mrtambourineniclas.blogg.se

(Detta är den första av tio korta recensionen för Don Bluths filmografi. Ifall du inte har sett The Secret of NIMH innan rekommenderar jag du gör så innan du läser vidare eftersom kontext kan behövas, men texten fortfarande avslöjar inte några stora händelser under filmens andra halva.)

The Secret of NIMH är en 1982 animerad mörk fantasy film regisserad, skriven och producerad av Don Bluth, tillsammans med Gary Goldman och John Pomeroy. Den är baserad på 1971 boken Mrs. Frisby and the Rats of NIMH skriven av Robert C. O’Brien, där huvudkaraktären är en mus som försöker hitta ett gäng råttor som kan hjälpa henne att flytta sitt hus innan ägaren till trädgården de bor i förstör det. Andra märkvärdiga animerade projekt från 1982 är The Last Unicorn, Hey, Good Lookin’, Heidie’s Song, Time Masters, The Plague Dogs, Vincent, Pink Floyd’s The Wall och en anime nyinspelning av The Wizard of OZ. Disney släppte ingen animerad film det året, så det var stora chanser att The Secret of NIMH skulle lyckas i kassan, vilket den gjorde när den tjänade dubbelt så mycket sin budget. Innan The Secret of NIMH ens existerade jobbade Bluth, Goldman och Pomeroy hos Disney Animation Studios på 70-talet, bland annat på filmer som Robin Hood, The Rescuers och andra kortfilmer som Winnie the Pooh and Tigger Too! och The Small One. Disney gjorde inte så bra ifrån sig på 70-talet. Walt Disney han själv dog några år innan decenniet började, vilket ledde till att deras animationsstudio inte riktigt hade några kreativa idéer för filmer, vilket i sin tur ledde till The Aristocats, The Rescuers och Robin Hood. Dessa filmer var okej animerade, men när det gäller narrativ och struktur saknas det en hel del. Dessutom tog det längre och längre tid att göra varje film. Bluth och hans kamrater var trötta på budgetbegränsningar, så de köpte en massa verktyg från Disney och skapade sitt egna animationsföretag i Don Bluths egna hem. Don Bluth produktion (idag heter det Sullivan Bluth Studios) skapade sin första kortfilm under 1979 och den hette Banjo the Woodpile Cat, vilket var projekt som tog fyra år att skapa, eftersom teamet jobbade fortfarande för Disney. Det skulle vara en långfilm först med en massa andra karaktärer (som dyker upp i senaste projekt från studion), men tid och pengar gjorde att det släpptes som en kortfilm istället. Den gick på bio i en vecka i December, sen spelades den innan The Muppet Movie i biografer under den filmens rerelease och sist började den gå på tv då och då i Amerika. När man tittar tillbaks på Banjo the Woodpile Cat och sitt innehåll är det lätt att se vad för sorts stil Bluth och kamrater hade i sina senare filmer. Trots att huvudkaraktärerna var söta och animationen var superb så fokuserade majoriteten utav speltiden på mörkare och sorgligare saker med en vuxnare takt och ton, någonting Disney inte kom i närheten av på den tiden. Påminner om Disneys tidigaste filmer och deras seriösare kortfilmer från 40 till 50-talet. Teamet ville återskapa kvalitén och traditionella filmskaparprocessen från animations gyllene eran och kortfilmen lyckades, speciellt i jämförelse med vad Disney släppte samtidigt. Efter det flytta grabbarna in i en riktig studio och började jobba på deras första långfilm projekt, vilket blev The Secret of NIMH. Den blev kritiskt belönad världen över och tjänade tillräckligt mycket pengar för att få större studios att märka Don Bluth Productions, vilket ledde till att de kunde tillverka filmer långt in i framtiden. The Secret of NIMH såg till att studion hade en framtid och nu är det dags att se hur bra den har åldrats.

