mrtambourineniclas.blogg.se

Hela MCU är så lång, expansiv och populär att summera den i en kort text inför en recension av Avengers: Endgame känns meningslöst. Ifall du har lyckats följa varenda inlägg i hela filmserien och har kännedom av varenda karaktär gratulerar jag dig, då jag inte har haft intresset att fördjupa mig i alltihop. Jag har sett alla filmer, men jag återvänder till väldigt få för en andra visning. Iron Man, Guardians of the Galaxy vol. 2, Spider-Man: Homecoming, Thor: Ragnarök och Avengers: Infinity War är de enda filmerna i denna serie jag aktivt ser fram emot att få se igen, antingen med kamrater eller på lata söndagar. Den stora anledningen är att dessa är exempel på en fenomenal kombination av sci-fi action och komedi, med några unika aspekter som får dem att sticka ut från alla deprimerande, högljudda och dumma kassasuccéer som regelbundet släpps idag. Alla andra filmerna är antingen medelmåttiga för mig eller saknar en extra bit fördjupning i sitt berättande som gör en andra visning värt det, då man kan lägga märke till detaljer man inte såg innan eller hitta uppskattning i små delar man inte först gjorde. Detta var fallet med Guardians of the Galaxy vol. 2, en film som har långsamt växt till att bli en av mina favoritfilmer från hela decenniet oavsett genre. Hur som helst så är dessa filmer inte de mest lockande för mig, då jag sällan ägnar tid till att skriva en hel recension för någon av dem och jag ägnar den tiden åt att skriva recensioner för filmer jag tycker är intressantare eller tycker förtjänar uppmärksamhet. Efter Avengers: Age of Ultron trodde jag att hela den här serien var dödsdömd, men 2016 och 2017 visade sig vara ganska starka år för denna typ av film och fick mig att vilja se Avengers: Infinity War. Den filmen mötte förväntningar och på många vis bröt ifrån traditionerna och troperna Marvel hade etablerat innan dess. Thanos blev en fängslande karaktär och hade ett avslut som endast fantaster av serietidningarna kunde var medvetna om. För första gången kändes det som att MCU hade blivit sci-fi versionen av Game of Thrones, med en gigantisk rollista och hade nerver av stål att vilja tackla på ett projekt så stort och överraskande på vägen. Samtidigt dock försvinner den spänningen lite grann när man vet att Avengers: Endgame är runt hörnet och kommer sopa upp konsekvenserna från Infinity War. Samtidigt dock är dessa filmer gjorda för unga tonåringar, så man kan inte vara för kritisk i det området. Fast serien har varit ganska klipsk, genom att strukturera det hela som en tre akt berättelse, med sina tre ”faser” och nu känns det som att Endgame kommer vara seriens stora klimax innan det lyckliga avslutet.

Att bara peka ut alltid grymt med filmens action och komedi vore lätt för mig, men jag antar att du läser detta för att höra ifall manuset kombinerat med den långa speltiden fungerar och jag skulle påstå att det fungerar. I kontrast med Infinity War har Endgame mindre tid ägnat åt action. Den första timman saknar någon form av action och istället fokuserar på vad som hände efter Infinity War och hur karaktärerna hanterar det. Så det är långsamt, dialog drivet, har väldigt lite humor och är ganska blek i ton, inte långt ifrån hur Captain America: Civil War var. Det färgglada och komiska visar sitt huvud under filmens mittendel, med små bitar action här och var, likt Thor: Ragnarök. Den enorma konfrontationen under den sista timmen är bombastiskt, högljutt och brutal, som man förväntar sig från dessa filmer nu, och är ett avslut till denna filmserie. Hur filmen strukturerar dessa tre olika världar är snyggt utfört med en takt som en fenomenal. Jag fick tänka på Sagan om Ringen: Konungens Återkomst och hur den filmen delar upp dramat på ett sådant sätt där all action är placerat vid filmens svans istället för att sprida ut alla visuella spektakel i små delar under speltiden. Endgame kopierar detta med en takt som har förhoppningar att publiken har tålamodet att sitta igenom långa sträckor med karaktärsutveckling och etablering av inre konflikter innan de kommer till allt ögongodis senare. Med tanke på hur många filmer den här serien har får alla otåliga tonåringar bara acceptera detta. När det gäller karaktärerna de själva och konflikterna där så är filmen kraftfull och bär på sig diskreta undertoner.

