Jag lovade mig själv att göra varje lista med totalt tio filmer var, bara att det fanns inte så många musikaler från decenniet jag faktiskt tyckte om. Gjorde hela processen svår för den här listan specifikt. Synd, för jag älskar musikaler. En dag kommer genren återupplevas och vi kommer få en massa banbrytande genrefilmer, fast den tiden är klart och tydligt inte nu. Så här är tio filmer jag uppskattade.
Klickar du på filmens titel blir du riktad till sespektive films IMDB sida.
Coco
Spoilers: listan kommer ha många filmer producerade av Disney. Jag trodde Coco inte skulle få så mycket kärlek den fick, speciellt när Pixars projekt annars under decenniet inte har varit toppkvalité. Fast de producerade en långfilm som fastnade hos människor nästan omedelbart. Tiden får bestämma ifall den kommer ha en lika stor roll i popkultur om Pixars andra verk.
Frost
Jag vet, jag vet. Folk är inte stora fantaster av filmen, speciellt efter att den blev det kulturella fenomenet som vi känner efterskalv från än idag. Snart kommer uppföljaren visas i svenska biografer också. Min åsikt är att filmen är okej. Tiden har inte varit snäll mot filmen, då karaktärsmodellerna inte är så detaljerade som de en gång var, musiken är ganska dåligt mixad och berättandet är ganska irriterande meta.
Fast samtidigt har filmen grymma delar som visar hur talangfulla filmteamet verkligen är. Rollistan är perfekt, sångtexterna är tematiskt kopplade (vars författare dyker upp senare på listan) och karaktärerna är helt okej för budskapet filmen presenterar. Ska inte försvara filmen för mycket, fast det är inte den sämsta saken heller.
Inside Llewyn Davis
Oscar Isaac hade varit i ett handfull filmer innan, men det var Inside Llewyn Davis som satte honom på kartan, att vara med i kritiskt belönade filmer. Genom vad som är Coen brödernas mest kritiskt belönade film under hela decenniet. Kritiker har pratat ändlöst om den, se den ifall du kan.
Lego Filmen 2
I kontext med moderna amerikanska familjemusikaler är det nästan omöjligt att få kvalité berättande utanför Disney, och även de kan inte producera bra filmer inom genren hela tiden. Animeringen är grym, handlingen är starkare än vad det var i första filmen, musiken är modern och passar berättandet, karaktärsbågarna är klipska och förtjänar flera visningar, vilket är lätt att göra tack vare den smidiga takten.
Beach Boys frontman Brian Wilson är avbildad här av Paul Dano i flashback och John Cusack i filmens nutid. Kan inte förneka att filmens flashbacks är starkare och tur nog är det majoriteten av speltiden. Att få se alla montage där Brian skapa Beach Boys mest kritiskt belönade skiva och deras största hitlåt är otroligt roligt och fängslande.
Nalle Puhs Film – Nya Äventyr i Sjumilaskogen
När det gäller namn Disney äger rättigheterna till är Nalle Puh utan tvekan det bästa de har. Tragiskt att företaget inte har producerat fler Nalle Puh produkter. Fast man kan förstå Disneys val att inte skapa tidlösa verk med karaktären så de kan suga upp till Kina. Hur som helst var den här min favorit från Disney under hela decenniet tills
Vaiana släpptes, inte bara för att filmen är traditionellt animerat utan också för att musiken är fantastiskt, karaktärerna är tidlösa, humorn är underbart oskyldig och tonen är så söt. Naturligtvis gjord för yngre barn, men musiken och konflikterna är tillräckligt kreativa att filmen kan njutas av alla åldrar.
Sunshine on Leith
Detta är en musikal vars sångnummer är allihopa tagna från bandet The Proclaimers, mest kända för deras enda hitlåt I’m Gonna Be (500 Miles). Filmen är regisserad av Dexter Fletcher, som också regissera Rocketman och försökte rädda Bohemian Rhapsody, och ifall du är det minsta bekant med tonerna dem filmerna har kommer det inte vara svårt att gissa hur Sunshine on Leith upplevelsen kommer vara.
Eftersom Disney bestämde sig för att strikt producera CG animerade filmer hamnade mycket pengar i knät på Trassel. Blev en av de dyraste filmerna någonsin gjorts och jag skulle nog säga att slutprodukten var värt det. Trassel tar den uttjatade prinsessor berättelsen som satta Disney på kartan och moderniserar den, med klipska anledningar till hur logiken fungerar, hur det påverkar karaktärers motivation och bygger upp till konflikter senare i berättandet.
Disney har haft några starka tio år med sina animerade filmer. Speciellt i jämförelse med vad de gjorde under 2000-talet. Vaiana var ögonblicket där jag älskade en Disney film igen, efter över tio år med medelmåttiga eller bara bra filmer från företaget. Den största anledningen är musiken och hur toppkvalité det är komponerat och skrivet, med väsentliga anledningar att inkluderas i handlingen.
Filmen fastnade inte hos mig vid första visning, då klyschorna i den första halvan gjorde det hela långsamt och den moderna, meta dialogen på ställen gjorde mig lite irriterad. Jag skulle påstå att detta är problem filmen fortfarande har, nu har jag bara lärt mig att acceptera problemen och sedan uppskatta att de är där för att etablera interna konflikter hos titelkaraktären och berättarbågen. Musiken är den bästa Disney har producerat på länge, färgerna i animeringen är fantastiska och filmens huvudkaraktärer har klara karaktärsbågar.
Whiplash
Folk älskar den här filmen. Aldrig har jag stött på en person som har inget negativt att säga om den, medan jag inte förstår mig på det. Manuset är ganska klyschigt och strukturerat som en sportfilm, vilket den är, vilket jag inte tyckte passade i en handling om musik. Säger inte att det kan fungera, bara i Whiplash är karaktärerna så entoniga att konflikterna känns billiga och konversationerna om ”kvalité” jazzmusik låter pretentiös. Något som skulle blöda över med sämre resultat in i Damien Chazelle nästa film La La Land. Dagens unga jazzscen tar inspiration från elektronisk musik och hip-hop, inte musiker som är döda och skrev musik för nästan åttio år sedan. När det gäller sportfilmer dock fungerar den helt okej, med snyggt inspelade scener, bra skådespelare och många detaljer får den till rätt.
Vi kan inte lyssna på musik förevigt. Imorgon blir det deprimerande draman ingen tycker om.
