Skräck är en genre jag inte började uppskatta förens i mina vuxna år, tror det beror på att skräckfilmerna jag såg i mina yngre dagar var skräp och vände bort mig ifrån det nästan helt och hållet. Skönt att decenniet varit en ganska bra tid för skräckfilmer. Inte så mycket när det gäller mainstream filmer, men indiefilmer och filmer med låga budgets har varit tillräckligt starka att de kunde sticka ut från de populärare verken.
Klickar du på filmens titel blir du riktad till respektive films IMDB sida.
The Babadook
Ända från Australien kommer en kritiskt belönad skräckfilm om sorg. Många har rankat den här bland decenniets bästa filmer oavsett genre och det är välförtjänt, med sin medvetet gråa produktionsdesign, fenomenala skådespelare i huvudrollen, metaforisk innebördan i titelkaraktären och att den är genuint läskig.
Monsterfilmer har alltid haft subtext, även om det var omedvetet av berättarna, och The Babadook är inget undantag, fast här är det den centrala konflikten i filmen och hela speltiden är ägnat till att utforska konceptet bakom den. Vilket betyder att The Babadook kommer åldras bra i jämförelse med någonting om Insidious och The Conjuring.
Beyond the Black Rainbow
Minns ni 80-talet? Nä, inte jag heller. Beyond the Black Rainbow är en återblick till 80-talets b-skräckfilmer, bara gjort i ett långsammare, stilistiskt sätt. Den till och med har digitalt brus så filmen ska se äldre ut än vad den egentligen är. Jag har komplicerade tankar kring användningen av den effekten, fast det blir inget märkvärdigt problem när Beyond the Black Rainbow är så bra ändå.
I ett decennium fylld med högljudda rysare överallt som försöker skrämma en med jumpscares är det skönt att få en film som tar sin tid med scener och takt, med gränsfall surrealistiska ögonblick, en film-noir liknande användning av ljus och galenskap. Stanley Kubrick hade varit stolt.
Birdboy: The Forgotten Children
Nu är vi vid min favorit på listan och jag behövde samla modet att skriva en enda mening här. Inte för att filmen nödvändigtvis är så läskig, vilket den fortfarande är, utan mest för att filmen är så sorglig. Huvudkaraktärerna kämpar med riktigt hemska saker i sitt vardagliga liv och gör hela upplevelsen igenkännande för publiken, vilket är varför de läskiga ögonblicken är så effektiva.
Hade egentligen fler saker att säga, men vi sparar det till senare under månaden.
Hereditary
Det tog en stund innan jag började uppskatta hur kaotisk den här filmen var. Skulle inte påstå att jag är en stor fantast av Hereditary, då jag respekterar den mer än tycker om den. Filmskapandet är tekniskt imponerande, musiken sig självt ger mig rysningar och skådespelarna är fantastiska. Jag skulle ljuga dock ifall jag sa att jag var intresserad i att se den igen i nära framtiden.
Det mesta kommer från att berättandet och det visuella språket är för simpelt för mig. Kameravinklar som endast är där för att göra det uppenbart för publiken vad som kommer hända i kommande scener, som med duvan, nötterna, sidokaraktärers dialog, osv. Filmen ser fortfarande fantastisk ut och har topp kvalité element till sig.
Kuso
Nu till en film som är allt annat än diskret. Har du en svag mage för äckliga saker rekommenderar jag du håller dig långt borta. Surrealism och antologi inom skräckgenren är ganska sällan nu för tiden. Med att flesta rysare idag her en gimmick som marknadsförs konstant som folk vill se och i Kusos fall förstår jag fortfarande inte vilken känsla jag ska ta från upplevelsen. Vissa scener är hysteriska, andra är genuint läskiga, vissa motbjudande och andra är upprörande, alltihop ihopkopplat för att visa en framtid som inte är särskilt vacker. Vill egentligen inte avslöja mer utav det här experimentella projektet. Inte den sista filmen på listan David Firth skrev.
