mrtambourineniclas.blogg.se

Legendariska animationsföretaget Studio Ghibli var ganska upptagna under decenniets första halva, med fem filmer släppta under de första fem åren. Hayao Miyazaki gick i pension med sin episka svanssång film Det Blåser upp en Vind under 2013, vilket många kritiker har kallat den bästa animerade filmen det här decenniet. Isao Takahata regissera sin första film sedan 1999 med Sagan om Princessan Kaguya, vilket vann över kritiker nästan omedelbart med sin experimentella konststil som användes för att reflektera konstens historia i Japan. Vi ska inte fokusera på dessa två individer idag, eftersom båda verkar inte särskilt intresserade i att göra filmer längre och stängde ned Studio Ghibli efter 2014, så vi ska prata om Hiromasa Yonebayashi istället. Han regisserade Lånaren Arrietty och När Marnie Var Där, filmer som var mer grundliga och mindre intensiva filmer än vad Miyazaki och Takahata hade gjort under det här decenniet. Jag tyckte om dessa två filmerna när dem släpptes, tack vare deras avslappnande ton, låga skala och långsamma takt backat med sofistikerade och smarta manus, någonting som saknas i den moderna filmvärlden, speciellt barnens filmvärld. Jag skulle inte påstå att mannen har en viss berättarstil eller ett unikt sätt hur han komponerar tagningar, men han är en väldigt kompetent regissör som adapterar Ghiblis stil väl. Nu med Ghiblis dörrar stängda så bestämde Yonebayashi och producent Yoshiaki Nishimura sig för att ta några animatörer som jobbade åt Ghibli och skapa en ny studio, under namnet Studio Ponoc. Mary och Häxans Blomma är deras första film under Ponoc namnet, så det vore inte konstigt att förvänta sig samma kvalité man har fått från Ghibli under alla åren företaget har existerat.

