mrtambourineniclas.blogg.se

Jag fick mig själv att se den här äntligen. Jag är inte en stor fantast av att basera en hel långfilm runt motion capture animation, vilket är varför jag inte har sett den här, men filmen gör ett bra fall för det. Mest är det för att Spielberg får möjligheten att skapa sekvenser som aldrig skulle kunnat spelats in från vinklarna filmen ger oss. Det är riktigt imponerande på ställen, speciellt i action sekvenserna. Handlingen sig självt fängslar inte mig lika mycket som jag hade hoppats på, men vad som fängslar mig är filmens karaktärer, humor och andan för äventyr.

Stor rekommendation från mig.

 

Jag har aldrig haft ett stort intresse för 80-tals och 90-tals popkultur, mest för att jag inte ser på dessa tjugo åren med inspirerade ögon när det gäller film och musik från den tiden, eller mer vad andra verkar tycka om från den tiden. Med det sagt var ’’Bill & Ted’s Excellent Adventure’’ underhållande. Den är dum, irriterande ibland och har inga särkilt starka personligheter i sina karaktärer, men underhållande ändå. Det är nästan absurt hur uråldrig filmen ser ut och hur handlingen rör sig framåt, med sin underliga logik och ännu underligare motivation hos sina sidokaraktärer. Samtidigt är det en stor charm till filmen på den fronten och det är så många bitar dialog som sticker ut och är lätta att citera. 

Svag rekommendation från mig.

 

Likt min kamrat jag såg filmen med kunde han knappt tro att jag inte hade sett ’’Blade Runner’’. Så vi satt ned och såg den, men den fastna inte så mycket på just mig. Karaktärerna var tråkiga, takten var tråkig, överraskningarna var tråkiga, all voice over kändes påtvingad och förstörde allt mysterium och diskret berättande filmen hade, filmen har inte åldrats bra och dialogen på ställen är hackig. Vad jag tyckte om med filmen dock var sitt produktionsvärde, filmskapande och idéer, vilket är lika diskret som ’anarkism vs. kapitalism’. Världen filmen skapar är grym, mest för att jag personligen älskar sci-fi vars värld tar plats i framtiden, men har miljöer som är utslitna, som ’’Cowboy Bebop’’ och ’’Alien’’. Musiken var superb och påminner om någonting John Carpenter har i sina filmer. Jag tyckte om filmens symbolik också, med alla ögon och huvudkaraktärens drömmar. Jag brydde mig inte särskilt mycket för filmen mest för att istället känna som att man blir dragen till en värld och upplever det vardagliga livet hos karaktärerna så satt jag i ännu en filosofiföreläsning jag har redan haft för många utav. Jag skulle hellre vilja rekommendera ’’Alien’’ eller en serie med liknande teman i vissa avsnitt, som ’’Cowboy Bebop’’. 

Svag rekommendation från mig.

 

När jag ser filmer från Kina är det oftast ganska löjligt och saknar stilen som många regissörer från Japan har. Utanför Jackie Chan och alla dessa gamla gubbar så hittar jag inte mycket från det här landet, speciellt animerat. Jag fick en stor och lycklig överraskning med ’’Drug War’’. En tajt, intensiv, detaljerad, komplicerad och snyggt inspelad kriminalthriller. Den här filmen visar hur viktigt en struktur och takt kan vara, där filmen aldrig slösar bort tid på att upprepa sig själv i dialog, distrahera med meningslösa sidohandlingar eller använda sig av klichéer man har sett så många gånger innan. Den här filmen är rak på sak, flott klippt ihop och har superb ljudmix. Aldrig togs jag ut ur filmens värld eller ville att en scen skulle ta slut. 

Stor rekommendation från mig.

