Isle of Dogs
Wes Anderson är inte världens mest diskreta regissör. Hans berättarstil är väldigt rak på sak, ganska svag på metaforer, har inga varierande historier eller budskap att meddela mellan olika projekt, karaktärerna brukar vara likadana, dialogerna inte särskilt meningsfulla och strukturerna är generellt traditionell. Trots dessa uppenbara problem inom filmteori så lyckas han skapa extremt underhållande filmer. Hans melankoliska och udda sinne för humor verkar ha resonerat stakt med en hel del människor, eftersom mannen nu har en ganska stor fanbase bestående mest av snobbiga hipsters mellan tjugo och tretio års åldern. Hans karriär börja ganska svagt, men han fick sin första stora hit film med The Royal Tenenbaums. I den presenterades hans musiksmak och hans sätt att komponera obekväma och komiska vinklar, vilka blev hans trademark stil som ingen annan filmskapare har lyckats kopiera, till gränsen då han har blivit lite av ett skämt och många blir irriterade på hans fokus på stil över substans. Jag skulle kvalificeras som en sådan person, speciellt när mannens manus inte har så mycket under ytan när det gäller karaktärsutveckling och originalitet i handlingar. För mig varierar det mellan olika projekt vare sig jag tycker om hans stil eller ej, men man kan inte förneka att mannen har en talang och öga för bra filmskapande, vare sig manusen fungerar eller ej. Jag trodde inte på många år att han kunde toppa vad han gjorde i Life Aquatic with Steve Zissou och The Darjeeling Limited, men för några år sedan släppte han The Grand Budapest Hotel och är utan tvekan min favorit film från honom. Troligen bland mina favorit komedifilmer någonsin. Alla karaktärerna, konflikterna och scenarion är rakt av tagna från en klassisk Looney Tunes animerad film, med tanke på karaktärernas endimensionella natur och fokus på absurda kameravinklar och omgivningar. Animation verkar som ett bra format för Anderson, vilket han bevisade med Fantastic Mr. Fox under 2009. Fantastic Mr. Fox var definitivt bland mina favorit böcker när jag var liten och jag har klara minnen av boken än idag, men när det gäller filmen så är det inte lika minnesvärt. Mark Kermode beskrev filmen i sin recenson att det kändes som ett gäng vuxna bestämde sig för att festa vid barnbordet och jag tycker det är en perfekt beskrivning av filmen i sin helhet. Den är fortfarande tekniskt imponerande, speciellt när Anderson inte är okänd till stop motion genren, men samtidigt kan jag inte förneka att filmen är ganska svag. Jag äger den på blu-ray och ser den ibland, men det är mest för att jag tycker om stop motion och boken filmen är baserad på. Med detta i åtanke blev jag skeptisk när jag såg trailers för Isle of Dogs, när det är ännu en stop motion barnfilm regisserad av honom. Fast samtidigt var hans senaste film The Grand Budapest Hotel min favorit från honom, så mina förväntningar är ganska högt upp och jag tvivlar starkt på att filmen kommer vara en gigantisk besvikelse.
I Japan har det brutits ut en sjukdom som påverkar alla hundar i landet. Regeringen tror att det kan sprida sig till människorna och därför skickar alla hundarna till Skräp Ön, där dem får bo tills ett botemedel har hittats. På ön hittar vi Cheif (Bryan Cranston), Rex (Edward Norton), Duke (Jeff Goldblum), Boss (Bill Murray) och King (Bob Balaban) som försöker överleva på allt skräp som människorna slänger iväg. En dag kraschar ett enmansflygplan på ön, som var styrd av en pojk som heter Atari (Koyu Rankin). Han letar efter sin hund Spots (Liev Schreiber) och nu försöker hundgänget hjälpa Atari att hitta sin förvunna hund, som de lojala djuren de är.
