För att säga det minsta har svensk film inte varit det bästa under decenniet. Utanför Ruben Östlunds filmer har svensk film haft liten till ingen påverkan på filmindustrin. Sveriges största skådespelare har varit för upptagna utomlands och filmerna som den svenska filmindustrin har släppt har inte varit så märkvärdiga. En stor anledning för det borde vara vår nutida politiskt korrekta identitet- och socialpolitik, så inget chockerande eller utmanande kan släppas så ofta längre. Ifall filmerna på den här listan verkar tama i jämförelse med andra europeiska eller amerikanska filmer är det på grund av Sveriges begränsade politik, filmbudget och utråkade publik. Fast vi är här för att vara positiva och det var ett antal projekt jag tyckte om.
Klickar du på filmens titel blir du riktad till sespektive films IMDB sida.
Efterskalv
Utan tvekan en personlig favorit. John har varit i ungdomsfängelse, nyligen frisläpptes och nu ska gå tillbaks till skolan. Som man kan tänka sig blir det en obekväm atmosfär i skolan. Jag uppskattade det minimala filmskapandet. Kamerorna håller sig blixtstilla, scenerna är så långa som de behöver vara och dramat är inte pretentiös, i att den inte lägger enorm vikt på hur karaktärerna blir påverkade. Karaktärerna och deras interaktioner med varandra är väldigt realistiska och reagerar inte till varandra på ett sådant pretentiöst sätt dramafilmer annars gör. Älskar den.
En duva satt på en gren och funderade på tillvaron
Roy Andersson anses vara bland Sveriges bästa regissörer och det är inte svårt att se varför vardagligt folk inte förstår varför. Hans stil är väldigt exakt och gäller för En Duva. Kamerorna är placerade en bit ifrån skådespelarna, scenerna är tysta, dialogen är absurd och scenerna sig själva har delar till sig som kan kvalificeras som surrealistiska. Till gränsen till hela upplevelsen blir hysteriskt rolig. Innan ni frågar: nej, jag har inte sett hans nya film Om Det Oändliga än.
Flocken
Vad vi har här är en berättelse om underårig våldtäkt där publiken inte vet ifall påståendet är äkta eller ej. Så vi får se domstol processen, familjernas reaktioner, hur deras kamrater reagerar till situationen och vilka sidor de väljer. Det blir en jobbig film att sitta igenom bara baserat på sin premiss och ännu mer så hur det är utfört. Det finns knappt någon musik, dialogen är otroligt realistiskt och medvetet hackigt, tagningarna är smärtsamt långa och karaktärerna saknar djup.
De saknar karaktär, men är fyllda med personlighet som är diskret presenterade genom interaktioner med andra karaktärer eller genom utstyrsel. Det finns delar i berättandet som jag än idag inte förstår deras inkludering i berättandet, berätta vad dem är dock skulle avslöja filmens sista halvtimma så jag vägrar avslöja allt här. Inte något stort, eftersom filmen fungerar fortfarande superbt och jag tycker om den en hel del, bara en förvarning att första visningen kommer bli ganska intensiv och efter visningen kommer behöva ha komplicerade konversationer med folket ni såg filmen med.
Gräns
Inte för att bli förvirrad med Gränsen, utan det här är en fantasyfilm. Grundad i nordiska folksagor, med troll, feer/älvor, osv. i ett modernt Sverige. Fantasy delarna är inte där för att vara fokusen, utan istället är där för att förstärka det centrala dramat hos huvudkaraktären. För mig blir fantasy elementen det svagaste med filmen, då handlingen blir lite absurd i den sista tredjedelen. Ska inte avslöja vad det är, bara att berättandet drastiskt skiftar växel och återhämtar inte sig själv efter det. Passar inte riktigt in i det dramatiska som var relativt fängslande innan dess. Lite för klyschig för min smak, men jag tycker om den fortfarande.
