Topp 40 Filmer från 2019
2019 var ett okej år. Kassasuccéerna var ganska okej, indiefilmerna var okej och animerade filmer var okej. Till gränsen att större delar av året var ganska tråkiga. Våren hade inte så mycket att erbjuda och ifall jag inte hade varit på Göteborgs Film Festival hade hela det halvåret varit händelselöst. Istället fick jag mer underhållning av filmer som hade släppts utanför Sverige året innan eller filmer som gick direkt till Netflix. Det andra halvåret hade mer substans och variation dock och gjorde väntan på kvalité värt det. Kvalité kom dessutom från ställen jag minst förväntade mig det.
Kriterierna för listan är följande: Ifall en film släpptes internationellt under 2018, men hade inte en premiär här i Sverige förens 2019, får den inkluderas på listan. Ifall en film hade premiär internationellt under 2019 men inte i Sverige får den inte vara med på listan.
40. Shazam!
Förvånande kom en actionkomedi från DC och var inte en komplett katastrof. Jag blev faktiskt genuint överraskad av just hur mycket jag blev underhållen av den, med sin löjliga humor, innehåll inriktad mot en familjevisning och att den hade en konsekvent ton. Den är inte perfekt och i slutändan finns det andra Marvel filmer som utför klyschorna bättre, men den är helt okej som en skoj actionkomedi.
39. Frost 2
Mitt största problem med Frost 2 är just att den heter Frost 2. Den kunde ha hetat Frozen: Into the Unknown och varit en bättre titel. Många är splittrade kring kvalitén i filmen och jag hämnar någonstans mellan okej till bra, då det var skönt att få mer mytologiskt berättande från en Disney film igen, även fast filmen är fortfarande fylld med en massa saker som inte behöver vara där och låtarna är inte de bästa. Samtidigt dock ska jag inte förneka att det fortfarande är en helt okej familjefilm som egentligen kunde varit mycket värre.
38. Mirai, min Lillasyster
Mamoru Hosoda är oftast toppkvalité på sina projekt, men den här är bland hans svagare verk, enligt mig. Fortfarande dock är konsten underbar att titta på, lätt för ögonen titta på och har en underbar, tidlös atmosfär jag tycker om en hel del.
37. Mysteriet om Herr Länk
Lovar att inte hela listan kommer bestå av animerade filmer. Jag blev lite besviken med den här, med att Laika producerade en av västvärldens bästa animerade filmer för några år sedan med Kubo och De Två Strängarna. Mysteriet om Herr Länk är fortfarande vackert animerat, har en tidlös sida till sig många västerländska animerade filmer saknar idag och är fylld med karaktär.
36. Avengers: Endgame
Uppföljaren till vad många anser är den bästa Marvel filmen, Avengers: Infinity War, och jag tycker den är helt okej. Mitt stora klagomål härstammar från troper den här filmserien har byggt upp över tid och den näst sista halvtimman. Det enorma kriget slutade fängsla mig och fick mig att sakna de känslomässiga delarna under de första två tredjedelarna. Fast samtidigt är det skönt att få ett slut. Tekniskt sätt är det inte slut, men detta är ögonblicket där jag slutar titta på Marvel filmer på ett tag.
35. Invader Zim: Enter the Florpus
Jag är generellt inte en stor fantast av högljudda actionfilmer, men den här fastnade hos mig. I störst del tack vare att den tecknade stilen kombinerat med de absolut galna scenariorna och karaktärerna gjorde hela upplevelsen skoj hellre än seriös och mörk. Jag växte inte upp med serien och filmen gjorde inte mig särskilt intresserad att pröva på den, men det var åtminstone en söt action sci-fi film packad med snyggt animerade sekvenser.
34. Helan & Halvan
En film som sätter rampljuset på Helan & Halvan under deras senare delar av deras karriär, något som leder till tragiska och humoristiska scener som inblandar duons ikoniska slapstick och underbara personligheter. Välartikulerad, smart och stilig.
33. Midsommar
Mer än något annat fick Midsommar mig att uppskatta Hereditary mer, i hur absolut galen den filmen var. Midsommar är tamare och uppenbarare i sitt berättande i jämförelse, trots att den har ganska sjuka scener i sig, och har symbolik som är för simpla för min smak, bara att det fortfarande är en snyggt filmad och snyggt utförd rysare. Vi får se ifall jag tycker om Midsommar mer vid visningar i framtiden.
32. The Favourite
I slutändan tycker jag inte om den här lika mycket som kritiker gör. Tycker den fortfarande är hysteriskt rolig, jag har bara ingen anledning att bli fängslad av konflikterna som pågår. Grym film fortfarande, med sitt imponerande scenografi, användning av linser, fantastiska skådespelare och bra mörk humor. It’s a nice jape.
