’’ tacklar på svårigheterna att växa upp, men den tvingar inte ned sex, pubertet skämt eller irriterande karaktärer ned i strupen på en som om det är det mest riskabla eller chockerande saken på planeten. Som om Lil’ Dicky skulle skriva filmer.
Varför jag rankar den här över alla dessa vuxna och komplicerade filmerna, som ’’The Square’’, ’’Ascent’’ och ’’Blade Runner 2049’’, är det simpla faktumet att den lyckas bära en massa lager med komplexa motivationer, men samtidigt har alla lättsmälta element som hör hemma i en romcom folk tycker om att se. Den blandar lyckliga ögonblick med sorgliga element perfekt, vilket resulterar i bra drama backat med vacker animation, lekfulla skämt, klipskt visuellt berättande, subtila detaljer, grymma karaktärer och en fantastisk handling.
1. Silence /Reg. Martin Scorsese
Ju mer jag tänkte på det desto klarare blev det att min lista kunde endast toppas av Martin Scorsese och hans absoluta talang som en filmskapare, som inte har toppats av någon amerikansk filmskapare som jobbar idag. ’’Silence’’ har ingen märkvärdig cg, ingen musik, ingen pretention, ingen gimmick, inga distraktioner i sitt marknadsföring och inga andra onödiga extra tillägg, bara ofiltrerad talang från varenda aspek filmen har att erbjuda. Den här filmen kommer från en man som är 75 år gammal.
Som filmtiteln säger är filmen knäpptyst, men samtidigt blomstrar den med visuellt språk. Karaktärer pratar ofta och vi hör en del voiceover från Rodrigues, eftersom detta är inte en ’’Farbror Boonmee Som Minns Sina Tidigare Liv’’ där den går till en extrem gräns då man kan knappt titta på den. Fast här uppoffras experimenterande för no bullshit rak på sak berättande, med talanger som samarbetar så bra ihop att det når en ’’Citizen Kane’’ nivå med kvalité. Också likt ’’Citizen Kane’’ är det en 'stil över substans’ film, men jag personligen tycker den tjänar på det i handlingens kontext. Jag har läst det stora argumentet att filmen inte säger mycket om tro eller teologi generellt. Personligen föredrar jag filmer som indirekt pratar om ämnet genom att tvinga sina karaktärer att göra svåra val som påverkar andra hellre än att karaktärer sitter ned och pratar om sina motivationer och vad det innebär, vilket är någonting alla Christopher Nolans filmer konstant gör och är varför jag inte tål hans manus. Det är publikens jobb att ha diskussionen; filmen startar en konversation eller planterar en tanke hos tittaren.
Den här blev min personliga favorit för att den har allting jag älskar med film, när det gäller karaktärsmotivation, berättande och tekniska förmåga. ’’Song of the Sea’’ och ’’Macbeth’’ var mina favoriter under 2015 och 2016, så det är inte konstigt för mig personligen att ’’Silence’’ blev min favorit i år. Små diskreta fantasy detaljer, starkt motiverade karaktärer och är mest av allt grymt att titta på.
Så, det var 2017 för mig.
Skål för ett bra 2018.
