mrtambourineniclas.blogg.se

Här kan du läsa ett galet passionerad filmentusiast och amatörkritiker skriva om nya så väl som äldre filmer från en sådan objektiv synvinkel som han är kapabel att ge... med stavfel naturligtvis.

Porco Rosso (1992)

Publicerad 2018-11-16 13:39:00 i Anime, Komedi, Äventyr,

(Ifall du inte har sett Porco Rosso innan högt rekommenderar jag att du gör så innan du läser vidare, eftersom texten avslöjar viktiga scener i filmen och kontext behövs. Rekommenderar också att du läser min recensioner för Kikis Expressbud, då poänger jag gör där påverkar kritik mot Porco Rosso.)

Porco Rosso är en äventyr anime film från 1992 skriven och regisserad av Hayao Miyazaki. Det var början på 90-talet och Disneys renässans var i full kraft, med Skönheten och Odjuret som släpptes året innan och blev nominerad till bästa film på Oscargalan, första gången det någonsin har hänt i amerikansk filmhistoria. Det kom inte ens en kategori för animerade filmer förens 2001. Filmen vann inte priset, då den förlora till När Lammen Tystnar, men den vann Golden Globe priset för bästa komedi/musikal. Under 1992 släppte företaget en större hit med Aladdin, som också fick en del positiva recensioner. Annars var året ganska svag när det gäller animerade filmer, med Tom & Jerrys katastrofala långfilmsdebut, Ralph Bakshis släppte sitt sämsta film någonsin med Cool World och en massa medelmåttiga lågbudget animerade filmer trängde sig in i VHS marknaden. Andra filmer det året var några uppföljare till amerikanska succéfilmer från det tidigare decenniet. Många förändringar i amerikansk film, med Quentin Tarantino och David Fincher gjorde sina långfilmsdebuter, Clint Eastwood släppte western genrens svansång med Unforgiven, Basic Instinct populariserade erotiska thrillers och komedier var generellt starka med Waynes World, Sister Act och A League of Their Own.

Många jämför Ghibli med Disney, men det är en relativt ytligt syn på den större bilden. Disney var och fortfarande är det största animering filmföretaget i hela världen och de specialiserar i familjeunderhållning, en roll Ghibli har haft i Japan under en lång tid. Många filmföretag i Japan producerar underhållning för barn, men inga har gjort det med en sådan stor succé som Ghibli har. Vad som skiljer Ghibli från Disney dock är att de inte gör filmer strikt för barn eller tonåringar. Ghibli började i ett vuxet område med Nausicaä och inte förens efter det begav sig in i familjeunderhållning under sina fyra kommande projekt, som sedan drastiskt förändrades när Prinsessan Mononoke släpptes fem år efter Porco Rosso. Ghiblis märke är inte begränsad till en specifik målgrupp, medan Disney har marknadsfört sig själva in i ett hörn lite grann. Walt Disney han själv ville producera banbrytande film som började tränga sig in i Hollywood på tidiga 60-talet, fast den allsmäktiga musen förhindrade studion från att göra en drastisk skift i produkter, speciellt när de led finansiellt ganska hårt under den tiden. Ingen var intresserad att se Disney tackla på rasrelationer i Amerika, fast när Ghibli släppte Porco Rosso, Prinsessan Mononoke, Det Blåser Upp en Vind och Sagan om Prinsessan Kaguya blev inte folk överraskade när dem filmerna innehöll vuxet material. I recensionen för Kikis Expressbud pratade jag om att folk som aldrig har sett en anime film eller serie i hela sitt liv tycker om konststilen, takten, karaktärerna och känslorna närvarande i Ghiblis filmer oavsett filmerna sig själva är gjorda för en äldre eller yngre publik, eftersom kulturbarriären inte är lika drastisk som t.ex. att en normie skulle se Paprika eller Natt på den Galaktiska Järnvägen. Sedan är faktorn att allt detta är centrerat kring animerade filmer, men vi tar det en annan dag. Ghibli är mer lik Warner Brothers Animation, i att studion har vissa ramar att jobba inom fast ingenting förhindrar dessa människor från att ta ett extra steg till det omogna eller opassande. Ghiblis verk har åldrats drastiskt bättre än många utav WBAs verk, men tankeinriktningen är fortfarande rimligt passande. Disney beskrevs som klassisk musik medan WB beskrevs som jazz, någonting Ghibli har lyckats kombinera för att skapa tidlösa och samtidigt äventyrliga upplevelser vars är fullpackade i Porco Rosso. På många vis är filmen lik den övernaturliga och spännande tonen Laputa och Kikis Expressbud hade, men studion var inte rädda att smyga in ”vuxet” innehåll. Ifall du vill få en ordentlig beskrivning på allting filmen erbjuder kan du gå in på Parents Guide under filmens sida på IMDB, för att nu ska jag bara generalisera. Huvudkaraktären är en medelåldersman i 30-talets Italien som har förvandlats till en gris på grund av en förbannelse, vilket låter underligt för en premiss i en familjefilm och det blir skummare därifrån. Han röker, dricker en märkvärdig mängd alkohol, hittar intresse i kvinnors figur och ibland slänger ut ett svärord. Detta låter ganska farligt för en familjefilm på 90-talet att ha, men åter igen är det inte drastiskt annorlunda från vad studion och regissören har gjort tidigare. Slottet i Cagliostro speciellt hade en huvudkaraktär som tog del i aktiviteter inte nödvändigtvis lämpade för barn att se och det fungerade i slutändan ändå tack vare regissörens förståelse för barn och fantaster av karaktären från mangan. Porco är en karaktär jag föredrar över Lupin III, mest tack vare karaktärens starkare mänsklighet och bakgrund, vilket är filmens fokus.