Avengers teamet kunde inte stoppa Thanos i Infinity War inte bara för att de bokstavligen inte kunde, utan för att de var inte var kompletta karaktärer än. Tony, Steve, Bruce och Thor hade allihopa inre demoner de behövde bekämpa, som inte hade konfronterats vid slutet på Captain America: Civil War och Thor: Ragnarök. Endgame tar publiken på en resa tillsammans med dessa karaktärer och leder till mörka och udda platser man inte förväntar sig. Marknadsföringen har varit tillräckligt generös att inte avslöja var dessa karaktärers platser i världen är under majoriteten av speltiden och tillåter varenda en att ha sin egna unika och oförväntade berättarbåge. Bruce får luta sig tillbaks litegrann och blir mera av en komisk lättnad tyvärr. Fast det blir inte ett stort problem när resten får lysa så starkt som de gör och deras avslut är definitivt förtjänat. Detta är mest tack vare den tidigare nämnda takten som tillåter konflikterna och konsekvenserna att kännas långvariga och filmen skapar ett spelarplan där publiken kan hitta ett fäste i karaktärsdramat så det har en betydelse i actionsekvenserna. När det gäller filmens klimax dock kan man inte hjälpa att bli lite basviken. Utan att avslöja allting så leder alla karaktärernas handlingar till en actionsekvens där det liknar slutet av Infinity War, bara nu är den centrala metaforiska konflikten förändrad. Ifall all karaktärsutveckling inte var där skulle det nästan ha varit en kopia av Infinity War, men tack och lov finns konflikterna där. Huvudkaraktärerna får en andra chans och är något speciellt att få skåda. När det gäller all action i filmen fungerar det bra, det är bara under filmens klimax där klippningen blir lite kaotisk och all visuell information blir lite för mycket. Samtidigt dock är det imponerande att filmen etablerar så många karaktärer och skapar ett klimax där man förstår hundra procent av vad som händer i handlingen. Det är bara att sekvensen sig självt saknar fängslande stunt, klippning och dialog, där det blir ganska klyschigt och rycker inte fram något oväntat.

Medan vi är på den negativa sidan kan jag nämna att filmen inblandar tidsresande, vilket resulterar i logik som är lämpligt för handlingen att fungera. Det leder till att några kontinuitetsfel är utspridda, vilket kommer göra Cinemasins och deras dumma innehåll väldigt glada. Jag såg förbi dessa problem mest för att handlingen var mera känslomässigt driven än flesta kassasuccéer är idag till att börja med och det leder till intressanta konflikter. Dessutom mycket fanservice och små karaktärer man inte förväntar sig ska dyka upp. Med tanke på att detta är ett gigantisk avslut till en gigantisk serie vore det en besvikelse ifall de inte dök upp, så det var en skön och söt överraskning. Nostalgi är ett mäktigt vapen filmen är beväpnad med och är inte blyg att vara lite ostig med den. Med det sagt har filmen ostig/klyschig dialog ibland och det är inte särskilt välkomnande när det väl dyker upp. Som tur är hittar man inte det igenom hela speltiden, istället under filmens klimax. Sedan har filmen Captain Marvel, som är lika underväldigad som hennes egna film var, då hon inte har någon märkvärdig personlighet och är endast med i filmen i ungefär fem minuter där hon inte gör något exceptionellt eller spännande. Mina rädslor var att hon skulle stå i mitten av hela filmen och göra alla andra hjältarna värdelösa, men som filmen är nu är hon bara där och gör knappt någonting. Gör att hela hennes inkludering känns som filler i en film som är redan tre timma lång. Alla mina problem med filmen är alltihop relaterat till kraftmätningen vid slutet och tidsresandet som leder dit, vilket tyvärr är egentligen den stora anledningen till varför folk kommer ser filmen.

Utanför den stora CG festen vid slutet är filmen packad med absolut glans. Trots förlitan på dataeffekter så är kamerakompositionerna vackra, med en större fokus på statiska bilder där publiken får njuta av alla stora bakgrunder och deras användning av ljus. Alla högfantasy och sci-fi element och bilderna som kommer med dem fick mig hake att nästan nå golvet i hur enastående de såg ut, trots att allting var gjort i en dator. För första gången i en film på denna skala kändes det inte som om jag titta på ett gäng skådespelare framför bluescreens, utan istället som om man blir indragen till en helt annan värld. Man kan tacka blandningen av all praktiskt smink i kombination med kreativa designs för datavärldar och karaktärer. Actionscenerna är också snyggt filmade och visar begränsning i klippningen som dessa filmer med stora budgetar behöver.

Jag är chockerad av det få antal problem jag har med Endgame. I Infinity War kändes det som att man kunde skippa kapitel i berättandet, då scener inte var lika fängslande som andra, fast i Endgame ville jag inte skippa någonting. Karaktärerna har sina egna anledningar att vara där, allihopa är starkt motiverade, konflikterna är snyggt etablerade, det är fängslande från början till slut och gjorde mig väldigt lycklig att vara en filmälskare. Det finns små saker här och där som inte är det starkaste, mest märkvärdigt i en viss nutid humor och filmens klimax. Annars är detta ett så starkt slut denna serie någonsin kunde ha hoppats på och gjorde alla medelmåttiga gupp på vägen till denna långa och episka upplevelsen värt det. Kassasuccéer är sällan så här visuellt tillfredsställande och ännu mer sällan så här sammanhängande. Det är inte en banbrytare eller en teknisk imponerande bit action, den är bara ännu en Marvel film som utför sin etablerade struktur och takt utan stora problem. Endgame är oförlåtligt nördig, ostig och känslosam, någonting jag är helt okej med och är utan tvekan en av de bästa filmerna från i år.