Bohemian Rhapsody
Bohemian Rhapsody. En låt som har lyckats få en legendarisk status hos flesta människor. En låt som bryter mot den traditionella rock strukturen genom att inkludera ett ballad segment, en opera inspirerad övergång mellan balladen och hard rock delen mot slutet och ett avslut som fångar en melankolisk ton som reflekterar låttexterna om döden, mer specifikt från självmord. Absolut mästerverk, så ifall du var en manusförfattare och blev tillsagd att fånga den energin, galenskapen och tema i en långfilm skulle du nog få ett panikanfall. Dessutom är Queen ett band som var banbrytande för sin tid och samtidigt extremt populära, någonting som inte händer ofta då få exempel som Daft Punk, Kanye West, Kendrick Lamar och Frank Ocean sticker ut bland flera tusen artister i moderna tider. Det är mycket att prata om när det gäller bandet och bandets sångare Freddie Mercury, både när det gäller deras privatliv och deras influens på musikindustrin, så att centrera en två timmars långfilm runt detta kräver mycket från ett filmteam. Jag såg fram emot den här filmen mest för att Queen var en sådan stor influens på min personliga musiksmak och väckte mitt intresse för musik som en konstform. Deras The Platinum Collection skiva var den första bit musik jag köpte för mina egna pengar och hänger fortfarande ovanför mitt skrivbord i min musiksamling. Jag blev introducerad till många band i mina tidiga tonår, men inget band fastnade hos mig lika starkt som Queen, då deras överdramatiserade energi, ambitiösa låtstrukturer och banala låttexter resonerade med mina känslor mera än den aggressiva tonen alla andra rock och punk banden jag lyssnade på under den perioden av mitt liv hade. Detta delvis förklarar varför jag älskar moderna akter som Clarence Clarity, Ariel Pink, Death Grips, Queens of the Stone Age och Swans, med att deras inriktning på experimenterande ligger i rötterna på traditionell pop och rock musik som delvis föddes från Queens egna inriktning på albumstrukturer, låtstrukturer och texturer i instrumentering. Allt det där nördiga nonsens rockkritiker älskar att skriva om.
Filmen fokuserar den största delen av sin speltid på Freddie Mercury, med hans uppväxt, sexualitet, relationer med bandmedlemmarna, drogproblem, partners och hans process kring att skapa musik. Det var ganska klipskt att döpa filmen till Bohemian Rhapsody, då hela filmen strukturerar sin centrala konflikt kring låten och låtens teman som reflekteras i Mercury han själv och hans livsstil. Skivbolaget var inte särskilt intresserade i låten när den först släpptes och filmen ramar in detta som att Mercury tar det som en personlig kritik mot han själv och hans sätt att vara, då låten står honom väldigt nära och översätter den kritiken som att folk som kommer i vägen av det är fiender eller tycker inte om honom som person. Med tanke på hans exentriska sätt att vara och hans sexualitet så är den här vinkeln passande och det fungerar i kontext med filmen, bara att allting runt omkring honom är för simplifierat. Flesta karaktärer i filmen är frustrerande endimensionella och existerar endast i manuset så Mercury måste ha hinder i vägen, med att resten av rollistan har inte så mycket till fördjupad motivation för sina handlingar, speciellt hans sexuella partners. Bandmedlemmarna är allihopa roliga att spendera tid med och deras individuella attityder är roliga att observera, men resten av karaktärerna är bara papper. Detta skulle vanligtvis vara okej för mig ifall filmen presenterade intressanta konflikter genom dessa karaktärer, men den lyckas inte med det heller. Den första halvan desperat behövde en stark konflikt som huvudkaraktärerna behövde konfrontera eller skapa en intern konflikt hos Mercury som påverkar handlingen under hela filmens speltid, men istället är konflikterna ganska omärkbara och försvinner lika fort som de blir introducerade. En del ganska tidigt in i filmen så måste bandet få pengar så de har råd med studio tid, vilket löser sig några sekunder senare och de blir inskrivna på ett skivbolag nästan omedelbart. Detta hände i verkligheten, men filmen klipper bort all spänning som leder till succén och därmed anledningar till varför publiken borde känna en sorts kamp bandet hade med att skapa en bit musik. Det är som We Are The Champions, bara att man klipper bort verserna som fokuserar på bandets slitande och hårda