mrtambourineniclas.blogg.se

Genrefilmer är mitt favorit ämne att prata om när det gäller film. Vi kan titta tillbaks och se hur genrer har definierats genom tiderna när det gäller tekniska förmågor, berättarstilar, konflikter, dialog och hur allt det får folk att reagera, vilket leder till trender, kontroversiella teman och underground projekt utanför Hollywood systemet. Jag tar upp detta för att vad som ansågs vara nördigt, opassande och i vissa tillfällen till och med sataniskt är idag mainstream och extremt populärt, med Game of Thrones, Star Trek och anime generellt. Den absolut största dock är superhjältar action sci-fi, vilket är något väldigt specifikt. Folk idag tycker om den strukturen, den humorn och konflikterna presenterade i dessa historier, vare sig de är interdimensionella/internationella eller personliga. Genren har existerat i många decennier och har gått igenom några tuffa tider, sök bara upp Steel och The Fantastic Four, men folk har tyckt om historierna länge och nu har Hollywood bestämt sig för att enorma antal pengar kan tjänas här, oavsett kvaliténs närvaro. Under 2008 släpptes några innovativa namn inom genren, som den älskade The Dark Knight, den extremt seriösa och våldsamma Watchmen och Marvels för evigt expanderade universum började här med Iron Man. Gigantiska projekt, omtyckta av kritiker och vardagligt folk, satte en stämpel på standarden och stilen alla kommande filmer inom genren skulle ha och sist fick Hollywood se hur seriös genren kan vara, vilket den inte lyckades vara förens 1989 med Batman. Under 2004 dock kröp en liten film in i genren som hette The Incredibles. En animerad action komedi film från Pixar, som precis hade gigantiska hitfilmer med Monsters Inc. och en ännu större hit med Finding Nemo. Filmen var också regisserad och skriven av Brad Bird, som tidigare hade jobbat på The Simpsons och The Iron Giant från WB Animation, som sedan skulle stänga sina dörrar direkt efter då den filmen inte framförde så bra i kassan. Att göra en film baserat på superhjältar verkade först som en ursväng för Pixar, med tanke på deras fokus på tidlösa handlingar, modern komisk dialog och konflikter som handlade mer om inre konflikter hellre än skala och stora actionsekvenser. Fast Pixar bevisade för folkmassan att de kunde göra absolut inget fel, med en film som både utmana, underhöll och respektera sin publik med The Incredibles. Den var förvånansvärt vuxen när det gäller karaktärernas konflikter, som Bobs medelålderskris och Helens mamma liv och rädsla för att Bob är otrogen mot henne. Det är förvånande att en familjefilm tacklar på dessa ämnen, med tanke på att deras tidigare film hade en dussin fis skämt. Filmen hade också en nyanserad antagonist som kom från en logisk och sorglig plats som är direkt kopplad till Bobs inre konflikt. Det var mera en Mr. Incredible film mer än en fokus på en familj som marknadsföringen hade lovat, men filmen hade riktigt starka sidor, speciellt i sitt visuella berättande. Toppa det med en James Bond influens och fantastisk action så blev The Incredibles en av det årets mest sålda filmer och blev älskad av kritiker. Personligen såg jag filmen ofta när jag var liten och än idag håller filmen till en hög standard, till gränsen då jag anser att filmen är bland Pixars topp fem projekt. När det gäller en uppföljare trodde jag att det inte skulle bli något efter 2004 filmen, men nu är vi här med en uppföljare fjorton år efter den förstas premiär. Det var kul att få en anlednings till att återuppleva originalet igen efter alla dessa år, men jag såg inte fram emot den här nya, speciellt under en tidpunkt då Pixar inte har släppt bra projekt på sistone. Med Inside Out som ett undantag så har företag inte släppt något fantastiskt eller originellt sedan Up och detta skrämmer mig lite grann. I västvärlden så släpps det inte särskilt mycket animerade långfilmer, speciellt inom traditionell animation, vilket gör mig besviken att Disney tvingar studion att skapa uppföljare till filmer som står starkt för sig själva istället för att skapa filmer deras kreativa regissörer och manusförfattare vill skapa. Medelmåttigt projekt efter medelmåttigt projekt släpptes år efter år och när dem väl var bra så var det inte lika bra i jämförelse med vad företaget hade släppt innan. När Disney producerade originella filmer i sin egna animation avdelning som blev succéer så ser jag inte hur Pixar kunde ha gjort likadant. Fast med The Good Dinosaur som ett exempel så kanske det var en god idé i slutändan. Brad Bird under den här tiden har inte släppt så många projekt och varierar i kvalité. Mission: Impossible - Ghost Protocol var en skoj action film i en serie folk hade innan trott var död, men Tomorrowland blev inte särskilt omtyckt av varken folk eller kritiker. Att få se honom jobba med samma kreativa team och karaktärerna de skapade tillsammans verkar roligt, men det är oroande fortfarande. Tidigare i år släpptes Pixars senaste film Coco här i Sverige och jag var inte särskilt imponerad första gången jag såg den, med sin för traditionella handling och kontroversiella saker utanför filmen sig självt, som när Disney försökte sätta ett trademark på Dia de los Muertos. Fast nu när tid har gått så har jag lyckats uppskatta tonen och många detaljer i filmens narrativ, vilket är det enda manusförfattarna egentligen kunde göra när handlingen inte hade något kött på benen till att börja med. Kreativitet och talang existerar fortfarande hos studion, så jag hoppades på att få se det i Incredibles 2. Pixar har inte haft särskilt bra trailers på länge och trailern för den här filmen var likadan på många vis, då det hela skulle ha en politisk och socialpolitisk vinkel till sitt narrativ, vilket den första också hade, men inte lika diskret eller indirekt.

Bob Parr, Helen Parr, Dash Parr, Violet Parr och Jack Jack Parr försöker leva ett vanligt liv efter att Syndrome nästan krossade deras hemstad. Efter en konflikt med The Undertaker så skylls Parr familjen på all skada staden fick under striden och har nu ingenstans att ta vägen. En man som heter Winston dyker upp och erbjuder Parr familjen att få lagligt jobba som supers, vilket de nästan omedelbart säger ja till. Winstons lösning är att långsam värma upp befolkningen till idén om att supers får jobba igen och eftersom Helen är kapabel att skapa minst skada väljs hon att representera allihopa, vilket gör att Bob måste stanna hemma och ta hand om barnen som en hemma make. Medan Bob försöker lära sig att bli en ansvarig förälder så försöker Helen hitta en superskurk som orsakar en massa katastrofer inne i staden.
Till skillnad från den första filmen så är tonen inte lika dyster eller karaktärer hopplösa på ställen. Dessutom är det inte någon stor inre konflikt hos någon karaktär förutom Bob igen, då han måste inse att hans krafter inte är särskilt värdefulla i dagens känsliga och teknologiskt avancerade samhälle. Det hjälper inte heller att han inte är särskilt bra på att vara en far heller, då han har ingen aning hur han kan lösa sina barns problem i skolan, sociala liv eller Jack Jacks nyligen upptäckta superkrafter, som blir i den här filmen en metafor för hur ansträngande det är att ta hand om en bäbis. Konflikterna där är presenterade som en slice of life komedi drama, då konflikterna drastiskt ändras utan förvarning, som att Dash har matte läxor, Violet hamnar i konflikt med en kille hon tycker om och Jack Jacks krafter blir okontrollerade. Det är underligt fängslande att få se en övernaturlig tvist på genren och det hjälper att karaktärerna är så lätta att tycka om, mest för att ingen har ändrats sedan slutet till den första filmen. Filmen behöver inte förlita sig på karaktärsutveckling då karaktärerna har redan etablerats en film innan och då tillåter manuset att äntligen fokusera på barnens konflikter hellre än bara Bobs, vilket gör det roligt när dessa allsmäktiga barn som kan utföra fantastiska