31. Astérix och Den Magiska Drycken
Att ranka en Astérix film ovanför The Favourite borde vara ett tecken på en person som har en dålig smak för film. Vilket är varför jag säger att detta är min personliga lista och är inte på något sätt objektiv. Gudomligt animerat, tidlös humor och klassiska karaktärer man älskar att spendera tid med.
30. High Flying Bird
Steven Soderbergh har haft några konstiga tio år, men High Flying Bird är en av hans bättre filmer. Ljudmixen påminde om det tysta och knappt närvarande ljudet i Moneyball, då musiken är oftast diegetiskt och när icke-dietiskt musik dyker upp är det sällan. Moneyball är bland mina favoritfilmer från hela decenniet och High Flying Bird kommer inte nära samma tekniska förmåga eller diskreta berättande, men den sticker ut mera med hjälp av den färgglada dialogen och långa tagningar. Trots att hela filmen är inspelad på en iPhone och videokvalitén/upplösningen är sämre än flesta Netflix produktioner, är Steven Soderbergh en talangfull filmskapare, som vet hur man skapar intressanta kamerakompositioner och dynamisk scenografi i kamerarörelser.
29. Glass
Recensionerna för Glass har inte varit positiva, vilket härstammar från filmens sista tio minuter, fast låt det inte skrämma iväg dig. Ifall du är trött på all exesivt innehåll superhjälte genren har haft på sistone borde du ge Glass en chans, då insatserna är strikt personliga, skalan är låg, handlingen drivs av karaktärsdramat och majoriteten av speltiden består av folk som sitter ned och pratar. Jag uppskattade hur tråkig filmen var, mest för att karaktärerna var bra och dilemmat presenterat i berättelsen var fängslande.
28. Klaus
En väldigt söt animerad film med några av de vackraste bilderna från i år. När det gäller familjefilmer finns det många filmer som är bättre, i störst del för att klyschorna är konstant närvarande i Klaus och är något flesta familjefilmer har blivit av sig med under decenniet. Fast Klaus visar att man kan fortfarande producera ett kvalité projekt med klyschor ifall man gör det ordentligt, med fantastiska färger, bra inriktning på komedi och en mytologi som fängslar tittaren.
27. Us
Jordan Peele hade ett gigantiskt genombrott efter att han regissera och skrev Get Out, så folk rättfärdigt såg fram emot vad han hade i tankarna för sin uppföljare. Han bestämde sig för att fortsätta med sina skräckkomedier med Us och är en snyggt utförd film inom den genren. I dagens rörelse med afro-amerikanska skräckkomedier tycker jag Us är bland de bättre filmerna, tillsammans med BlackKklansman, Get Out och Blindspotting.
26. The Man Who Killed Don Quixote
Terry Gilliam har regisserat några av mina favoritfilmer någonsin och The Man Who Killed Don Quixote kommer inte i närheten av samma kreativa energi. Fast man märker mannens filmskapande, hur han skriver manus, klipper ihop visuellt rika scener och konstant leker med publikens förväntningar. Fortfarande en Terry Gilliam film, vilket betyder att det är en riktig film med saker att säga.
25. Joker
En av de största filmerna i år och samtidigt den mest polariserade filmen i år. Många älskar den och lika många verkar hata den, jag hamnar troligen mitt i mellan. Jag uppskattar Joker för att det är en kassasuccé som samtidigt inte är en actionfilm, något som är ett mirakel i dagens filmklimat. Jag har sagt mina åsikter om filmen innan och varför jag föredrar andra filmer inom samma genre och samma berättelse, fast samtidigt finns det mycket att tycka om i Joker. Phoenix är grym i rollen, berättandet är ganska äventyrligt och tvisterna är ganska fängslande de också. Definitivt DCs bästa film från hela decenniet.
24. Knives Out
Rian Johnson lyckades rädda sin karriär i Hollywood, efter att nästan ha förstört Star Wars namnet med The Last Jedi. Oavsett våra egna åsikter på den filmen har Disney gjort drastiskt annorlunda beslut än vad de hade planerat efter The Last Jedis premiär och första reaktion från fantaster av Star Wars. Det är skönt att Rian Johnson kan separera sig själv från det och fokusera på självständiga projekt om Knives Out. I slutändan är det inget banbrytande med Knives Out i deckare genren, till skillnad från vad hans förra film Looper gjorde för sci-fi genren, men den är fortfarande galet rolig och snyggt skriven.
