Nu äntligen kommer vi till den enda genren Oscarsgalan bryr sig om…………………
Jag måste ha åtminstone lite humor, med tanke på listan vi har framåt oss.
Klickar du på filmens titel blir du riktad till sespektive films IMDB sida.
12 Years a Slave
2013 var inte ett bra år för amerikanska filmer. När 12 Years a Slave kom det året sa folk att den kunde få priset för bästa film omedelbart. Något den lätt förtjänade. Hur filmen hanterar slaveri är hemskt, sant och läskigt. Steve McQueen (inte 60-talet skådespelaren, utan 12 Years a Slave regissören) har inte gjort filmer bortom 12 Years a Slave jag har ordentligt fastnat för, fast den här lyckades nästan omedelbart.
Calvary
Här har vi ett irländskt drama med mörk humor om en präst som blir tillsagd att han kommer bli mördad om en vecka. Under resten av speltiden vet han vem i staden som ska döda honom, men inga andra karaktärer och publiken har ingen aning om vem. Hela speltiden är prästen som gör sitt vardagliga jobb, träffar sin dotter och de lokala arslena kan inte lämna honom ifred.
Filmen går igenom huvudkaraktären James konflikter med sitt jobb, hur folk beter sig mot honom och problem inom familjen. Vill inte avslöja allting här, men det hela är realistiskt och samtidigt mytologiskt, som klassiska folksagor brukar vara. Många tolkningar kan publiken få fram ur de underliga händelserna och karaktärsbågarna närvarande och jag älskar den.
The Master
Paul Thomas Andersons bästa film från hela decenniet. För er som inte är bekanta med filmen vill jag egentligen inte ens avslöja för mycket om vad filmen handlar om. Filmen centrerar kring en marinveteran som kommer tillbaks till land och försöker hitta mening med hjälp av Lancaster Dodd, som är en ledare av en organisation med en väldigt specifik världsbild. Ju mindre jag säger desto bättre.
Något jag märker Anderson är riktigt bra på är att skapa intressanta kameravinklar och samtidigt tillåter skådespelare att driva scener. Skådespelarna får andrum och kontroll av en scen, så deras presentation känns autentisk och stark. Så skådespelarna får ta del i filmspråket hellre än att de spottar ut dialog som regissören sa till dem att säga, vilket är varför scenerna tar extra lång tid att komma någonstans och varför tagningarna är så långa. Kritiker har kallat detta för ett modernt mästerverk och det är inte svårt att förstå varför.
Moneyball
Baseboll har knappats varit min favoritsport. Har alltid förknippat sporten med något komiskt eller löjligt. Fast sedan kommer Moneyball från ingenstans och blir det bästa sportdramat någonsin gjorts. Ironiskt eftersom det är sportfilmen som fokuserar minst på spelmatcher än någon annan film i genren. Istället handlar det om spanaren Billy Beane och hur han tillsammans med sin nya kamrat Peter Brand försöker förändra hur spelare väljs för lag inom baseboll. Baserad på verkliga händelser och det är vackert utfört.
Moonlight
Ett sällsynt full pott på Metacritic. Du har hört talats om den. Se den ifall du inte redan har.
The Selfish Giant
Baserad på Oscar Wilde berättelsen med samma namn är The Selfish Giant en modern filmatisering av en fantasiberättelse. Så det blir fokus på brittisk arbetarklass, kriminaliteten i dem områdena och hur allt det påverkar barnen som bor där.
Även fast filmens handling är brutalt avbildad med deras dialog och gråa miljöer är det en stor mängd poesi och tar influens från sagor. Som om filmen överstiger de vardagliga aktiviteterna karaktärerna deltar i. Sorgligt, packat med snyggt filmskapande och otroliga bilder.
Silence
Martin Scorsese visar igen varför han är den bästa levande filmskaparen. Kortfattat handlar filmen om Japans strikta religiösa frihet under 1600-talet, med två präster som försöker hitta deras försvunna mästare. Konflikterna härstammar från att prästernas tro blir testade och jag vägrar avslöja vad som händer. Rik med visuellt poesi, lång, grotesk ibland och är något jag aldrig har sett från hela decenniet.
The Social Network
Jag har väntat så länge att skriva om en David Fincher film den här månaden och det har varit smärtsamt att få vänta så länge. Jag älskar hur han filmar allting, färgerna han kombinerar i scener, kompositioner, klippning, osv. Så att han kan ta en filmidé, där karaktärer under majoriteten av speltiden sitter framför datorer eller pratar med varandra, och förvandla det till något fantastiskt visar hur talangfull han är som en filmskapande.
Fincher, manusförfattare Aaron Sorkin, scenograf Jeff Cronenweth och musiker Trent Reznor förvandlade konceptet om en Facebook biopic till en psykologisk karaktärsstudie om modern socialpolitik och nutida ambitioner hos en hel generation. En film som fångar andan hos all internetkultur och sociala medier. Bland mina favoritfilmer.
Spotlight
Ibland stöter man på en film som aldrig försöker visa av någonting. Scenografin är knappt där, miljöerna är färglösa, kläderna likadant, skådespelarna är aldrig hastiga, det finns knappt någon spänning, osv. Ändå fungerar det suveränt.
Med tanke på handlingen om journalister som försöker avslöja hur den katolska kyrkan döljer att präster sexuellt trakasserar små pojkar är för äkta att bli överdramatiseras i vad som annars kunde försökt vädja till Oscarsgalan, så presentationen är så ärligt det kan bli. Filmen är därför delvis tråkig, vilket är poängen. En liten förvarning bara.
Summer 1993
I min livstid har jag aldrig sett en publik få en sådan sorglig reaktion till en dramafilm. Kvinnorna jag såg filmen med i biografen grät nästan hela tiden under de sista tjugo minuterna. Inte förvånande när premissen sig självt är nästan svår att skriva utan att skapa en känslomässig reaktion. En liten flicka blir adopterad efter att hennes föräldrar dör av AIDS och nu måste bo i en miljö där folk försöker hålla sig ifrån henne. Om ni hittar ett lagligt sätt att se filmen blir det lätt värt det.
Vi fortsätter på tortyrtåget med thrillers imorgon.