The Lighthouse
Detta är från regissör Robert Eggers, som skapade The Witch några år tillbaks. The Lighthouse är svart-vit, har ett underligt fullskärm format, har bara två skådespelare med dialog i hela speltiden och filmen utspelas på bara en plats: en fyr. Att säga filmen är minimal vore för genreöst. En sida av mig var skeptisk att den här visuella presentationen valdes för att endast visa att miljön och tidseran var äldre, fast vid min visning insåg jag att det fanns andra anledning att vara där förutom det. Den största är att förstärka den psykologiska påverkan miljön har på huvudkaraktärerna, med en isolerad miljö borttagen från civilisation. Rummen känns tajta, mörka och smutsiga, något filmformatet säljer fruktansvärt bra. Hjälper inte när oförklarliga fenomen uppkommer, som inblandar sjöjungfrur, de läskigaste fiskmåsarna du någonsin kommer se, referenser till grekisk mytologi och ganska maskulin homoerotisk spänning.
Hey, Nicolas Cage var med i en bra film för en gångs skull. Från regissören av Beyond the Black Rainbow och man vet vad det betyder: långa tagningar, mycket film-noir ljus och långsam. Jag tycker om Mandy mer, mest på grund av hur brutal och löjligt rolig den blir på ställen under sin andra halva. Dessutom är slutet bättre. Min rekommendation till er: ta en öl, bjud hem några kamrater, sätt på den här med ett bra ljudsystem och kvällen är räddad.
The Skin I Live In
Från filmlegend Pedro Almodóvar kommer en annan typ av rysare. Premissen är att en plastkirurg skapar en typ av artificiellt hud och testar det på sin försökskanin, en kvinna som är isolerad från resten av världen. Resten får du upptäcka själv.
Filmen är inte särskilt diskret, fast med en handling så absurd och annorlunda behöver den inte exakt vara det heller. Filmen är mera intresserad i metaforiska handlingar och vad det innebär för den besatta huvudkaraktären. Antonio Banderas brukar ha romantiserade roller, men att få se honom spela denna typ av karaktär är grymt. Han är läskigt övertygande i rollen och handlingarna har utför är packade med mörka undertoner.
Umbilical World
En samling kortfilmer från animatör och manusförfattare David Firth. Han var ganska populär på 2000-talet med sin Sallad Fingers serie på Newgrounds och fick en fanbase som tillät honom att skapa absurda kortfilmer i över tio år nu. Umbilical World är hans starkaste kortfilmer tillsammans i ett långfilmsformat.
Eftersom alla berättelserna kommer från samma person är det inte förvånande att alla tematiska konflikter är desamma igenom hela speltiden, till skillnad från många andra samlingar från decenniet som annars har flera regissörer kopplade till sig. Likt Kuso, från tidigare på listan, är alla karaktärerna inte starkt relaterade till varandra fast det stoppar inte varje sekvens från att vara lika hysteriskt skräckinjagande med sina teman varje gång. Förvånansvärt många kreativa övergångar mellan scener, takten är smidig, mycket variation och experimenterande i varje sekvens och humorn är lika stark varje gång.
The VVitch
Vi avsluta med den mest polariserande skräckfilmen från decenniet. Skräckfantaster verkade inte uppskatta den underliga premissen, tidsåldern filmen utspelas i och intresse att fokusera på äckliga saker än läskiga saker. Jag förstår inte den frustrationen och detta var min favoritrysare ett tag.
Jag älskar hur filmen ser ut, miljön är borttaget från vårt egna liv och därmed gör scener extra obekväma. De övernaturliga delarna är avbildade på ett sådant sätt där det känns så äkta för karaktärerna, något jag vill se oftare i denna genre.
Det var en underlig resa. Vi behöver ha ett kontrast, så imorgon blir det komedier.
Mitt Twitter: @SpiderF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