Mrs. Brisby (Elizabeth Hartman) är en mus som bor i en trädgård som tillhör en bondefamilj. Hon är en ensam mamma som bor tillsammans med sina fyra barn och problem dyker upp när hennes ena son Timmy får en feber som kan döda honom. Ännu värre så måste familjen flytta eftersom bonden ska fixa i ordning sin farm inför sommaren med sin traktor och Brisby familjen kan tyvärr inte flytta sig från samtidigt som Timmy är sjuk. Sämsta scenariot är att familjen måste lämna Timmy för att överleva själv, men detta vägrar Mrs. Brisby göra. Så med hjälp av sin nya vän kråkan Jeremy (Dom DeLuise) flyger hon till The Great Owl och ber om råd. Han säger först att det inte finns mycket att göra, men när hon säger att hon heter Brisby ändras hans ton. Han säger att råttorna som bor i rosenbusken är bekanta med Brisby namnet och utan tvekan kommer hjälpa henne. 

Likt Banjo the Woodpile Cat så har The Secret of NIMH inte en stor fokus på ljuvliga eller lyckliga ögonblick. Under majoriteten utav speltiden så är karaktärerna i någon form av lidande, vare sig dem är sjuka, rädda, skadade, springer från fara, går igenom traumatiserande omgivningar eller stöter på livsfarliga varelser. När det gäller barnfilmer är detta en ton eller inriktning som produktionsföretag inte vill välja, eftersom det är svårt att få en publik när de springer iväg i rädsla. Don Bluth har sagt många gånger att han ville återskapa de tidigare åren inom animation och när man tittar tillbaks på de allra första animerade filmerna var de inte hundra procent familjevänliga. Dem hade naturligtvis inget sex, överdrivet våld, mycket blod, svärord och annat sådant vuxet innehåll, men de hade mörkare teman i sina berättanden. Snow White and the Seven Dwarfs, Pinocchio, Bambi och andra filmer var inte rädda att visa hemskare saker för barn, som en familjemedlems död, spännande ögonblick och sorgliga scener samtidigt som allt det presenterades i en stil som inte var särskilt lättsamt att titta på. Tjocka skuggor, svarta bakgrunder, högljudd musik och tajt klippning var närvarande oftast under dessa ögonblick. Under följande decennier försvann dessa filmtekniker och ersättes med vänligare bilder och ljuvligare toner. The Secret of NIMH går tillbaks till den eran och den här gången är det i rampljuset. Don Bluth sa att han kunde göra så hemska filmer som möjligt så länge det existerade ett lyckligt slut, vilket var en mentalitet många filmer gjorda för barn hade på 80-talet. Ifall Don Bluths filmer hade en influens på detta kan definitivt argumenteras, men det är svårt att inte hitta en koppling. Det finns delar i filmen som har en komisk ton, som med karaktären Jeremy, men annars är filmen extremt seriös och låter inte tittaren ha ljuvliga scener eller hitta en lycklig plats och stanna där ett tag, utan det är praktiskt taget mörkt hela tiden. Kompanjonen och comic relief karaktären Jeremy är filmens centrum för komedi, vilket definitivt behövs i en film som den här, men hans scener saknar mening utanför det. När det gäller handlingen och karaktärsutveckling finns det ingen anledning för karaktären att existera i filmen. Han tar Mrs. Brisby till The Great Owl, men utanför det så gör han ingenting märkvärdigt. I filmens andra halva försvinner han nästan helt och hållet förutom i en kort scen och sen vid filmens slut. Han fyller ingen roll i filmens centrala tema heller, så han är endast där för att barnen behövde någonting att skratta åt. Karaktären sig självt är relativt minnesvärd dock och räddas mest tack vare Dom DeLuises talang som en skådespelare. Hans ljuvliga, mjuka och tysta röst förhindrar karaktären från att bli störande eller plan. Det är lätt att förstå varför Don Bluth har haft med honom i nästan varenda film han regissera det decenniet.