Jätten
Att den här också vann Guldbaggen för bästa film som Gräns gjorde är inte förvånande. Rikard är en handikappad man som lever för att spela boule, men efter en olyckshändelse får inte delta i ett mästerskap. Samtidigt försöker förena sig med sin mamma som han inte får träffa. Det är en väldigt sorglig upplevelse, utfört relativt bra, trots sina manipulativa scener ibland. Klyschorna här är i full fart, fast det hela fortsätter vara fängslande med sina charmiga karaktärer, realistiskt dialogdrift, scenerna tar sin tid och slutet är riktigt starkt.
Play
Vi stöter nu på en trifecta, eftersom de följande tre filmerna är allihopa svenska, regisserade av Ruben Östlund och allihopa fantastiska. Play är filmen folk kommer ha mest problem med, med just hur tålamodig presentationen är. Tagningarna är galet långa, till gränsen där de väldigt sällan klipper till en ny vinkel i samma scen, det finns ingen musik och ljudet består mest av stadslivet, karaktärerna är allihopa barn till de sista minuterna och deras dialog är medvetet frustrerande, budskapet är brutalt och tonen är obekväm. Att beskriva filmen som obekväm är det minsta man kan göra, med sina hemska scenarion. Tagningar är placerade långt ifrån sina skådespelare, som om vi tittar på riktiga tonåringars aktiviteter från ett avstånd, något som får oss att vilja komma närmare och vilja göra något åt saken. Östlund bara låter filmskapandet luta tillbaks så kan få en autentisk avbildning av tonåringar inne i storstaden.
The Square
Första gången sedan 1992 vann en svensk film guldpalmen och gick till The Square. Underligt nog vann den inte guldbaggen, utan gick till en filmen folk inte minns längre. Säger inte att The Square är en banbrytare, har något fenomenalt att säga, är fängslande från en dramatisk sida eller kräver uppmärksamhet, men jag ska inte förneka att jag älskar den. Påminde en massa om en Wes Anderson filmer, med att filmen är ordentligt komisk och scenariorna är byggda att få fram så stora skratt som möjligt, hellre än att vara grundade i verkligheten, bara nu är scenariorna intensivare den här gången. Direkt och äkta fara som påverkar huvudkaraktärerna. Vad dem farorna är får du upptäcka själv.
Turist
Detta är den sista Ruben Östlund filmen på listan, vilket innebär att alla hans filmer från hela decenniet är med på listan. Jag älskar hans öga för vinklar, hur han låter scener ta sin tid, komedin är tyst, dilogen inte för medverkande i berättandet och det visuella berättandet är så färgglatt och typiskt modern svensk film. Turist är nog min favorit från honom och bland mina favoriterfilmer från hela decenniet.
Vi är Bäst!
Vad som troligen är den sötaste filmen på listan. Handlar om tre tonårstjejer som ska starta ett punkband och det är lika dåligt och pinsamt du kan tänka dig. Medvetet gjort på det sättet och resultatet är bland de roligaste och charmigaste filmerna jag har sett från Sverige på många år.
Regisserad av Lukas Moodysson, samma kille som skapa mästerverket Fucknig Åmål, och han hanterar premissen med en liknande scenografi, inriktning på realistisk dialog och karaktärer som har enorma brister. Den största bristen är tjejerna som vill starta ett band, även fast de inte kan spela något instrument. Ändå försöker de allt de kan och leder till minnesvärda äventyr. Det är en sådan söt film som kommer för sällan.
Återträffen
Anna Odell dök upp nästan från ingenstans och skapade en film som fick ganska mycket beröm när den fört släpptes, speciellt för att vara en filmdebut från en regissör. Som hennes nästa film X&Y är Återträffen väldigt meta i sin presentation och vid första visning blev jag chockerad över filmens stora tvist. Vad den tvisten är vägrar jag avslöja här. Jag skulle inte påstå att filmen är spektakulär, utan istället verkade Odell tackla på projektet från en experimenterande synvinkel. Ha det i åtanke, då filmens berättande inte kommer vara så tillfredsställande som den första halvan bygger upp dramat. Det låter som en ytlig observation och ni troligen förstår inte vad jag menar ifall ni inte har sett den, men lite på mig när jag säger att slutresultatet är värt det.
Två dagar kvar till jul, fast listorna kommer inte vara fokuserade på kategorier längre. Imorgon räknar jag ner mina favoritfilmer från 2019.
