Nu är vi vid en filmgenre jag inte har varit en stor fantast av under decenniet. Kvalitén har inte riktigt varit där oftast, få har haft någon påverkan på industrin, berättelserna har man sett innan och många är inte särskilt spännande. Fast några har i alla fall fångat mig och fått mig att uppskattat dem i efterhand. Huvudsakligen är det för att vissa filmer har varit så realistiska och läskiga den här genren kan bli. Samtidigt har jag lite intresse för flesta filmer här, så ursäkta mig ifall jag inte låter så entusiastisk eller har inte mycket att säga.
Klickar du på filmens titel blir du riktad till sespektive films IMDB sida.
American Sniper
Clint Eastwood har länge levt med ryktet som den där gamla mannen i alla westerns och Dirty Harry, något som inte rättfärdigar när hans filmer är varierande i kvalité. American Sniper är inte diskret, saknar en djupare syn på det internationella politiska klimatet filmen utspelas i, osv. Vad regissör Eastwood gör här istället är att visa den hemskare sidan av krig och dess psykologiska påverkan på sina soldater, något som inte händer särskilt ofta i amerikanska filmer. Sedan är Eastwoods filmskapande fortfarande stenhård.
Anna’s War
Väldigt få är medvetna om Anna’s Wars existens och efter den här recensionen hoppas jag på att du kommer kunna hitta den någonstans online, då jag garanterar att du aldrig kommer se den här i en butik eller på en streamingstjänst.
Hela filmen handlar om en liten flicka som under andra världskriget försöker gömma sig från militären. Hon hittar en säker plats i en skorsten och nu försöker överleva. Resan är den intensivaste bit fiktion jag har sett under hela decenniet. Se den ifall du kan, då det finns inte många filmer likt den och utför sin premiss suveränt.
Bridge of Spies
Steven Spielberg är en talangfull filmskapare och har skapat några av världens bästa klassiska filmer, medan han nuförtiden fortsätter jobba även fast han inte behöver. Bridge of Spies är ett exempel på en film som bär Spielbergs ikoniska filmskapande och roliga berättande. Personligen tyckte jag att filmen var lätt bortglömd på många ställen, bara att Tom Hanks och hans karaktär var så underhållande att man kunde förlåta alla tråkigare delarna.
Dunkirk
I förra listan lyfte jag fram att Christopher Nolan inte är bland mina favoritregissörer, fast Dunkirk är en helt okej krigsfilm. I min recension från filmens premiär var jag väldigt negativ, något jag skulle påstå att jag fortfarande är. Dock är Dunkirk älskad av många, tack vare det unika berättandet, hur det intensiva stiger medan filmen gång och produktionen.
Hacksaw Ridge
Mel Gibson fick mycket rättfärdigat skit lagt på sig efter sina hemska utbryt, anti-semitiska världssyn och Passion of the Christ. Så jag trodde att mannen inte hade någon karriär kvar i resten av sitt liv, men ändå lyckades han regissera Hacksaw Ridge och nu verkar folk ha återvänt till hans sida igen. Jag köper det inte. Hacksaw Ridge är inte så bra.
Den första akten är riktigt långsam och packat med gränsfall skrattretande klyschor, men det blir bättre ju längre in i speltiden man kommer. Tack vare introduktionen av komiska karaktärer och senare groteska scener.
The Imitation Game
Benedict Cabbagepatch. Eggs Benedict Cummerbund. Benadryl Slumbercatch. Och Bandicoot Thundersnatch. Skönt att få det ur mitt system och eftersom han inte dyker upp i andra filmer under månaden finns det ingen chans för mig att ta upp honom i konversation. Han är en talangfull skådespelare, fast han borde välja bättre filmer i framtiden. The Imitation Game är bland de få bra filmerna han faktiskt var med i under hela decenniet.
Macbeth
Folk som känner mig vet att min favoritpjäs från Shakespeare är Macbeth. Länge har jag väntat på en filmatisering som hittar en balans mellan pjäsens berättelse och filmatisering av det materialet, något som äntligen uppkom med Justin Kurzels film från 2015. Jag älskar den här filmen.
Det är förändringar gjorda till originaltexten, mest för att göra berättandet filmiskt, men också för att ge huvudkaraktärerna en annan motivation som de inte hade i pjäsen. En del online ser detta som en negativ sida till filmen, fast för mig är det så skönt att få en annan version av samma berättelse. Vi får se Macbeth från en annan vinkel genom regissörens ögon och är det vackraste från någon film jag har sett. Färgerna är skräckinjagande, all slow motion gör så att handlingarna har större påverkan, skådespelarna är enastående och de nya tematiska konflikterna till historien är lätt välkommet för mig.
Son of Saul
Detta är definitivt den mest kritiskt belönade filmen på hela listan. Och när man ser filmen är det inte svårt att se varför. En brutal avbildning av koncentrationsläger där titelkaraktären försöker överleva. Kameran i filmen väldigt sällan lämnar honom ifred, för at visa hur han är fullkomligt koncentrerad på sin egna överlevnad. Den här är inte lätt att titta på och är viktigt för kulturen på alla möjliga vis.
War of the Planet of the Apes
Den sista filmen i den här nya trilogin i Apornas Planet serien och är den bästa för mig. Filmer med så här stora budgets och som fokuserar på specialeffekter sällan har en långsam takt och mörk ton som War har. Hoppas på att Amerika blir trötta på överdrivna actionfilmer så vi kan få fler verk som War.
Zero Dark Thirty
Zero Dark Thirty släpptes inte så långt efter att Osama Bin Ladin blev skjuten och handlar om exakt hur den processen gick till. Likt många filmer på listan är den väldigt Amerikansk, men man kan lätt njuta av filmen för sitt tajta fokus och berättande.
Allt detta våld, sorgsenhet och dödande har gjort mig deppig. Så vi kan lika gärna blir deppigare imorgon med romansfilmer.
