mrtambourineniclas.blogg.se

Ruben Östlund är en modern filmregissör och manusförfattare, som gjorde sitt namn relativt stort här i Sverige efter sitt arbete på filmerna "Play" från 2011 och mer så med "Turist" från 2014. Jag kan inte rekommendera dessa två tillräckligt mycket, jag kan bara säga att du borde se dem ifall du är ett dugg intresserad i svensk film. Det finns inte många filmer som är för lika "Play" och "Turist", med deras obekvämligt långa och blixtstilla tagningar med en läskig brist på musik. Detta har skapat ett effektivt sätt att få fram Östlunds unika och pinsamma sinne för humor, med patetiska karaktärer som tar del i obekväma vardagliga aktiviteter, speciellt när det gäller att interagera med andra individer. 'Tabu' är ett överanvänt ord men jag skulle associeras Östlunds filmer med sociala tabuer, när det gäller konflikter inom familjen, politik, media, äktenskap och alla tankar man har om andra medmänniskor när det gäller allt detta. Han har blivit kontroversiell hos många mainstream journalister för sina politiska synvinklar och åsikter när det gäller Sverige, speciellt när han inkluderar dem i sina narrativ, vilket är inget undantag för "The Square" här. Med allt detta i åtanke är Östlund den enda stora svenska regissören som har fängslat mig med sina filmskapar talanger, speciellt när det gäller komedifilmer, en genre som är nästan död just nu. Komedier som är ögongodis och använder sitt medium till bra effekt, någonting jag inte har skådat sedan Edgar Wright, Sam Rami och Mel Brooks tidiga verk. Mina förväntningar när det gällde "The Square" var ganska högt upp.

Filmen centrerar runt Christian, som är en chef på ett konstmuseum i Stockholm och publiken följer honom igenom hans vardagliga liv på jobbet, hans personliga liv med hans två döttrar, hans sociala liv, hur han planerar att få sin stulna mobiltelefon tillbaks, osv. Det finns ingen stor konflikt som är närvarande i hela filmens speltid, utan istället fokuserar på Christians roll i världen och hans åsikter på det. Manuset tillsammans med klippningen sig självt har några gupp i vägen, med några små objektiva problem. Det är några karaktärer som blir introducerade genom filmens gång, både tidigt och sent, men så fort det verkar som att karaktärer kommer vara med ända till slutet så försvinner dem och ibland får inga scener i huvudtaget, vilket sin tur gör att filmen behandlar dem som inte särskilt viktiga. Vid slutet känns filmen väldigt tom, när vi spenderar tid med endast Christian och hans döttrar. Jag fick tänka på "The Big Lebowski" eller "Burn After Reeding" och hur dem filmerna också bygger upp en massa karaktärer och sidohandlingar men vid slutet gör absolut ingenting med dem, vilket är filmernas största och bästa skämt, "The Big Lebowski" mer så. Jag skulle argumentera att "The Square" gör likadant, bara att den filmen har en annan form av humor och drastiskt annorlunda punch line, vilket är definitivt en mindre direkt en. Först trodde jag att filmen hade inga som helst kött på benen med brist på karaktärsark och sidokaraktärer, men när jag tänkte igenom filmens teman, symbolik, dialog och karaktärer tror jag bristen på en sammanhängande och konsekvent handlingen var poängen att göra budskapet starkare och klarare för publiken. Det tar en stund att gräva fram och förstå filmens budskap, eller filmens medvetna brist med ett, men den stora frågan är ifall filmen uppoffrar underhållning för sitt budskap, vilket det inte var för mig personligen. Ingen film i år fick mig att skratta så högt och ofta som "The Square" gjorde och jag tvivlar på att en annan film kommer ta den tronen på några år. Den utmanar "The Grand Budapest Hotell" i sin konsekventa kvalité. Det är fruktansvärt pinsam humor som är lätt att relatera till, speciellt konflikterna som poppar upp. Ifall du inte är en fantast av "The Office" stil humor är det helt okej, för mig och många i publiken jag såg filmen med var det många oväntade och minnesvärda ögonblick. Från små detaljer i dialog och kamera placeringar till abstrakta scener med en extrem explosion med energi och en massa kludder som täcker upp hela ramen. Skapar en medvetet klaustrofobisk effekt som jag sällan får i komedier. Det finns inte så mycket när det gäller drama. Det finns drama här, men det är oftast inkluderat för att få fram ett skratt ur tittaren. Jag blev överraskad av just hur mörk filmen kunde vara, med en handfull scener som definitivt bryter ifrån alla löjliga scener, som affischer har marknadsfört filmen med och en senare scen med ett barn inblandat. Detta tar oss till filmens huvudkaraktär, vilket kommer vara filmens akilleshäl för många människor tyvärr. Jag läste den här karaktären som en patetisk person Östlund tycker om att inkludera i sina narrativ, eftersom det leder till många komiska scenarion, men det är svårt att göra en självisk, snobbig och överklass personlighet till huvudkaraktären publiken spenderar mest tid med och saknar den grundliga personligheten som Tomas från ’’Turist’’ hade. Christian är en rolig karaktär att observera, men när det gäller sympati och empati är det riktigt svårt, speciellt när han gör några hemska saker i vissa scener, som en scen ganska sent in i filmen som inblandar en ung pojke och ett trapphus. Det är som om Jerry från ’’Fargo’’ var rik vid filmens start eller ifall Lebowski inte brydde sig om att rädda den andra Lebowskis fru. Det är en karaktär man lätt hatar, men i kontext med hans underliga komplicerade jobb och att han får vad han förtjänar vid filmens slut och krossar hans världssyn så började jag uppskatta hans inkludering. Jag tycker inte om honom och jag tror filmen ville att publiken skulle känna detta. Med element som Christian, muséet och budskapet filmen har så existerar det riktigt mörka scener, men i kontext med karaktärernas konflikter och motivationer skapas en underlig svart humor som man inte ser ofta med en satirisk vinkel riktad mot den moderna konstvärden, sina konstnärer och sina ’experter’. Det finns två stora teman igenom filmen, vilka är människans själviska natur som djur och meningslösheten med att vara människa i en sofistikerad värld, i min översättning i alla fall. Jag ska inte gå in i detalj, mest för att mycket av filmens underhållning kommer från att lita ut vad alla underliga scener den erbjuder har för mening eller brist på mening.
Nu över till filmens tekniska förmåga, någonting jag är helt övertygad om att Östlunds filmteam aldrig kommer misslyckas med i framtiden. Som tidigare sagt är individuella tagningar extremt långa och som komedier ska göra leker det med hur objekt är placerade innanför ramen och objekt utanför ramen. Jag måste visa respekt för filmens ljuddesign, som är fantastisk här med tanke på standarden svensk film har. Som förväntat är det inte mycket musik här, men det som används skapar en grym effekt genom att använda samma komposition flera gånger under filmen, inte långt ifrån hur ’’Requiem for a Dream’’ använder sin musik. Det är otroligt hur mycket tålamod filmen ger sin tittare med sina tagningar och bristen på klippning. Det är roligt för att den här filmen har flest klippningar mellan vinklar utav alla Östlunds filmer, men det känns fortfarande bara som någonting lite över hundra klippningar.

Jag har inte skrattat så hårt i en biograf som jag gjorde när jag såg ’’The Square’’ på många år. Den fortsätter slänga överraskning efter överraskning ens väg och den är konsekvent rolig, snygg, kreativ och har extremt mörka teman i sin kärna. Det är den bästa komedin jag har sett i år och är utan tvekan en utav de bästa filmerna jag har sett i år.