23. The Two Popes
En del av mig trodde detta skulle vara ännu en tråkig bit drama om några prästers liv och hur interna konflikter uppkommer i kyrkan, mellan de äldre och de yngre. I slutändan var filmen klipsk i hur det hela presenterades, med att filmen ramar in dessa konflikter som mellan konservativa värden och progressiv politik. Slutet blir lite för predikande för min smak, fast jag kan inte motstå skådespelarnas charm och hur de lägger extra lager till karaktärer. Anthony Hopkins och Johnathan Pryce är enastående här och hela filmen är bara värt att se för båda i rollerna.
22. Dolemite Is My Name
En biopic om Rudy Ray Moore, en man som lyckades gräva fram en filmkarriär för sig själv trots att hela världen sa till honom att de var omöjligt. En klassisk berättelse, med en klassisk struktur, som lätt kunde resultera i en ganska tråkig och typisk biopic, fast inte när man har ett sådant fenomenalt kreativt filmteam. Dolemite Is My Name visar hur viktiga detaljer i en film är, då karaktärernas personligheter, det flotta filmskapandet, skådespelarnas karisma och musiken lyfter upp filmen till ett helt annan nivå. Eddie Murphy är så grym i den här och jag hoppas han fortsätter vara så underhållande i kommande projekt.
21. John Wick: Chapter 3 – Parabellum
Vad jag trodde skulle vara avslutet till den här filmserien, men med sin fantastiska och otroligt ostiga cliffhanger kan jag inte vänta på nästa uppföljare. Serien också, som antagligen håller på att produceras. Detta är inte nödvändigtvis en film som är fixerad med en handling, utan istället är det ett berättade med fascinerande bitar med mytologi och oförglömlig action. Kan inte rekommendera filmen tillräckligt bara för de enastående actionsekvenserna, som är filmade med exakthet och avancerade kampsporter. Film-noir stilen är också ett passande val och använder sig av ljus på ett sådant sätt att man kan se alla karaktärerna klart och tydligt även fast allihopa har på sig svart. Första John Wick är fortfarande den bästa, men detta är också är en uppföljare med substans, resulterar i en av decenniets bästa trilogier.
20. Sunset
Från regissören av Sauls Son. Filmskapandet från Sauls Son överförs till Sunset och skapar samma klaustrofobiska och stressiga känsla, berättandet lättnar aldrig upp och gör att hela tonen blir densamma igenom berättandet, vilket passade Sauls Sons speltid och premiss, men inte den extremt långa speltiden i Sunset. Eftersom filmen klockar in på två timmar och tjugo minuter känns takten långsam som sirap. Med det sagt är filmen fortfarande grym. Berättandet är superbt i hur intuitiv och rå våldet är och spänningen väldigt sällan förminskas under speltiden. Klippningen och kameraarbetet är enastående, som backas upp av ett manus som definitivt hade detaljer jag inte förväntade.
19. The Mercy of the Jungle
Bara baserat på titeln hade jag rekommenderat den här. Handlar om två militärsoldater som bli separerade från sin grupp och nu måste försöka ta sig tillbaks till deras bas genom djungeln, då de riktiga vägarna är för riskabla. Jag älskade hur simpel handlingen var och är egentligen en ursäkt så vi kan få en film om överlevnad i djungeln, tillsammans med två karaktärer man får lära känna under filmens gång.
18. 3 Kvinnor
Efter att regissör Jafar Panahi imponerade mig med This is not a Film och Taxi från några år sedan, hoppades jag på att 3 Kvinnor skulle göra likadant. Det iranska filmskapandet är fortfarande närvarande, med ögonblick där man börjar ifrågasätta ifall händelserna i filmen är äkta eller ej, från rollistan och filmskapandet sig självt. En nackdel i jämförelse med This is not a Film är att 3 Kvinnors andra halva skapar tydliga gränser mellan vad som är fiktivt och verkligt, med klippningen och kameraplaceringarna. Filmen kompletterar detta genom att inkludera en massvis minnesvärda karaktärer och underbar humor.
17. Parasite
Vann guldpalmen i Cannes och är universellt kritiskt belönad, något den förtjänar, även fast jag nödvändigtvis inte är imponerad. Regissör Boon Joon-ho är känd för sina allegoriska berättelser, som aldrig riktigt har utmanat min personliga världssyn eller överraskat mig i sin diskreta inkludering, vilket skadar Parasite ännu mer när hela filmen vägrar låta publiken släppa budskapet som hamras in i deras huvuden. Filmen har sin egna unika och kreativa tvist på ett uttjatat budskap, vilket är uppskattat från min sida, speciellt under filmens andra halva. Alla tekniska detaljerna är fortfarande fantastiska, med fenomenal scenografi och musik, atmosfären är rik och spänningen är hög.
