mrtambourineniclas.blogg.se

Jurassic World är utan tvekan en utav decenniets sämsta kassasuccéer för mig. Det gråa, tråkiga, plana och fula filmskapandet gjorde hela upplevelsen ännu värre än The Lost World: Jurassic Park och Jurassic Park 3, någonting jag inte trodde var möjligt med tanke på hur skrattretande serien var efter den första. Så jag hade förväntningarna att Jurassic World: Fallen Kingdom inte på något sätt kunde vara värre och chockerande nog lyckas den vara sämre. Manuset är extremt likt The Lost World: Jurassic Park, både i sin struktur och scenarion, men den här gången finns det inga imponerande specialeffekter eller minnesvärda scener som backar upp den svaga dialogen, endimensionella karaktärerna och simpla handlingen. Säg vad du vill om den första, men åtminstone konceptet bakom en temapark är en underhållande idé, men här är det så många element och klichéer man har sett i så många andra filmer och i den här filmserien. De två huvudkaraktärerna är okej och har motivation för sina handlingar, speciellt Chris Prats karaktär, men det är inte tillräckligt för att rättfärdiga filmens seriösa ton problem, värdelösa antagonister, uppenbara tvistar, tråkiga actionsekvenser och rakt av idiotiska sci-fi idéer. Filmen är okej med att vara dum och samtidigt försöker få publiken att ta allting som händer seriöst, vilket leder till att filmen varken är dum nog eller seriös nog för att vara minnesvärd. Det var delar här som var snyggt regisserade och filmade, med tanke på att J.A Bayona är regissör här. Det var ett Nosferatu ögonblick under filmens sista kvart jag tyckte om. Sedan var det några små saker som skulle kunnat fungera men manuset bygger varken inte upp dessa konflikter eller har ingen roll i filmens centrala konflikt, som den lilla flickan och experimentet (utan att avslöja för mycket.) Detta är ungefär åtta minuter av hela filmens speltid. Ett jävla IG.

Ingen rekommendation från mig.

Nordic noir är en riktigt uttjatad genre och har varit det ganska länge nu både i serier och filmer, men Underverden var tillräckligt underhållande. Klichéer är fyllda till kanten här och filmen försöker inte sätta någon originell tvist på den här genren, men det är just den tekniska sidan som får mig att tycka om den. Det är lite för mycket handhållen kamera på ställen för min smak, men det var imponerande tagningar på ställen med kompetenta scener och intressanta användningar utav färg och ljus, någonting som är ganska sällsynt inom nordisk film idag. Fenar Ahmad kan filmteknik och vet hur man skapa spänning i en scen, vilket är reflekterat här så väl som i hans 2013 filmdebut Flow, men hans manus är för plana och saknar karaktär för att sticka ut från mängden. Det var scener här som var absolut fantastiska, men samtidigt hade en massa påskyndade och medelmåttigt inspelade scener som inte bygger upp till något spännande eller tar upp för mycket av speltiden under filmens första halva, som träningsscenerna och konflikterna mellan Zaid och hans fru. Det bästa sättet att förstå min poäng är att titta på filmskapandet i 2009 filmen Män som Hatar Kvinnor och sedan se experter göra sitt jobb i 2011 filmen The Girl With the Dragon Tattoo, då det är en tanke och stil bakom i varenda scen oavsett hur liten eller stor den är. Filmen var inte rädd för att vara äcklig, våldsam och avbilda den mörkare och äkta sidan av det nordiska samhället, men den behövde lite extra hjälp med manuset för att nå till nästa nivå. Första halvan är långsam, men det finns fantastiska ögonblick under den andra halvan.

Rekommendation från mig.

Tänk dig The Wolf of Wall Street utan stilen, talangen bakom kameran och långsvarande konsekvenser så får du en bra idé om hur Gold är. Strukturen och filmskapandet var så tråkigt att jag nästan somnade, med scener som är allihopa filmade på samma sätt och har absolut ingen aning om vad en takt ens är. 

Ingen rekommendation från mig.

Detta är den ultimata 80-tals filmen, fullpackat med flera montage och rock ballader. Det är en tidlös film, fylld med klassisk fantasy, hög fantasy dialog och alla traditionella/simpla konflikter som kommer med sagor. Filmen är bra på det sättet men några små saker håller den tillbaks lite grann, vilket är den barnsliga tonen, skådespelarna och animationen. Filmen är riktad mot barn, men det är ögonblick då filmen ser ned på sin centrala publik med för simpel dialog och ibland för mycket dialog. Animationen kommer från japanska animationsstudion Topcraft, vars medlemmar skulle senare lämna företaget och grunda Studio Ghibli. Topcraft skapa också Nausicaä: Från Vindarnas Dal, en av mina favorit filmer någonsin. Fast nu samarbetar de tillsammans med Rankin/Bass, ett animationsföretag mest kända för deras klassiska 1964 stop motion kortfilm Rudolph the Red-Nosed Reindeer. Ifall du är det minsta bekant med Rankin/Bass så vet du nog att deras prioritet inte ligger i detaljerad animation och det definitivt reflekteras i The Last Unicorn. Fast filmen lyckas vara stark trots dessa problem. När det gäller konststilen har den inte åldrats särskilt bra och filmens mytologi är riktigt svart och vitt på ställen, men det är fortfarande en underhållande och ibland läskig familjefilm.

Rekommendation från mig.