Många med för mycket extra tid har samma funderingar kring Porco Rosso: varför är Marco en antropomorfisk gris som heter Porco? Publiken behöver inte en detaljerad förklaring från filmen för att förstå karaktärens interna konflikt, mer blir det en diskussion kring symbolik och hur filmen vill få något sagt med nämnd symbolik. I kontext med filmen så är Porco en cool och avslappnad individ, har en fantastisk talang att flyga, säger rätt saker vid rätt tillfälle och generellt bryr sig inte om status så länge han tjänar pengar genom sitt yrke som prisjägare. Vad han inte är dock är sofistikerad. Han är kaxig, drar fram sexistiska kommentarer ibland, löser oftast konflikter med våld och bryr sig inte mycket för folket runt omkring honom. Egocentrisk är ett bra ord att använda och reflekterar den populäraste synen på en gris, eftersom en gris ses inte som ett magnifikt eller vackert djur i flesta delar av världen. Grisar rullar runt i sitt egna bajs, äter hela dagarna, oftast stora och feta, generellt lata och gör ingenting märkvärdigt under sin tid på jorden innan det blir dags för slakthuset. Även då så finns det inte många religiösa cirklar som äter gris, eftersom det anses vara ett fult och smutsigt djur och inga religiösa människor ber till en ikon som tar skepnaden av en gris. I bibeln så drev Jesus ur demoner från två individer och satte dem in i ett flock svin i närheten. Porco Rosso gör inga kommentarer på tro eller religion, men den kommenterar på populär kultur. Grisar brukar vara ett förolämpande slang term för poliskonstaplar, politiker och bankförare, men det verkar inte vara kopplat till Porco Rossos narrativ heller. Han till och med säger i en scen att han vill hellre vara en gris än en fascist. Som tur är fokuserar filmen på sin huvudkaraktär och meta kommentar på film mer än 30-tals politik och är mer intresserad i att inkludera en ovanlig kärlekshistoria och tema om ära. I samma scen med fascist kommentaren är han i en biograf som visar en tecknad film, som imiterar vad många amerikanska filmföretag släppte under 30-talet. I filmen Porco tittar på så är antagonisten i ett flygplan och har kidnappat en kvinna, som huvudkaraktären försöker rädda. Antagligen blir grisen nedskjuten, mannen räddar kvinnan, båda människorna kysser varandra och filmen tar slut. Det är inte diskret att den filmen ska vara en parallell till händelserna med de centrala karaktärerna Porco, Fio och Donald, till och med att Donald blir en filmstjärna vid filmens slut. Ännu en koppling till filmen i filmen så finns det referenser till folksagan Grodprinsen, då Fio föreslår att hon ska kyssa Porco för att bryta förbannelsen, vilket hela filmen slutar med. Allt jag nu har tagit upp om hur bilden på grisar ser ut är också närvarande i Porco Rossos värld och allt det påverkar Porcos motivation för sina handlingar, vilket drastiskt ändras när Fio stiger in i hans värld. Att flyga är vad han lever för, till gränsen då när han får chansen att spendera tid med sitt kärleksintresse Gina så säger han nej för att reparera sitt kraschade flygplan. "En gris som inte flyger är ingenting”, säger han till Gina över telefonen.