16. Den Siste Gentlemannen
Från regissören av A Ghost Story, en av mina favoritfilmer från decenniet, kommer en konventionellare Hollywood dramafilm än vad man förväntar sig från samma regissör. En gammaldags kriminaldrama som påminner om Martin Scorseses gyllene ålder av filmer som Taxi Driver, Goodfellas och Casino, med sina hyperaktiva montagesegment, stiliga och karismatiska skådespelare och sin tajta klippning och kamerakoposition. Produktionsdesignen kombinerat med det snyggt utförda filmskapandet och klippningen skapar en av de vackraste filmerna inom genren från det här decenniet. Alla bilderna är så färgglada och rika med detaljer och sig självt gör filmen värd att se. Säger filmen något nytt eller presenterar en ny, intressant vinkel på denna typ av berättelse? Korta svaret borde vara nej, fast samtidigt njöt jag av filmen från början till slut.
15. Lego Filmen 2
Likt Klaus har den här en massa klyschor som aldrig skulle fungerat i sämre filmer, fast här är alla klyschorna kopplade ihop för att förstärka filmens centrala tema. I kontext med moderna amerikanska familjemusikaler är det nästan omöjligt att få kvalité berättande utanför Disney, och även de kan inte producera bra filmer inom genren hela tiden. Animeringen är grym, handlingen är starkare än vad det var i första filmen, musiken är modern och passar berättandet, karaktärsbågarna är klipska och förtjänar flera visningar, vilket är lätt att göra tack vare den smidiga takten.
14. Maquia: When the Promised Flower Blooms
Hade med den här under förra årets lista, då jag lyckades se den i förtid. Eftersom filmen hade premiär under januari månad i år kan jag fortfarande inkludera den på listan.
Många ser anser att tonårsunderhållning är en underlägsen konstform i jämförelse med underhållning för vuxna, något jag inte hundra procent håller med om. Kan inte påstå att jag personligen tycker om många filmer i den kategorin, fast Maquia är ett undantag och visar hur en film med den målgruppen i åtanke kan vara ganska effektfull.
13. Le Mans ’66
Detta var en stor överraskning för mig. Likt Dolemite Is My Name är Le Mans ’66 förbättrad av sina detaljer hellre än den större bilden, då klyschorna och strukturen här är annars ganska typiska för en Hollywood dramafilm, som regissören James Mangolds andra sämre filmer är ökända för. Matt Damon och Christian Bale är grymma i sina roller och visar hur skådespelarna och manuset kan leka med karaktärernas personligheter och samtidigt skapar roliga delar som får publiken att bry sig om sina centrala karaktärer. Racet vid filmens sista tredjedel är troligen den bästa actionsekvensen från hela året, med en knaprig och smutsig ljuddesign och fenomenalt kameraarbete.
12. The Hummingbird Projekt
Kritiker har varit ganska splittrade kring den här. Många kritiserar filmens försök att vara realistisk i en berättelse som är grundad i det fiktiva. Inga händelser på skärmen utspelades i verkligheten, men filmen konstant försöker övertyga sin publik att vad som händer är äkta, vilket gör det svårt att slukas in i all dialog om hur teknologin och politiken fungerar och när karaktärsdramat är så ensidigt, till gränsen där DN gav filmen en 1/5 i betyg. Med filmens inkludering så högt här på listan är det självklart inget problem på min sida, då den motsatta sidan är gränsfall oprofessionellt och barnsligt, men mest på grund av hur fängslande karaktärerna och deras personligheter är. Det är naturligtvis inte lika komplext, psykologiskt, reflekterande av verkligheten eller utmanande som till exempel The Social Network är, men den har fortfarande talangfulla skådespelare som spelar karaktärer med hög motivation och viljestyrka.
11. Ash is Purest White
Ifall du inte uppskattar långsamt drama, med vad som är på ytan obetydliga och saknar spänning, är detta inte för dig, för resten av oss finns det mycket att bita i. Jag märkte inte förens någon dag efter min första visning en metafor när jag tänkte igenom filmen igen, så mycket flög över huvudet på mig. En bit som slog till mig under visningen var när en karaktär får en benskada tidigt in i filmen och sedan har samma problem under filmens slut. Filmskapandet är statiskt som fan, med långa stela tagningar, en gangsterfilm med långa pauser mellan dialoger, bakgrundslåtar som bär en större mening i berättandet och budskapet, en takt lika långsam som sirap och sekvenser så häpnadsväckande så det känns som att man stirrar på färg som torkar. Egentligen det motsatta av Goodfellas. Ett få antal skulle uppskatta filmen och ifall du fattar hela filmen så gratulerar jag dig.