Huvudkaraktären i filmen är Mrs. Brisby, vilket är karaktären publiken följer med igenom hela speltiden och hon har filmens centrala konflikt. Den konflikten är att hon måste rädda sina barn och hon gör allting i sin makt för att rädda dem. När det gäller en karaktärsark existerar det inte något mycket förutom att hon måste inse sin inre makt och se förbi sina rädslor trots den hemska miljön hon hamnar i. Kontext krävs för att etablera en konflikt och filmen presenterar dessa konflikter genom att hon inte undviker död och springer in i livsfarliga scenarion för sina egna behov, utan här gör hon allting för sina barn. Detta gör det lätt att hurra för henne och samtidigt känna för henne när hon hamnar i fara, mest tack vare att en mus inte kan försvara sig själv mot varelser som är större än sig själv, vilket är egentligen allting. Det är inte billigt utfört heller eftersom karaktären inte är inkompetent eller klumpig. Vad hon är dock är spålös, men i handlingen är hon lika förvirrad som publiken är, så det har en funktion i filmen utanför humorn. Detta tar upp någonting som är lite svårt att undvika i dagens sociopolitiska samhälle och feministiska regering att ta upp stereotypen som är kopplad till karaktären. Detta är ingenting jag vill spendera mycket tid på, men det vore klumpigt ifall jag inte tog upp det. Några utav mina favoritkaraktärer inom modern film är oftast antagonister eller anti-hjältar, som Cersei Lannister, Daniel Plainview, Anton Chigurh, Macbeth paret, Louis Bloom, Jimmy McGill och ett gäng andra, men den stora anledningen för att karaktärerna fungerar är för att karaktärerna är högt motiverade och det är lätt att förstå deras motivation. Vad som gör karaktärerna fängslande och onda är att deras själviska beteenden reflekterar det värsta med mänskligheten och vilka hemska saker vi är kapabla till. På den andra sidan av myntet har vi mina favoritkaraktärer någonsin som är väldigt hyggliga, ärliga och modiga karaktärer, som Hana från Wolf Children, Saoirse från Song of the Sea, Rocky Balboa, Mary Poppins, Chihiro, Nausicaä, Nicholas Angel och många fler. Mrs. Brisby faller in i den här kategorin med karaktärer, vilka är oftast kvinnor och mer specifikt moderfigurer. Man kan ta upp ’’macho kultur’’, ’’toxic masculinity’’ och andra sådana överanvända termer inom feminist teori, men när det gäller en kvinnlig karaktär som gör det exakt motsatta av det så är det en negativ stereotyp och inte en rollmodell. Det är så kort hålet går i den här recensionen. Vad jag vill peka ut dock är Mrs. Brisbys unika existens i filmvärlden. Familjefilmer och animerade filmer än idag har många mödrar och fäder integrerade i sina narrativ, men de får ingen större roll förutom bakgrundskaraktärer eller sidokaraktärer som bäst. Det är varför feminister klagar över sådant som nyligen listade, eftersom föräldrar inte får så mycket speltid och mamman får ingen större roll än ’’mamma karaktären’’. Mrs. Brisby är en utmärkt utforskad karaktär tack vare hennes förmåga att inte göra stereotypiska handlingar mammor gör inom film, vilket var inget annat än att bara vara med i scener. Disney gjorde en tradition av att döda huvudkaraktärernas föräldrar. Detta visar också hur unik The Secret of NIMH är i kontext med film i sin helst. Trots att filmen är kritiskt belönad världen över, respekterad inom animation världen, omtyckt av många filmskapare, har en hög status hos animation fantaster och underhöll många barn på den tiden filmen släpptes, som visar filmen nu för sina egna barn idag, fast ändå har väldigt få filmer en förälder som huvudkaraktären. Det samma gäller unga pojkar, men det är för andra anledningar och ett ämne för en annan recension. En film nörd som mig själv kan komma på väldigt få exempel på filmer som integrerar en mamma som en huvudkaraktär, förutom Wolf Children och Brave. Den stora anledningen till varför The Secret of NIMH har kulturell relevans i dagens samhälle är för att filmen utforskade den här sortens karaktär först och väldigt få har gjort det efteråt.