I Japan så har ära en fenomenal betydelse. Det har blivit en sådan stereotyp hos Japanska medborgare tack vare landets historia med Samurajer, som har konstant varit fokusen i deras mest populäraste och kritiskt belönade filmer från Akira Kurosawa, Masaki Kobayashi, Kenji Mizoguchi och många fler. Alla dessa filmskapare och berättare från Japan har presenterat olika perspektiv på den sortens etik och filosofi, men Porco Rosso har sin egna unika tvist på det med hjälp av sin huvudkaraktär. Skrev innan olika sätt man kan översätta en gris inkludering i en film, fast i Porco Rosso så blir budskapet tydligt när man har i åtanke att Porco fick sin förbannelse eftersom han ansågs vara en ynkrygg när han flydde från kriget. Feghet är också en karaktäristisk hos grisar i berättelser, med det kändaste exemplet Nasse från Nalle Puh böckerna och Disney filmerna. Nasse har mer till sin personlighet än att vara en ynkrygg och detta är fallet med Porco också, då ära är någonting han kämpar för. Även fast alla karaktärerna är drastiskt annorlunda så är alla kopplade till temat om ära och olika former det tar. Alla karaktärerna i filmen som jobbar för regeringen är individer vars ansikten publiken aldrig får se på nära håll, till och med Porco i sin situation får äran att ha ett ansikte i filmen. Dessa människor gav upp sin självständiga identitet så de kunde bli pjäser regeringen använder, fast inte alla andra karaktärerna i filmen. Oavsett ifall karaktärerna är på den rätta sidan av lagen eller ej så har alla någon form av ära till sig. Detta slog inte mig förens min senaste visning när piraterna dyker upp på Porcos ö vid slutet på filmens andra akt. Fio övertygar piraterna att inte vara oansvariga, oärliga ynkryggar som bara snor Porcos ägodelar endast för att de är fler än honom. Till och med Donald gör likadant genom att utmana Porco till en rättvis duell där insatserna är lika stora på båda sidorna. När Porco vinner med sina egna talanger utan att någon fuskar så är både Donald och piraterna godhjärtade och rättvisa genom att ge Porco hans pengar och båda sidorna lämnar Fio ifred. Anledningen till varför alla skyndar ifrån ön är strikt på grund av att regeringen är på väg dit för att arrestera allihopa. I en typisk äventyrsfilm skulle antagonisten försöka fuska och huvudkaraktären skulle vinna ändå trots omöjliga odds, men Porco Rosso slänger den klyschan åt sidan. Allt detta göra att Porcos förbannelse (kanske) försvinner. Min poäng är att filmens symbolik har en mening utanför marknadsföringen kopplat till filmen, då en fantasilös flygjakt troligen inte skulle intressera många barn under tidiga 90-talet. Åter igen är det en blandning mellan klassisk musik och jazz, då filmen tar en säker och tidlös riktning med sin premiss och samtidigt introducerar ett mognare element vuxna kan hitta underhållning i. Tvivlar starkt på att filmen skulle förlora en stor mängd ifall gris delen släpptes helt och hållet, men samtidigt tror jag folk inte skulle ha minst filmen efter alla dessa år. Utanför sin fantasy, komedi och action finns det inte mycket med Porco Rosso att skryta om, då handlingen verkar ha varit en eftertanke.

Under filmens första halvtimma blir publiken introducerade till huvudkaraktären Porco, kärleksintresset Gina och antagonisten Donald, fast i början på filmens andra akt så introduceras Fio. Hon är 17 år, är en expert på flygplan och får uppdraget att reparera Porcos flygplan. Porco är tveksam först, eftersom hon är en kvinna och anses vara för ung enligt honom, fast hon övertygar honom snabbt genom att visa av sina talanger. Eftersom det blir hennes första plan hon reparerar vill hon följa med på Porcos äventyr, så hon får en bekräftelse på att planet fungerar ordentligt. En koppling mellan båda skapas ganska snabbt när Porco inser att hon har samma energi och tankeinsättning som han har till situationer. Eftersom han representerar allting Fio tycker om och hennes unga ålder spelar en faktor faller hon för honom, vilket leder till en påskyndad kyss som kanske, kanske inte, botar hans förbannelse, då hon såg förbi hans gris utsida och bara hans ärliga personlighet. Porco får också en positivare syn på mänskligheten tack vare Fio. I några kulturer så är det ganska underligt att Fio är minderårig och kysser en äldre man, fast i kontext att allting tar plats i 30-talets Italien fungerar det okej. Dessutom är Japan inte okänd med dessa berättelser och Twilight har visat att det kunde ha lett till katastrof. Det låter överdrivet romantiskt och påtvingat, men filmen avbildar den här relationen smidigt och relativt diskret. Lätt att jämföra Porco Rosso med Skönheten och Odjuret i det här området, fast Porco Rosso är inte en romans trots en märkvärdig del utav speltiden är ägnat till det. Filmen spenderar mycket tid på flygplan och just det är inte ett särskilt fängslande område, speciellt i sitt klimax då alla konflikter bygger upp till en konfrontation som är mer komisk och intresserad i skala hellre än symbolisk konflikt som Skönheten och Odjuret fokuserade på. Det barnsliga och omogna tar över berättandet under filmens sista tjugo minuter och gjorde att romansen kändes svag. Detsamma kan sägas om alla andra konflikter från tidigare i filmen, som den nya regeringen i Italien, depressionen i landet, folk som försöker stoppa Porco från att flyga, Ginas intresse i honom, förbannelsen och kostnaden för flygplanets reperationer spelar inte en stor roll i filmens klimax. Kikis Expressbud hade inte ett starkt avslut heller, men det var mera att takten och skalan i scenen inte integrerades väl, men i Porco Rosso så är problemet manuset sig självt som försöker skapa en större handling fast spenderar den största delen utav speltiden på färgglada interaktioner mellan karaktärer. Avslutet är för simpelt när den har etablerat så många element under sina första två akter och inte använder dem, någonting alla Miyazakis tidigare filmer var superbt bra på, inklusive Kikis Expressbud och Slottet i Cagliostro.