arbete, vilket lämnar lyssnaren med en billig självgisslande och inget annat. Bristen på en direkt konflikt skadar takten också, då filmen hoppar mellan olika scenarion med ingenting i manuset som binder ihop dem, förutom att ett band måste skapa musik ibland. Detta är också representerat i filmens soundtrack och hur den används, med att den består av Queens största hits och romantiserade avbildningar av hur låtarna skapades. Inga prat om album, konflikter hos huvudkaraktären som har influenser på låtarnas skapelser eller djupare mening i vad låtarna betyder för bandet. Vi når en eskapism montage nivå som kan stå tå till tå med Mamma Mia!s usla hantering av ett bands låtar. Vad som skiljer Bohemian Rhapsody från Mamma Mia! Here We Go Again från tidigare i år dock är den har konflikter som fungerar i kontext med filmen och dessa är närvarande i den andra halvan. Sekunden då Mercury klipper sitt hår kort förvandlas filmen till något helt annat, då den äntligen får en konflikt den kan fokusera på utan distraktioner. Problemet med sidokaraktärerna är fortfarande i den här delen, men nu äntligen faller alla pusselbitarna etablerade i den första halvan på plats, då filmen tidigare hade bara dumpat alla bitarna på bordet utan tanke att börja med hörnbitarna man kan bygga vidare på. Äntligen får Mercury en karaktär med en intern konflikt, med att folk måste acceptera honom som han är istället för att hans ska förändra sig själv, vilket är någonting manuset rättvist bestraffar honom med i formen av två soloskivor, isolering och tvingas spenderar tid med generellt själviska människor som han själv. Filmen äntligen kommer till ett ställe som fängslar mig som en tittare och när filmens klimax dyker upp känns det förtjänat och inte billig tillfredsställande eller ytlig nostalgi som resten av filmen. Man förknippar inte Queen med förutsägbara berättartekniker eller strukturer, det bara förbryllar mig att filmen är så konsekvent i sitt säkra innehåll och visuella presentation. I jämförelse med andra biopics om musik ikoner så kan man ta upp Walk the Line och hur den presenterar sin huvudkaraktär. Johnny Cash skrev låtar om svårigheterna att vara en del av arbetsklassen i Amerika och detta är manifesterat i filmens sätt att filma scener och klippa ihop konflikterna som passar Cashs interna konflikt att fylla det tomma rummet som skapades efter att hans bror dog, vare sig det är respekt från sin far, droger, kvinnan han vill ha eller vara en succé. Alla låtar och uppträdanden i filmen också tjänar en narrativ mening, då konflikter där påverkar vad som händer i handlingen och hur karaktärer är relaterade till varandra. I Bohemian Rhapsody så existerar det inte en röd tråd som kopplar artisten, låtarna och konflikterna ihop i samma premiss och filmskapandet fångar inte känslan närvarande i några av dessa världar. I filmen First Man så medvetet används en filmskaparteknik som får publiken att uppleva samma traumatiska ögonblick i Neil Armstrongs liv så publiken kan förstå hans bekymmer genom ett visuellt medium, istället för att karaktärer bara pratar om det som i Bohemian Rhapsody. Ed Wood är en romantiserad biopic centrerat runt en man vars arbete var troligen stressigt, frustrerande och tidskrävande, men den filmen fungerar mest tack vare sin unika presentation som tar tittaren tillbaks till en annan tidsera och imiterar tonen Ed Woods filmer hade och allting i filmen är kopplat till hans kamp att skapa filmerna han ville skapa. Bohemian Rhapsodys filmskapande fångar ingenting märkvärdigt och ser bara ut som vilken annan Hollywood film som släpps varje vecka idag. Fantastisk klippning dyker upp ibland och blir filmens mest minnesvärda ögonblick, men de är få och långt ifrån varandra. Jag förväntade mig absolut galenskap närvarande i filmer som Amadeus och Fantasia, fast istället får publiken någonting som endast försöker fånga andan av bandets succé med ingenting kopplat till det.
Kan inte påstå att Bohemian Rhapsody är särskilt lik Bohemian Rhapsody. Glimtar av jämförelser gnistrar igenom då och då, vilket är snyggt nog när det händer, fast samtidigt händer det hälften av tiden och den andra halvan är seg, inte särskilt spännande och manuset behövde en seriös makeover. Vad som är bra och medelmåttigt här kan man hitta i flera andra biopics som utför det bättre. Skådespelarna och musiken är bra, men Queen förtjänar mer än det.