Det finns mer till handlingen, men det är grunden filmen utspelar sina konflikter på. Det är en traditionell äventyrsfilm, med faror runt varje hörn som är backat med melodramatisk karaktärsdrama. Fast utanför det är det en hel del politik som pågår, med att borgmästaren Kobayashi (Kunichi Nomura) försöker få röstningar genom att säga att han kommer bli av med hund problemet och att en vetenskapsman försöker bota sjukdomen, men det skulle inte stötta Kobayashis mål. Så filmen försöka utforska politiska metaforer med hundarnas relation med människorna och jag måste respektera filmen för det, men vid filmens slut så är det inte lika djupt som man hoppades på att det skulle vara. I kontext som en film för vuxna skulle det inte fungera, men i kontext som familjeunderhållning är det helt okej. Filmen följer Don Bluths motto, med att man kan konstant presentera för barn hemska scener med mörka undertoner och övertoner, men det måste finnas ett lyckligt slut, vilket var fallet med The Land before Time och The Secret of NIMH. Isle of Dogs är förvånansvärt blek för en barnfilm, fylld med misspryda hundar, smutsiga och gråa omgivningar, ett öra blir avbitet i börjar av filmen och blod dyker upp ibland, men inte till en hemsk gräns då barn inte kan sitta igenom det. Det hjälper filmen att hitta sin egna identitet, vilket den verkligen behövde med tanke på att handlingen inte bryter ifrån den traditionella tre akt strukturen. Allt prat om politik är också ovanligt för genren, men som tur är spenderar inte filmen för mycket tid på detta och låter karaktärerna vara i rampljuset. Som tur är så har karaktärerna färgglada personligheter som sticker ut från alla obekväma bakgrunder och extrema användning av ljus i scener. Filmen är riktigt klipsk i hur den introducerar sina karaktärer, genom att det verkar som att Rex kommer få all fokus fast Chief får mest tid att visa av sin personlighet och är den enda karaktären med en ark. Det är inget extremt komplex med en ark som man inte har sett innan eller har presenterats bättre i andra barnfilmer, men det är karaktären sig själv som gör detta unikt. Chief är gammal (i hundår i alla fall), har en röst som en medelålders man har, ett mörkt förflutna, är våldsam ganska ofta och litar inte på många, vilket är annorlunda attributer för en huvudkaraktär att ha i en barnfilm. Barn kan relatera till Atari och Tracy Walker (Greta Gerwig) till en gräns och sympatisera mer för Chief, vilket är en effektiv dynamik enligt mig. Tracy har skapat en lite kontroversiella dialoger då hennes karaktär är den enda som går emot vad som anses vara normalt i Japan och hon råkar vara amerikan och vit. Personligen såg jag detta som ett sätt att säga att ett land behöver lite input från utlandet för att fungera ordentligt, dessutom är den utländska utbytesstudenten en stor kliché karaktär inom japansk underhållning. Fast samtidigt kan jag inte förneka att hennes delar är de absolut sämsta i hela filmen, med ingen karaktärsark eller större påverkan på handlingen. Alla kvinnliga karaktärer i filmen gör inte så mycket heller och har inga märkvärdiga personligheter att ta upp. Det finns några bra skämt relaterade till dem, men det blev plant i slutändan ändå. Ännu ett negativ borde vara överanvändning av dialog på många ställen. Likt en Aaron Sorkin film är dialog konstant närvarande, vare sig det kommer från voiceover eller karaktärerna, vilket konstant sprutar ut utan att stanna för att ta en paus under långa sträckor. Fast till skillnad från Molly’s Game eller Steve Jobs så är all exposition dialog förtjänad med hjälp av kreativitet i välartikulerade färgglada ord som låter rimliga när det kommer från karaktärernas tungor och har en mening att vara där, istället för att bara säga vad publiken ser på skärmen. Det är inte heller den vuxna humorn och tonen Fantastic Mr. Fox hade och istället fokuserar på tidlösa och sofistikerade monologer. Det hjälper också att tagningarna är vackert komponerade så att man inte tittar på oinspirerade scener där karaktärer bara säger det uppenbara. Det finns genuina överraskningar i dramat, vare sig det är när en karaktär dör eller när tvistar dyker upp, vilket gjorde att jag inte visste hundra procent vart filmen skulle gå ibland. Humorn är ganska viktig att peka ut också och det är ungefär den humorn man förväntar sig från Anderson och co: vid den här tidpunkten i deras karriär. Det kommer mycket från dialogen, men till skillnad från Fantastic Mr. Fox är det en massa visuell humor som backar upp det med bra komisk tajming.
Stop motion animeringen i filmen är briljant från början till slut. Alla texturerna på hundarna är underbara att titta på och blir förvånansvärt realistiska i hur pälsen är animerad. Som jag förstår det som så bestämde sig animatörerna att inkludera varannan bild de tog i inspelningsprocessen istället för varje, så att pälsen fladdrar mer övertygande i relation med vinden och det är en väldigt snygg effekt som aldrig distraherar. Karaktärerna är briljant designade med klart och tydliga kroppsbyggnader som sticker ut i massan med den extremt långa rollistan. Det var ögonblick då jag helt och hållet glömde av att jag titta på en animerad film med hur snyggt och välplanerat all animation var och hur man sögs in i den uppslukande världen den hade. Det var ögonblick då rörelserna kändes lite för artificiella och stela, men det skadade inte upplevelsen i sin helhet. Trots att miljön består mest av skräp och mörka delar i staden så lyckas filmen ha extremt vackra bakgrunder på ställen. Det fanns matte paintings som gjorde att jag tappade hakan på ställen och filmen genrealt använder sig utav massa olika animeringstekniker i bakgrunder eller små scener, som flash, traditionell och 3d. När det gäller filmskapandet sig själv så är det Andersons minst distraherande, med en större fokus på traditionellt filmskapande och tekniker hellre än anledningar att slänga in underliga vinklar överallt för ingen anledning. Anderson är den enda levande auteur filmskaparen med sin absurda stil, men nu verkar han insett hur meningslös det är ibland och hur lite det hjälper handlingen att flyta på. Vad vi får här är väldigt snyggt filmade ögonblick som följer filmregler och filmspråk.
Isle of Dogs är lätt bland mina favoritfilmer i år. Detta kommer från en väldigt självisk sida dock eftersom filmen har problem, som den stora rollistan, brist på karaktärsutveckling på ställen, ett slut som är lite för sockrigt och dialog som kommer i vägen ibland. Fast vad jag älskade här var allting annat, som huvudkaraktärerna, den sofistikerade humorn, animationen, filmskapandet, den underliga handlingen, hur vackra miljöerna var, alla känslomässiga ögonblick och konsekvent filmen var med sin ton. Ifall du tycker om hundar, animation eller båda två ser jag ingen anledning till varför du inte skulle se den, men annars borde du hålla dig undan. Personligen var det ett underbart äventyr som jag gärna går igenom igen. Den var väldigt söt och underbar.
