10 Komedifilmer från 2010-2019 jag rekommenderar
När jag skulle sätta ihop den här listan trodde jag att processen med att hitta filmer skulle bli svårt, då jag inte söker efter komedier och när jag väl ser komedier brukar jag inte skratta eller uppskatta berättandet ofta. Jag älskar att skratta i mitt vardagliga liv, men varje gång jag ser en film försvinner det helt plötsligt. Troligen för att jag förväntar mig en viss pretentiös standard för komedier eller så suger flesta komedifilmer idag. Fast till min chock var detta listan som var lättast att sätta ihop.
Klickar du på filmens titel blir du riktad till respektive films IMDB sida.
Humorn kommer från de pinsamma interaktionerna karaktärer delar med varandra. Det större skämtet är att huvudkaraktären har dessa konversationer med personer som har exakt samma röst och ansikte varje gång. Med sin stopmotion animering blir berättelsen surrealistisk och ibland läskig, något som är välkommet i en rom-com som detta. För er som inte tänker på extensiella frågor finns det lite att uppskatta här. För oss andra är detta bland de männskligaste berättelserna någonsin filmatiserat.
Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)
Michael Keaton är en skådespelare jag har tyckt om i min uppväxt, mest i små roller i större filmer, men det var Birdman som fick mig inse vilken kraft han har. Majoriteten utav tiden har han en kamera rakt i ansiktet och bara för sig själv, men man slukas upp i hans karaktär från början till slut. Man får tacka kameraarbetet, som är designat att se ut som en enda lång tagning igenom hela filmen, för detta också. Jag skulle inte påstå att filmskapandet är gjort på ett sådant vis för att se imponerande ut och så publiken kan leka ’hitta klippet', utan har en större poäng i berättandet och premissen.
James McAvoy spelar huvudkaraktären och producerar filmen, så man kan säga att han hade maximal input kring hur Bruce avbildades i filmen och det hela är magiskt. Jag är en stor fantast av boken och att filmen tog Bruce och hans tvist på allvar var något enastående att få se. Filmen är överdriven, äcklig och kolsvart i sin humor, men genom en snygg struktur och välplanerad takt kommer publiken troligen ha en koppling till Bruce som ingen annan film jag tidigare har sett har kunnat framkalla. Same rules apply.
Mitt perspektiv på filmen är att det är en hyllning till klassisk film, med sin gimmick användning av filmtekniker som användes i tidsperioder handlingen utspelas i; filmspråk den tydligt talar flytande. Sedan har filmen fortfarande seriösa interna konflikter hos sina huvudkaraktärer, så man faktiskt bryr sig om karaktärerna även fast situationen är absurd. Resulterar i den vackraste filmen på listan.
Filmen har beskrivits som Redneck Ocean's Eleven och likt Ocean’s Eleven handlar hela filmen om karaktärerna. Uppdraget i sig självt är fängslande, men det är inkomplett utan karaktärerna och deras färgglada interaktioner. Det är så många minnesvärda citat i den här filmen, karaktärerna är lätta att relatera till och komedin är diskret och ibland kan vara absurd när den inte behöver vara lika flott och stilig som Ocean’s Elevan var.
Ryan Gosling och Rullel Crow är mest kända för sina dramatiska roller, vilket är varför de passar i komediroller, enligt mig. Ifall skådespelare är tillräckligt talangfulla och tar sitt jobb seriöst kan de ge en komisk karaktär extra lager med personlighet, något klassiska komedifilmer har. Skådespelarna och deras karaktärer är den stora anledningen att se filmen, då handlingen är inte mycket att skryta om. Det behöver den inte göra heller, med sina grymma karaktärer och miljö.
När det gäller den absolut lägsta formen av komedi har jag knappt någon respekt för det. Till och med folk som tycker om skämt om fisar, stånd och spya skulle nog inte vilja sitta igenom en hel långfilm med bara det. Som jag förstår det som bestämde sig en del för att lämna biografen på grund av hur absurd filmen var. Med det sagt så är den här filmen hysterisk. Den balanserar absurd komedi med existensiella frågor om kärlek och meningen med livet, någonting jag tycker fungerar bra här.
Det är en stor meta kvalité till T2 Trainspotting, i att alla huvudkaraktärerna har en smärtsam medelålderskris, med att deras liv inte är det vackraste och därmed desperat försöker greppa tag i det förflutna för tröst. Vissa söker olika saker och leder till olika resultat. Skoj för hela familjen!
Detta är en mockumentär om vampyrer i Nya Zeeland. Man får se ett kollektiv, hur de fungerar i samhället, deras relationer med andra fantasy varelser, osv. backat med skumma dialekter och ordvitsar överallt. Det är mera vid sidan om, utan den stora anledningen att se What we do in the Shadows är hur den böjer på fantasy/skräck troper, ibland till och med gör narr av det. Kort, söt och något man kan se flera gånger om utan att tröttna på den. Rekommenderar serien på HBO också.
Jordan Bellford berättade efter filmens premiär att händelserna i verkligheten var mycket värre än vad de blev avbildade som i filmen, men filmen fungerar fortfarande som sin egna resa som visar hur hemsk Wall Street egentligen är. Kritiker gav sina egna slag mot filmen också, vilket är kritik jag förstår, bara jag kan ignorera det och istället uppskatta alla fantastiska delar filmen har. Scorsese är fortfarande den bästa levande filmskaparen och det blöder igenom varenda aspekt filmen har.
Imorgon hoppar vi på hästen och rider in i den underliga western genren.
Mitt Twitter: @SpiderF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