 

Jag känner inte till många filmer eller regissörer från Thailand. Jag såg ’’Birdshot’’ tidigare i år och jag var inte en sådan stor fantast av den filmen. Jag såg sedan att den här filmen, som hade fått positiv feedback från kritiker, men det hjälpte inte så mycket för mig. Det var scener och individuella historier jag tyckte om här, fast filmen i sin helhet var riktigt tråkig. För långa tagningar med knappt något intressant i sig, tråkig handling och en takt som får mig känna som en snigel, vilket gör mig ointresserad att vilja analysera filmen och sin ’djupare mening’. Vad jag hittar dock är metaforer till att dö eller någon form av resa till nästa liv efter döden. Troligen den ljuvligaste och lugnaste avbildningen av döden jag har sett. Det är en underlig och nästan komisk film ibland, med sina konstiga val av karaktärer och scener. Jag var nästan frustrerad när jag först såg den, men efter en stund lät jag filmen växa på mig lite grann och jag såg den större bilden så jag kunde förstå den lite bättre. Jag är glad att jag såg den i alla fall, bara se den på din egen risk.

Rekommendation från mig.

 

Utav alla filmerna jag såg den här månaden var detta utan tvekan filmen jag tyckte minns om. Jag tycker inte om handlingar där snobbiga, oansvariga och själviska karaktärer får all fokus, vilket kunde skapa intressanta karaktärer ifall det var medvetet, men den här filmen tycker vi ska se huvudkaraktären i ’’Frances Ha’’ som klumpig, men samtidigt charmig och har en djup personlighet. Hon är självisk och hon gör egentligen ingenting i filmens speltid för att förtjäna sin själviskhet, förutom att betala för middag en gång. Jag har haft två jobb det senaste halvåret och hon kan inte skaffa ett? När hon väl skaffar ett så är det antagligen pinsamt och är antagligen inte lika ärofullt som att följa sin pretentiösa dröm om att bli exakt det man vill vara. ’’Frances Ha’’ desperat försöker vara ’’Annie Hall’’, men har varken talangen eller kompetensen att hamna på samma plan, så istället hamnar filmen på samma nivå som nyliga liknande filmer som ’’Diary of a Teenage Girl’’ och ’’Me, Earl & The Dying Girl’’, vilka är filmer för tonåringar. Vad jag tyckte om var skådespelarna och hur lugn filmen var med sin användning av kameran.

Ingen rekommendation från mig.

 

Där ''Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv’’ lämnade mig törstig och frustrerad så kände jag mig lycklig och nöjd efter ’’Holy Motors’’. Regissör Leos Carax hade inte gjort en hel långfilm på över tio år innan ’’Holy Motors’’, vilket förstärkares filmen tema om nostalgi och rädslan för framtiden. Där det gamla och nya är film sig självt tror jag. Där filmen hoppar mellan olika genrer av film och alltihop är kopplat genom Oscar han själv och limousinen han åker i genom en fascinerande fantasivärld. Filmen guidar oss igenom alla underliga scenarion med fantastiska filmtekniker, intressanta koncept, absurd och löjlig humor och lugna pauser mellan varje drastiska genreskift. Jag är nästan besatt med den här filmen, till gränsen där jag måste nu se hela Leos Carax filmografi. 

Stor rekommendation från mig.

 

Ska jag ha en sak att säga om den här filmen skulle det vara att den är rolig. Jag älskar referenserna i den, hur löjlig idén är och vilka gränser filmen går med sin satir. Förutom det saknar filmen en anledning att bry mig särskilt mycket för filmens karaktärer, speciellt när filmen sig själv verkar hata sina karaktärer. Det är inte en film jag skulle vilja se själv, men det är ingenting jag har emot att se med någon annan igen.

Svag rekommendation från mig.

 

Ifall du tycker om dans i alla möjliga olika former kan jag inte rekommendera den här dokumentären tillräckligt mycket till dig. Den är imponerande på många ställen när det gäller all koreografi och underligt nog har den riktigt kreativt filmskapande också. Hur intervjuer är inspelade, hur folk pratar, osv. Ifall du inte är ett dugg intresserad av dans som en konstform eller performancekonst så garanterar jag att du kommer inte bry dig ett dugg. Jag rekommenderar också regissörens mer nyliga film ’’Salt of the Earth’’.

Rekommendation från mig.