Mary är en ung flicka som precis har flyttat till Storbritannien och hon bor där tillsammans med sin gammelfaster och hennes föräldrar har inte kommit än. Ganska uttråkad försöker Mary hjälpa till med sysslor, men hon är för klumpig och förstör mer än något annat, speciellt mot blommor i trädgården. En pojk som bor i stan som heter Peter till och med gör narr av hur klumpig hon är och pekar ut hur konstigt hennes galna röda hår är, samma hår hon själv inte tycker om särskilt mycket heller. En kväll hittar hon en blomma som ger henne magiska krafter och hittar en kvast som tar henne till en skola där häxor utbildar sig själva att bli kemister och experter inom magi. Skolans rektor Mumblechook ser stort potential i Mary att bli en ordentlig häxa och pekar ut hur hennes hår är ett gott tecken för talangfulla häxor. Sin njutning i skolan får henne att vilja stanna, men det kanske är något lömskare som pågår där.
Det är lätt att dra jämförelser mellan den här och Kikis Expressbud, med faktumet att båda filmerna handlar om en ung häxa i en coming of age berättelse tillsammans med en svart katt. Jämförelserna börjar och slutar där dock, när narrativet är mer bekant i filmer som Spirited Away, som tog inspiration från Alice in Wonderland. Strukturen under den första timman är läskigt lik Spirited Away, i hur Mary upptäcker fantasy världen och hur konflikter dyker upp. Jag kan egna hela följande text åt att peka ut hur svagare Mary och Häxans Blomma är i jämförelse med Spirited Away, men det skulle bli ganska enformigt snabbt, så vi fortsätter utan den filmen. Världen, antagonisterna och budskapet påminde om serien Made in Abyss från förra året, med sin fokus på relationen mellan människor, naturen, det övernaturliga och vetenskap. Filmen kommer inte i närheten av alla hemska scener och mörka undertoner närvarande i Made in Abyss dock och istället fokuserar på en lättsmält ton och intensiva konflikter som hör hemma i filmer som Harry Potter eller Narnia. Andan för äventyr och under är konstant närvarande i atmosfären och har den varmt välkomnande känslan som är närvarande i Ghiblis filmer Laputa och Lånaren Arrietty. Alla pusselbitarna är här för att skapa en perfekt underhållande familjefilm, men bitarna är klumpigt pålagda ofta. Strukturen och takten i filmen är väldigt långsam, men inte på ett tillfredställande sätt som i Vargbarnen eller Kiki’s Expressbud, istället är den första halvan fyllda med scener som inte gör så mycket för handlingen och drar ut på scener som inte behövde vara så långa. Jag lovar och svär att detta är den sista gången jag gör detta, men i Spirited Away tar det ungefär tio minuter för Chihiro att ta sig till fantasy världen, medan det tar tjugofem minuter för Mary att sätta foten i sin fantasy värld. Bara för att en film gör detta betyder naturligtvis inte automatiskt att den kan vara underhållande. I filmen Journey to Agartha tar det fyrtio minuter innan huvudkaraktärerna ens hamnar i Agartha, men under den långa tiden etableras det karaktärer, motivation, regler och konflikter, medan i Mary och Häxans Blomma händer det inte mycket och visar en klar och tydlig brist i karaktärsutveckling hos Mary hon själv. Mary är inte en särskilt fängslande karaktär, mest för att hon har ingen starkt etablerad motivation för sina handlingar. Det existerar i formen av att hon är klumpig av sig, hon är inte eftersökt och känner inte sig hemma i miljön hon spenderar tid i, vilket är en kontrast med fantasy världen då allting är det exakt motsatta, vilket motiverar karaktären att stanna kvar. Inte långt ifrån vad Coraline gjorde, men titelkaraktären i den filmen fungerade bättre eftersom hon var genuint självisk och elak, fast Mary är inte lika unik i sin personlighet eftersom hon är redan snäll och utför inte en handling som skulle kvalificerad som ett kontrast med hur karaktären är vid filmens början och slut. Det fungerar, men det är inte särskilt märkvärdigt och har gjorts i otroligt många familjefilmer. Vad som fungerar helt okej är hennes personlighet, trots hur lite djup eller nyanser som faktiskt finns där. Hon beter sig som ett riktigt barn, med att hon är känslomässigt driven, fylld med energi, gör överdrivna grimaser, har extrema humörsvängningar, blir lätt svartsjuk eller generad och verkar genuint rädd när en fara dyker upp. Utanför det är hon ganska plan, med att hon inte har egna intressen som motiverar henne. Sidokaraktärerna och antagonisterna är dock där filmen rasar samman lite grann. Peter är en okej karaktär och hans insats i filmens sista tredjedel är märkvärdig, men resten har inte så mycket minnesvärt att erbjuda, speciellt antagonisterna som är de typiska skurkarna man har sett i så många filmer innan. Deras designs är coola men varken av dem är tillräckligt roliga eller onda för att sticka ut från allt annat som händer i filmen. Karaktärena som inte hade någon dialog i huvud taget var det mest underhållande med hela filmen, vilka var Peters katter och kvasten Mary får tag på som är riktigt kaxig av sig. Vad jag har pratat om än så länge är oftast små saker som inte är viktigt för handlingen i sin helhet, det är bara svagare element i jämförelse med fantastiska filmer, men där man märker att filmen börjar seriöst halta efter är när strukturen och berättandet dyker upp. Vad som har gjort Ghiblis verk så unika och fängslande är sina neutrala attityder mot karaktärer och handlingarna de utför. Filmerna har komplexa karaktärer som måste göra svåra val vare sig de är elaka eller goda gärningar och filmernas manusförfattare och regissörer ser inte ned på karaktärerna eller påtvingar ologisk karma på dem. Det har funnits hjältar och skurkar, men ingen av dem är den moraliska auktoriteter på ordentligt beteende. I Mary och Häxans Blomma är hjältarna och skurkarna klart och tydliga, hjältarna gör alltid det rätta, skurkarna är elaka och har ingen moral, budskapet upprepas flera gånger under speltiden, osv. Det är inget fel med att en berättelse vill vara så svart och vitt, men filmen gör inget särskilt originellt eller överraskande. Det är väldigt lätt att förutspå vad som kommer hända i handlingen steg för steg tack vare att man har sett den här tre akt strukturen så ofta och har klichéer som är så uråldriga att inte ens Disney använder dessa längre. Konflikterna är så simpla att det inte distraherar från den uppenbara strukturen och gör att filmen känns längre än vad den är när exposition dyker upp där karaktärer pratar om saker man redan vet. Det är onödigt mycket dialog också. Trots att takten är långsam så är världen skoj att vara i, med karaktärer som är oftast lugna eller har komiska element kopplade till sig. Filmen är väldigt rolig med sin oskyldiga sinne för humor och fokus på visuella skämt hellre än dialog. Tack vare animationen får karaktärer chansen att uttrycka sig själva med enorma ansiktsuttryck som är absolut skandalösa. Handlingen har en stor brist i detaljer, men det är fortfarande tidlöst med sin fokus på fantasy element och popkultur är aldrig närvarande.
Animationen är det exakta man förväntar sig från Ghibli. Det är så traditionellt som det kan bli med den mest tekniskt imponerande animationen man kan tänka sig. Det är dumt hur smidigt och mjukt allting ser ut, med en stor fokus på realistiska kroppsrörelse och visa i detalj hur maskiner fungerar. Med många traditionellt animerade filmer idag kommer ett hinder då karaktärsmodellerna har en konstant strid med bakgrunden, då karaktärerna sticker ut lite grann och ibland kan man se vilka objekt inom ramen kommer röra sig i förväg, vilket gör vissa scener mer förutsägbara än vad de annars skulle ha varit. I den moderna filmvärlden är Song of the Sea den enda filmen som har lyckats undvika det problemet. Det är också ljudsynkronisering problem med läpprörelserna och rösterna, även på japanska, men det är en sådan anime tradition att man knappt märker det längre.

Det verkar som jag har varit extremt negativ mot den här, men ärligt talat är den inte dålig. För Ghibli standard är den extremt medelmåttig och karaktärslös, vilket gör det hela ett svagt första inlägg i Ponocs filmografi, fast för standarden närvarande i animation här i västvärlden är så långt ned är detta bland det bästa som har släppts på dessa senaste åren. Handlingen fungerar, karaktärerna är söta, animationen är fantastisk och det hela är ett tidlöst fantasy äventyr. Vad filmen desperat behövde var detaljer och djup, som kunde göra att detta skulle kvalificeras som en av decenniets bästa anime filmer. Som filmen är nu är den extremt underhållande för det mesta, men det finns ingen anledning till att se den flera gånger eftersom flera visningar inte kommer få en att förstå koncepten presenterade bättre. När det gäller familjeunderhållning är den perfekt och jag skulle definitivt säga att detta är bland årets bättre animerade filmer, men jag föredrar den inte över alla andra fantastiska anime filmer från dessa senaste åtta åren som jag nämnde tidigare.