handlingar måste oroa sig för vanliga problem barn möter i skolan. Detta passar Bobs konflikt ännu mer så då superkrafter inte kan få honom ur en situation eller lösa en situation. Det är grymt, karaktärerna är grymma och har många hysteriskt roliga scener, men tyvärr är detta inte hela filmen. Det är också Helens del som måste vara en superhjälte och det är inte lika underhållande eller fängslande. När jag såg trailern blev jag rädd att hela filmen skulle vara extremt modern och politisk när det gäller könsroller, vilket tur nog inte var fallet, men vad vi får istället känns som två drastiskt olika filmer. Den ena är en familjedrama, den andra en action thriller och båda fungerar inte särskilt bra ihop, då konflikterna i den ena filmen har ingen påverkan på konflikterna hos den andra. Det verkar inte som att Helen inte lär sig något nytt eller förändras under filmens gång, vilket gör hennes del ännu mer meningslös i jämförelse. Det hjälper inte heller när antagonistens motivation och avslöjande är ganska svaga. Detta backas upp dock med hjälp av actionsekvenser som är färgglada och har ett starkt flyt till sig, men det blir repetitivt ganska snabbt. De fyller ingen märkvärdig roll förutom att spänning behövs i en action film som den första. Den första hade en bra balans mellan drama och action, genom att låta handlingen röra sig framåt med hjälp av dem istället för att komma i vägen av handlingen som i den här uppföljaren gör. Detta resulterar i ett klimax då det är uppenbart vad som kommer hända och insättningarna inte är särskilt höga. Många saker som etablerades tidigare i filmen fyller en roll här, men inte särskilt mycket på en dramatisk nivå. Jag har ingen aning ifall filmens skala behövde vara större eller mindre, men som filmen är nu fastnar den emellan båda världarna. Vad detta visar är brister i Brad Birds manus då takten och strukturen är lite hackig på ställen, då övergångar mellan scener och toner inte är lika effektiva som det annars kunde ha varit. Detta var ett problem i den första filmen också, enligt mig i alla fall. När det gäller berättandet sig självt är det en stor inriktning på dialog och gör att filmen lider i jämförelse med den första då många scener lät musiken och atmosfären göra snacket, som när Bob och Helen bryter sig in i Syndomes högkvarter, Bobs träningsmontage och många andra små scener. Detta är närvarande i uppföljaren, men inte tillräckligt. Det var också en märkvärdig brist på musik i scener i den första, men här är det oftast musik och takten är väldigt snabb som flesta Pixar filmer är idag, som Finding Dory och Coco. Med tanke på den enorma mängden dialog närvarande kan jag inte tänka mig att barn kommer vara särskilt fängslade av Helens scener, då karaktärer bara står i en cirkel i ett rum och pratar, vilket är filmat på det planaste sättet man kan tänka sig med den absolut minsta tanke inlagt i kompositionerna och klippningen. 

Incredibles 2 har väl ungefär samma standard Piaxr filmer har nu för tiden. Det är snyggt animerat och har fantastiska skådespelare som spelar underbara karaktärer, men när det gäller handlingen sig självt är det extremt medelmåttigt. Det är skönt att få se dessa karaktärer igen och en handfull scener gjorde hela resan värt det, men jag har ingen anledning att se hela filmen i sin helhet igen. Det hela kändes som att Brad Bird ville ta allt detta i en annan riktning, men för okända anledningar kunde inte skapa ett starkt narrativ i en handling som är ofokuserad och utspritt. I dagens standard med superhjälte filmer som Guardians of the Galaxy vol. 2, The Dark Knight, Logan och Spider-Man: Homecoming så är Incredibles 2 svag i jämförelse. Ifall du tycker om filmer som Big Hero 6 eller Wonder Woman ser jag ingen anledning till varför du inte skulle tycka om den här också, men för mig är den inte särskilt super som den första var. Det känns som att Inside Out släpptes för tio år sedan nu, även fast den släpptes under 2015.