Innan vi avslutar ville jag ta upp flygplan och Kikis Expressbud lite till. Vi som människor har under flera tusen år föreställt oss hur det verkligen är att flyga. Att bryta mot naturens lagar som kedjar fast oss till marken och fly från våra egna brister och svagheter som människor. Överge sina ansvar och problem genom att stiga över molnen ovanför oss. Genom alla olika konstformer har vi utryck vårt behov att trotsa guds vilja genom att flyga iväg, vilket har blivit sant genom planets uppfinning. Miyazaki älskar att flyga och samtidigt idén bakom att flyga, vilket är varför det är alltid med i varje film han regisserar. Porco Rosso och Kikis Expressbud hanterar flygning på liknande sätt, då förmågan att flyga har en stor betydelse för titelkaraktärerna. Vad som skiljer båda från varandra är fantasy elementen. Porco kan inte flyga på egen hand och gör att han blir fast på marken tragiskt när han vill flyga mer än något annat, medan Kikis förmåga att flyga gör henne unik i filmens värld och när hon tragiskt tappar sin förmåga försvinner hennes identitet. Båda dessa konflikter är kopplade till var sin films centrala tema, båda karaktärerna blir känslomässigt påverkade som ett resultat av konflikterna och båda filmernas slut är relaterade till den konflikten, som bra manus ska göra. Vad som får Kiki att bli mer fängslande är Porco dock är hennes brist på erfarenhet. Porco är en cool karaktär att skåda, men konflikten att komma in i flygskeppet har en svagare påverkan när publiken redan vet att han är en exceptionell pilot. Med Kiki så vet publiken inte ifall hon kommer lyckas flyga i huvudtaget igen och spänning skapas i filmens klimax när publiken inte vet ifall hon kommer rädda Tombo när hon inte flyger världens bästa. Båda karaktärerna och konflikterna fungerar väldigt bra i kontext med var sin respektive handling, men det är bara så många möjligheter man kan ha med en gris som flyger.

På den här bloggen publicerar jag inte recensionen ofta. Vad som förhindrar mig från att skriva något intressant eller ha skoj under skrivprocessen är när en film är så plan och enformig att det finns absolut ingenting att säga om den, vare sig det är positiva eller negativa kommentarer. Detta har varit speciellt märkvärdigt i år. Innan jag såg Porco Rosso igen var min största rädsla att detta skulle vara fallet, då mina minnen från filmen var ganska få och jag hade inget stort intresse att se den i jämförelse med filmer Miyazaki skulle regissera efter. Tack och lov återvände jag till filmen och fick en helt ny uppskattning för den. Med tanke på statusen flesta filmer i Miyazakis filmografi har fått verkar Porco Rosso vara bortglömd, vilket jag inte tycker om när det finns mycket att uppskatta trots filmens problem då och då. En kamrat till mig sa att Porco Rosso är hans favorit Ghibli film, en åsikt jag inte ser ofta online. Filmens tekniska förmåga är fantastiskt och världen filmen skapar är skoj att spendera tid i, vilket är väldigt sällan i tidstypiska draman. För första gången i en Miyazaki film är fantasy elementen inte lika spännande som vad han har gjort innan och manuset är ganska hackigt, trots filmens korta speltid. Dessutom finns det projekt som kom efter från andra filmskapare med ett liknande koncept som jag föredrar, märkvärdigast med Oban: Star Racers och Det Blåser Upp en Vind. Detta är inte bara en proto Det Blåser Upp en Vind dock, utan den är tillräckligt stark att stå på sina egna ben och har en unik identitet som jag gärna återvänder till.


Liknande inlägg

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela