mrtambourineniclas.blogg.se

Superhjälte filmer har blivit extremt uttjatat, nu när det är 10 år sedan Iron Man släpptes, men 2017 var ett bra år för genren. Logan var en anti superhjälte film, eftersom innehållet var det exakt motsatta utav vad genren brukade göra, till gränsen då allihopa började kalla filmen för en western. DC släppte deras enda välgjorda live action film på nio år med Wonder Woman, vilket är ironiskt eftersom Warner Brothers inte såg potential i namnet. Marvel släppte sitt första inlägg i sitt cinematic universe med Guardians of the Galaxy vol. 2, vilket var inte bara var min favorit superhjälte film det året utan även en utav mina favorit filmer från hela det året. Sedan kom Spider-Man: Homecoming, vilket var en väldigt charmig och rolig tonårskomedi. Den mest älskade av alla filmerna det året verkade vara Thor: Ragnarök, med sina färgglada miljöer, karaktärer och bitar action. För mig gjorde den inte tillräckligt mycket för att sticka ut från resten utav Marvels filmer, men den var barnsligt underhållande oavsett. Fast den är ett mästerverk i jämförelse med Justice League. Som tur är fortsätter Black Panther med kvalitén, genom att ta några risker och tackla på moderna politiska frågor, men samtidigt har den traditionella MCU strukturen. Handlingen var förvånansvärt politiskt, med konflikter om korruption och lögner inom kungafamiljer, historia och hur det påverkar nationalism och relationer med andra länder. Det är inte billiga konflikter med pretentiös och konstant dialog, utan dessa teman är presenterade genom fascinerande fantasy element och den torterade karaktären som är filmens antagonist. Filmen kändes lite som en blandning mellan Macbeth och The Lion King med sina romantiserade afrikanska miljöer och konflikter med fantasy macguffins som får karaktärer att kämpa för tronen. När det gäller alla recensioner från stora kritiker och youtubers som pratar om politik utanför filmen rekommenderar jag att du håller dig undan, eftersom deras kommentarer är generellt ytliga och sätter sina egna politiska världssyner på filmens budskap. För att socialpolitik är populärt idag och flesta människor vill klappa sig själva på ryggen. Vad jag kan säga dock är att alt-right folk och rasister verkar älska den här filmen. Karaktärerna i filmen är grymma, men antagonisten sticker ut som Marvels absolut bäst skrivna. Ju mer jag tänker på det så är Black Panther exakt vad jag ville att Thor: Ragnarök skulle vara. Vad som inte fungerar för mig är flesta dataeffekter i actionscener, kliché dialog som poppar upp ibland och takten som är ganska långsam under filmens första halvtimma då det knappt existerar en handling. Thor: Ragnarök hade en stil och ton som den utförde superbt, men berättandet i Black Panther är inte det bästa, speciellt när det gäller all action, vilket verkade dra karaktärerna ifrån handlingen mer än något annat. Filmen stiger över flesta andra Marvel filmer genom att musiken är minnesvärd, med en blandning utav afrobeat och sydländsk amerikansk hip-hop. Med tanke på alla andra action filmer som släpps i år kan jag med säkerhet säga att den här kommer garanterat vara bland mina favoriter från genren i år. Ifall det är positivt eller negativt för filmen bestämmer du. När det gäller superhjälte filmer ser jag bara fram emot den nya Deadpool filmen och inget annat egentligen.

Rekommendation från mig.

Jag var ganska taggad för att se den här, eftersom 10 Cloverfield Lane var grym, men The Cloverfield Paradox var inte på något sätt lik den filmen. Det behövde den inte vara, men vad jag fick var något idiotiskt kombinerat med extremt lat berättande. Det var smärtsamt att sitta igenom dem första 25 minuterna med all dialog som är det motsatta utav diskret, men efter det blev filmen inte lika smärtsam. Fast filmen fortfarande saknar logik, fängslande karaktärer, utmanande idéer som överstiger ett svagt avsnitt av Star Trek och en handling med en unik ton. För mig var den för stor och överdriven för att kvalificeras som i samma universum som Cloverfield eller 10 Cloverfield Lane, vilka är filmer med gigantiska utomjordingar. 

