Phantom Thread
Reynolds Woodcock (Daniel Day-Lewis) är en välkänd sömmerska som specificerar inom klänningar för kvinnor. Han försöker hitta en modell som han designar sina kläder för och han hittar en när han stöter på Alma (Vicky Krieps). Reynolds anställer henne, men hon lär sig snabbt att han är väldigt krävande och är en perfektionist. Han konstant kräver orimliga och otrevliga saker från henne, men hon står upp för sina egna behov och smaker, vilket leder till att båda långsamt börjar driva varandra till vansinne. Fast som vi alla vet börjar alla tidlösa förförelser med hat.
Vad som fick min absoluta uppmärksamhet nästan omedelbart när filmen började var hur mycket jag hatade huvudkaraktären. Reynolds är väldigt krävande, uppkäftig, snobbig, självupptagen, gnällig och respektlös i sitt beteende mot andra och anser sig själv att vara så viktig att han inte ens behöver försöka vara snäll mot folk förutom sina kunder. I slutändan visar det sig att han inte kunde bry sig mindre om sina kunder heller, utan han gör sitt jobb mest för att han anser sig själv vara så talangfull. Detta är medvetet gjort för manuset så vi kan känna empati för Alma och för att tjäna ett syfte i filmens budskap. Alma började ganska svag för mig, men under filmens gång växte hon på mig och blev det bästa i hela filmen. Hennes närvaro balanserade hatet för Reynolds en del och var ett klipskt sätt att visa hur han starkt påverkar folk han jobbar med. Vad som får mig att hitta underhållning i karaktärerna är skådespelarnas talanger, speciellt Daniel Day-Lewis som man knappt känner igen i rollen. Karaktärsutveckling kommer i hinkar fyllda, men förändringar hos karaktärerna existerar inte i filmen, vilket är medvetet gjort av filmskaparna. I klassiska romcoms är huvudkaraktärerna inte de samma som dem var i början utav filmen, men i Phantom Thread bryter Anderson ifrån tradition och visar den mörkare sidan utav historier som dessa. Dialogen här är extremt kliché på många ställen, till en sådan extrem gräns att det skulle kunna höra hemma i en Garry Marshall eller Richard Curtis film. Mycket prat om kärlek, skönhet, kläder, lättsmälta skämt dyker upp och det är presenterat så rakt på sak som möjligt med inga diskreta förändringar från vad man har hört i andra filmer. Vad som är så genialt med filmen är att i kontext med handlingen och i kontext med huvudkaraktärernas inre konflikter så förvandlas den uppenbara och klyschiga dialogen till någonting läskigt, vrickat och gränsen på galenskap. Romansens ton påminde lite om The Handmaiden från förra året, men inte på samma överdrivna skala. Phantom Thread är väldigt subtil i sitt berättande, genom att inte dra för mycket uppmärksamhet till hur konstiga karaktärerna är, eftersom handlingen är strukturerad som en typisk romantisk komedi film där de två oskyldiga kärleksfåglarna är ersatta med allvarligt störda individer som gör varandra värre. I filmen Nightcrawler är underdog handlingen traditionellt och bekant, fast huvudkaraktären är klart och tydligt filmens antagonist också, vilket gör filmen läskig när han inte lär sig att bli en bättre individ. I Phantom Thread är samma läskiga berättande närvarande och vid slutet kryper det under huden på en. Vad som får mig att tänka på Nightcrawler mer är hur Phantom Thread hanterar sin musik. När karaktärerna gör något elakt och själviskt så ändras inte musiken från den ljuvliga och svällande orkestrala instrumenteringen som har varit närvarande under filmens tidigare scener, precis som i Nightcrawler. Det är massa sådana små detaljer igenom hela filmens speltid och det gör upplevelsen så mycket intressantare än vad filmen annars skulle varit, alltså extremt tråkigt och förutsägbart. Det är en massa metaforer närvarande som inte är särskilt uppenbara eller distraherar från dramat. Med tanke på Andersons filmografi förväntade jag mig ett synsikt budskap, så det kom som en överraskning när filmen inte fokuserade på det igenom hela filmens speltid, som i Boogie Nights, There Will Be Blood och The Master, men när den sista tredjedelen kom blev budskapet klart och tydligt. Det hela känns som en satir eller kritik mot den klassiska romcom berättelsen som är närvarande i alla filmer i den genren, i att det är väldigt ytligt, billigt och i verkligheten skulle framställas som psykotiskt med vissa exempel. Med detta sagt så bryter inte filmens narrativ ifrån den strukturen förens sin sista tredjedel, vilket gör att alla uppenbara scener som dyker upp i en sådan handling utspelas när man förväntar sig det. Som tur är har filmen tillräckligt med intressant karaktärsutveckling och underliga personligheter för att backa upp det, dessutom kunde jag inte förutspå någonting som skulle hända under filmens sista tjugo minuter. Ett annat negativt borde vara att den inte är särskilt häpnadsväckande eller underhållande. Trots att dramat är väldigt diskret och sofistikerat så finns det inte många minnesvärda episka scener som sticker ut. Det är så många scener som poppar visuellt och sticker ut drama mässigt i jämförelse med resten av speltiden i There Will Be Blood och The Master, men det finns inte i Phantom Thread. Det är en drastiskt annorlunda film i en drastiskt annorlunda genre och jag förstår att det inte skulle passa in, men samtidigt tror jag filmen skulle tjäna på att inte utspela sig i samma två byggnader under en sådan lång tid.
När det gäller filmens tekniska förmåga har jag absolut inga klagomål. Som tidigare sagt är musiken underligt integrerat och fantastisk, med en vacker orkester som presenterar underbar klassisk musik. Shoutout till Jonny Greenwood från Radiohead som gjorde musiken. Högt rekommenderar att du ser You Were Never Really Here som han komponera musiken för. Scenografin och kameraarbetet är smidigt, kameran är sällan handhållen och när det händer används det för bra effekt. Många kreativa och långa tagningar överallt som bygger upp spänning i vissa scener. Skådespelarna är grymma från alla fronter och har tydligt definierande kroppsspråk som gör att karaktärerna lyser starkt. Trots att filmen inte har så mycket andrum för kreativa bakgrunder så räddar klippningen en stor del utav alla repetitiva miljöer.
Alla mina rädslor för vad Phantom Thread skulle bli var fel och jag uppskattar att filmen inte var ännu en typisk romans man har sett så många gånger innan. Filmen var imponerande på en meta nivå där manuset analyserar hur läskiga flesta kärlekshistorier är, speciellt från vår världshistoria. I kontext med Andersons filmografi är detta en utav de svagare inläggen, mest för att hans filmskaparstil inte översätts bra i den här genren och har inte så mycket potential för visuellt tillfredsställande scener. Jag älskade musiken, karaktärerna och alla karaktärernas inre konflikter, men jag tvivlar starkt på att jag kommer se den här igen i nära framtiden. Jag kan titta på The Master och There Will Be Blood vilken dag som helst, men Phantom Thread är inte lika fängslande och lite för lång för sitt eget bästa. Jag skulle älskat filmen ifall den var bara 90 minuter lång, men som filmen är nu måsta jag planera en hel vecka runt den där en eller flera kamrater vill se filmen med mig och vill dela ett extremt dyrt rött vin samtidigt.
