mrtambourineniclas.blogg.se

I alla mina år jag har skådat trender efter trender komma och gå, men utav alla jag har sett är Brony fenomenet varit utan tvekan det underligaste. ’’My Little Pony: Friendship is Magic’’ är en serie baserad på leksaker från 80-talet marknadsförd för unga tjejer, men det skapade en märkvärdigt stor fanbase med vuxna som genuint njuter av serien, som kallas för ’Bronies' och ’Pegasus Sisters’. Ifall du vill veta mer om den här gruppen rekommenderar jag att du tittar upp dokumentären ’’Bronies’’ från 2012. Jag är själv inte en Brony. Jag har bara sett en handfull med avsnitt, vilket var tillsammans med en Pegasus Sister flickvän för några år sedan. Vad jag minns så var karaktärerna okej, handlingarna relativt plana, animationen medelmåttig och hade en generell konsekvenslös ton till sig. I dagens kontext med andra animerade serier som ’’Adventure Time’’, ’’Steven Universe’’, ’’Gravity Falls’’, ’’Regular Show’’ och ’’The Amazing World of Gumball’’ är jag förvånad att den låga kvalitén i ’’My Little Pony’’ lyckas vara så populär. Det är inte dåligt eller förolämpande som ’’Teen Titans Go!’’ och den nya ’’Powerpuff Girls’’ serien, men det är underligt fortfarande. Ifall du tycker om det är det helt okej, men det är klart och tydligt inte för mig. Så det försvann ur mitt liv i några år tills väldigt nyligen då jag såg kommande filmer via SFs hemsida att ’’My Little Pony: The Movie’’ skulle ha premiär här i Sverige. Jag var chockerad av hur populär serien fortfarande är och att den lyckades få en nästan två timmar lång film med en svensk dub.

Handlingen är fruktansvärt grundligt och simpelt. Ond kraft invaderar deras hem, teamet är inte tillräckligt starka så de måste fly och sedan leta efter några som kan hjälpa dem besegra skurkarna. Filmen följer en uppenbar struktur som egentligen inte gör något nytt med den här handlingen och i kontext med handlingen och karaktärerna är alla plotpoints orimliga och gör att huvudkaraktärerna verkar som hemska karaktärer. Det finns en scen som inkluderar pirater som får sitt skepp absolut krossat av antagonisten på grund av att huvudkaraktärerna uppmuntra dem att göra uppror mot skurkarna och inga konsekvenser kommer från detta. Tråkiga klichéer dyker konstant upp överallt och oftast är det påtvingat. Spoilers: Det var en relativt intressant konflikt som dyker upp ganska sent in i filmen där antagonisten Tempest (spelad av Emily ’Action Queen’ Blunt av alla människor) har ett ögonblick med Twilight där båda kan relatera till varandra när alla Twilights vänner har övergett henne. Fast det fungerar inte heller eftersom Tempest vänner övergav hennes för att de var elaka och Twilight vänner övergav henne eftersom Twilight var elak. Jag njöt lite av Tempest personlighet och karaktär, men det var inte tillräckligt mycket att rädda filmens brist på karaktärer. Filmen har många färgglada, söta och roliga personligheter, men inga karaktärer med bakgrunder eller motivation som påverkar deras handlingar. Som jag förstår har karaktärerna riktiga inre konflikter i serien, men det är irrelevant här. Karaktärerna bara gör vad handlingen kräver från dem och därför gör inget oväntat eller skoj. Det är inte så att en antagonist eller händelse från serien påverkar händelser i den här filmen. Berättandet är troligen det svagaste med hela filmen, där det inte finns knappt något visuellt berättande och när det väl dyker upp så måste karaktärerna stava ut exakt vad som händer. Inget mysterium, inget eget tänkande krävande från filmens publik och därför ingen anledning att se filmen igen. Animationen är inte särskilt bra heller, med en blandning av CG bakgrunder och flash animation, vilket passar inte bra ihop. Karaktärerna saknar vikt i animationen, det finns inget djup mellan karaktärernas fysiska relation till varandra och oinspirerade bakgrunder och omgivningar. Sedan finns låtarna och hur mycket jag än tänker kommer jag inte ihåg hur någon av dem går. Plana och ingeting poppar. Jag tänkte på ’’Winnie the Pooh’’ från 2011 och hur alla låtarna i den filmen har unika melodier, annorlunda låttexter och kreativa rim, någonting den här filmen konstant saknar. Inte ens Sias närvaro kunde rädda detta.

Jag vill inte verka som en person som hatade den här filmen, för att det stämmer inte. För mig är den bara generellt tråkig och det var små saker jag tyckte om. Tempest var njutbar, huvudkaraktärerna hade roliga attityder, vissa designs var coola och vissa scener lyckades skapa vackra bilder då och då. Fast samtidigt är detta en film jag aldrig skulle rekommendera, förutom till riktigt unga barn eller folk som redan är fantaster av serien filmen är baserad på. Med detta sagt är detta en av årets bättre västerländska animerade filmer. Jag kan inte sträcka ut den här åsikten tillräckligt långt: västerländska animerade filmer i år har varit pinsamt dåliga. Jag har inte kunnat se ’’Loving Vincent’’ och ’’The Breadwinner’’ än, men med ’’The Lego Batman Movie’’ som ett undantag har inga märkvärdiga animerade filmer släppts i år här i västvärlden. Japan har haft det bättre och som tur nog släpptes ’’Your Name’’ här, men annars har det varit ett katastrofalt år. Det verkar som att det inte kommer förbättras på ett tag heller, med att Disney och Pixar inte kommer släppa några originella projekt förens 2020, vilket lämnar oss med medelmåttiga filmer från Dreamworks, Blue Sky och Sony. Det är många talangfulla animatörer som jobbar på dessa projekt, men det leder till ingenting. Det är sorgligt när ’’My Little Pony: The Movie’’ är en av årets BÄTTRE animerade filmer.