Ingen rekommendation från mig.

Jag blev väldigt besviken att den här inte blev nominerat till bästa film under årets Oscarsgala, eftersom den är bättre än alla filmer nominerade. Det finns objektiva problem här, mest märkvärdigt när filmen byter filmformat från digital till 35mm, sitt underliga slut och lite dialog ibland, men vad som är närvarande är en väldigt bra skriven film med bra karaktärer. Det är lätt att inte tycka om flesta av karaktärerna, medvetet skrivna på det viset, men det är mest för att reflektera miljön huvudkaraktären växer upp i. Barnen i filmen är fantastiska i sina roller och skapar några mäktiga karaktärer som skapar en bra satir kring hur Florida tycker om att presentera sig. Regissören tackla det ämnet i sin första film Tangerine, vilket är en film jag också rekommenderar att du ser. 

Stor rekommendation från mig.

Detta är inte första gången jag ser den här, men när jag såg den för första gången var jag ganska berusad tack vare en mindre laglig drog, så filmen var det minsta jag tänkte på. Filmen har inte åldrats världens bästa, mest tack vare sin extrema brist på en handling och konflikter, men det förhindrar inte filmen från att vara underhållande på många ställen. Påminner om Spike Lees kända filmer som Do the Right Thing och Jungle Fever, där en handling knappt existerar och man får istället uppleva det vardagliga livet hos karaktärerna. Friday saknar det kreativa filmskapandet närvarande i dem filmerna, men den är underhållande tack vare sin humor och komiska karaktärer. Ice Cube försöker verkligen ha en känslomässig reaktion i scener, men han har samma ansiktsuttryck och ton i sin röst igenom hela filmen. Han blev bättre i senare filmer och hans son blev en bra skådespelare, men här är det distraherande. Chris Tucker och hans karaktär är rolig, med många minnesvärda bitar färgglad dialog och löjliga reaktioner från honom. Många karaktärer är antingen ytliga eller irriterande, men det var mest för komiskt överdriven effekt och det fungerade för mig, fast jag kan förstå varför folk inte skulle tycka om filmen.

Rekommendation från mig.

Det var tråkigt att jag inte såg den här förra året, för att den troligen skulle hamna bland mina favoriter jag såg det året. Inte högt upp på min lista, men den skulle vara med oavsett. Den är ganska Hollywood på många vis, men det gäller mest i struktur och karaktärer, inte alla detaljerna som är närvarande. Det är inte så annorlunda från ett Indiana Jones äventyr, bara att filmen tar den realistiska rutten för att skapa en mörkare ton med karaktärer som inte är på en högre moralisk eller etisk nivå. Karaktärerna är grymma, miljöerna är rika och handlingen gör många oväntade saker med ett slut som är väldigt annorlunda inom Hollywood. 

Rekommendation från mig.

Fransmännen vet verkligen hur man animerar. Med den charmiga låga budgeten och imponerande animationen åt sidan så tycker jag mycket om hur tagningarna är komponerade och hur länge filmen kan låta publiken att vila sina ögon på dem. Karaktärerna är läskigt realistiska, med en rollista fylld med traumatiserade barn och allihopa får grundad dialog så man kan verkligen sympatisera med deras sorgliga personligheter och historia. Hela filmen är inte smärtsam och långsam, utan den är väldigt genuin med barn som pratar och beter sig som riktiga barn, istället för alla andra tråkiga barn man ser i mainstream filmer. Humorn och dramat är väldigt effektivt, vilket är inte presenterat billigt med oinspirerade skämt eller svaga konflikter. Filmen pratar om depression, psykisk ohälsa under en ung ålder, traumat man kan få efter att man har förlorat sina föräldrar och vad det innebär att vara en förälder, men samtidigt skapar en ton och atmosfär man kan slappna av i och bara njuta utav karaktärernas närvaro och dialog. Jag skulle säga att detta är en utav decenniets bästa animerade filmer, uppe med Det Blåser upp en Vind, Inside Out och Vargbarnen. 

Stor rekommendation från mig.