mrtambourineniclas.blogg.se

2018 har inte varit ett märkvärdigt år för videospel. AAA spelen har varit medelmåttiga som vanligt, fast det var inte många som stack ut från mängden den här gången. Förra året fick folk The Last Guardian, Persona 5, Zelda: Breath of the Wild, Super Mario Odyssey, Nier: Automata och Resident Evil 7, allihopa unika projekt med sin egna stil som inte var likt något annat, oavsett våra åsikter kring varje individuellt spel, någonting jag inte kan säga om 2018. Med det i åtanke dock fanns det inte lika många kontroversiella industri drag i jämförelse med förra året, då den amerikanska regeringen blev inblandad i deras business practices. Vad 2018 bestod av mest var Fortnite, som har nått en sådan succé som Minecraft nådde när den först släpptes ut på scen. God of War blev ett av de mest kritiskt belönade spelen någonsin och Dragon Ball Z fantaster fick äntligen ett grymt spel baserat på serien, fast annars var det antingen uppföljare till spel med inga stora överraskningar eller misslyckade projekt som knappt fungerade när det väl först släpptes. Personligen var det inte många spel jag var taggad för, då re-releases på Switch som Hollow Knight och sedan indiespel som dök upp från ingenstans intresserade mig. Lyckades hitta tio stycken jag kunde prata om, som jag nu kommer rekommendera till er i alfabetisk ordning.

Jag absolut älskar Nes era Castlevania, så att få se serieskaparen göra ett spel han själv ville skapa självständigt utan namnet kopplat till sig är inspirerande. Älskar alla sprites spelet har, hur karaktärerna är drastiskt annorlunda från varandra med sina egna fördelar och nackdelar och allt detta är backat med retro hardcore speldesign som får en att rycka ut sitt hår ur skallen i frustration.

Celeste är inte på något märkvärdigt sätt innovativ när det gäller speldesign, berättande eller grafik, någonting spel behöver vara för att utveckla industrin, fast i detta fall kan jag själviskt uppskatta hur tajt hela upplevelsen är. Med en stor fokus på speedrunning kräver spelet att man blir blir en mästare av spelets mekaniker, då man annars konstant dör. Jag har lyckats nå upp till tretusen gånger. Vill inte avslöja mer om handlingen eller hemligheter, så jag säger bara att detta är mitt favoritspel i år och vi fortsätter.

Vanligtvis föredrar jag inte ”metroidvania” spel, fast den här fastnade hos mig nästan omedelbart. Spelet är snabbt, lätt att plocka upp och svårt som fan.

Med en helt traditionellt animerad konststil så är Forgotton Anne en njutning för ögonen och karaktärerna är färgglada, någonting fantaster av Child of Light kanske skulle uppskatta. Tycker du inte om point and click kan du vända ryggen åt, men personligen uppskattar jag all ljuddesign och atmosfären spelet har.

Ifall du vill ha en nyanserad och naivistisk synvinkel på God of War rekommenderar jag att du ser Matthewmatosis video han skapa för några månader sedan. Jag skev också om några brister jag tyckte spelet hade på bloggen då jag är trött på att spel med stora budget blir fokuserade på narrativa upplevelser hellre än intressanta spelmekaniker och takt. Kunde egentligen sitta här och säga att God of War representerar det jag avskyr med industrin, fast då skulle jag bara ljuga för mig själv. Jag uppskattar analysen av en karaktär som har varit med om en massa torterande scenarion och sedan får se hur hans förslutna påverkar hans son. Brister i handlingen dyker upp och seriöst skadar upplevelsen på många vis, fast jag kan låta det glida åt sidan och uppskatta alla bättre delar tillsammans med gameplay som är billigt och repetitivt, men tillfredställande som tusan. Förväntade mig inte att jag i min livstid skulle vara taggad för ett nytt God of War, men nu är vi här.

Med en stor nick mot Half-Minute Hero så är Minit ett tidspressigt spel som kräver att man märker små detaljer och utnyttjar tiden ordentligt. Tänk dig Majora’s Mask kombinerat med Link to the Past.

Finns ingen anledning att dölja vilken fantast av Ghibli jag är, då det är min favorit källa för animerade filmer, så att få ett spel med samma anda och ton är skönt. Ni No Kuni serien kommer inte närheten av handlingarna och de tajta takterna Ghibli vanligtvis presenterar, men det är ett lättsmält RPG som har mycket att erbjuda.

Konceptet av en fantasy värld där makt dikteras av pengar och att en huvudkaraktär bekämpar monster med att pruta en handel med dem är så genial att jag bli avundsjuk. Världen är en grym satir på fantasy och RPG klyschor och förvånansvärt är välintegrerat in i spelets centrala mekanik, som är presenterat i snabbt gameplay med banor som inte tar lång tid att börja eller ta slut.

Full motion video har fått en spännande comeback på sistone. Jag har inte spelat något annat spel från skaparna av The Shapeshifting Detective, men detta var en rolig start för mig. Löjligt som tusan med skådespelare som är vilsna men försöker så hårt de kan skapar en rolig och unik upplevelse jag inte har haft på länge. Eftersom detta är ett mysterium vill jag inte avslöja vad som händer eller problemlösande spelet presenterar, så jag säger bara att resultatet är hysteriskt.

Spelet har inte ens varit ute en vecka och jag absolut älskar det. Adventure Mode är förvånansvärt djupt och underhållande, alla nya karaktärerna är väldesignade, det finns tusen olika saker man kan göra och man kan spela det i flera år innan man låser upp allting. Tekniskt inte det bästa fighting spelet i år, med Dragon Ball FighterZ som ett exempel, bara den enda fightern jag har spelat i år.