10. Rocketman
Jag läste en recension på Letterboxd där användarens kamrat kallade Rocketman för den bästa sämsta filmen någonsin gjorts och är en beskrivning som jag tycker passar filmen nästan perfekt. Med filmens inkludering här så tycker jag filmen hamnar mera på den bästa sidan hellre än den sämsta sidan, tack vare filmen fantastiska tekniska detaljer och intressanta användning av Elton Johns låtar. Detta är en riktig musikal, med karaktärer som hoppar runt, sjunger, dansar, osv. och har samtidigt modet att inkludera en handling som man tar på allvar. Något jag önskade att Bohemian Rhapsody hade varit.
Vad som fängslar mig vid flera visningar är att jag uppskattar hur seriöst filmen hanterar sina konflikter om sexualitet, kärlek, komplicerade relationer, samtidigt som den får karaktärerna att utrycka sig själva genom sång. Aldrig tidigare har jag aldrig bölat så mycket i en biograf som när jag såg Rocketman och det är synd att det inte har producerats fler musikaler med samma seriösa inriktning.
9. Ad Astra
Brad Pitt har varit med i ett otroligt antal filmer under decenniet. Många har varit ganska medelmåttiga, dock har en del varit exceptionella, vars av två hamnade i mina topp tio i år. Det underligaste med Ad Astra är inte att takten är långsam, att Hollywood producerade en sådan äventyrlig sci-fi film eller att slutprodukten fungerar så bra som den gör, istället att Brad Pitt kan spela en karaktär med en sårbarhet till sig.
Med gigantiska nickar mot First Man och Blade Runner 2049 har Ad Astra en ton som man inte ofta får från filmer med höga budgets. Atmosfären är obekväm, de få actionsekvenserna i filmen är läskiga, mysteriet har hög spänning i sig och äventyret är utmanande att uppleva. I dagens trend med läskigt rymdresande från Hollywood är den här min favorit.
8. The Lighthouse
Detta är från regissör Robert Eggers, som skapade The Witch några år tillbaks. The Lighthouse är svart-vit, har ett underligt fullskärm format, har bara två skådespelare som får dialog i hela speltiden och filmen utspelas på bara en plats: en fyr. Att säga filmen är minimal vore för genreöst. En sida av mig var skeptisk att den här visuella presentationen valdes för att endast visa att miljön och tidseran var äldre, fast vid min visning insåg jag att det fanns andra anledning att vara där förutom det. Den största är att förstärka den psykologiska påverkan miljön har på huvudkaraktärerna, med en isolerad miljö borttagen från civilisation. Rummen känns tajta, mörka och smutsiga, något filmformatet säljer fruktansvärt bra. Hjälper inte när oförklarliga fenomen uppkommer, som inblandar sjöjungfrur, de läskigaste fiskmåsarna du någonsin kommer se, referenser till grekisk mytologi och ganska maskulin homoerotisk spänning.
7. Småkryp 2
När det gäller uppföljare som egentligen inte behövdes trodde jag Småkryp: Långfilmen skulle lämnas ifred, fast nu har vi en uppföljare. Något jag är väldigt tacksam för, när den är så tidlös, underbar och söt som den är. Få gånger uppföljaren är bättre än originalet. Hela filmen är riktiga miljöer filmade med riktiga kameror och i postproduktion animeras små insekter ovanpå det som har filmats. Resultera i en miljö som är underbar att titta på och inkluderar insekter med roliga personligheter. Den här är bättre än originalet för att konflikterna skippar flesta troper man förväntar sig från en familjefilm och istället har ett tidlöst äventyr och är visuellt rik och skoj.
6. High Life
Andra filmen bland mina topp tio med Robert Pattinson i sig. Visar hur långt han har kommit sedan Twilight. Att beskriva handlingen till den här är som att avslöja hela handlingen, så jag säger följande: Brottslingar blir skickade ut i rymden för att bli försökskaniner i experiment som inblandar svarta hål. Resten av filmen är abstrakt berättande, med läskigt surrealistiska bilder som inblandar sex och våld, djur man inte förväntar sig i rymden och karaktärer som det är intensiv spänning mellan. En av decenniets bästa sci-fi filmer och bland decenniets bästa skräckfilmer också.
5. Fåret Shaun Filmen: Farmageddon
Tro mig, jag är också överraskad att den här är så högt upp på listan. 2019 har varit ett överraskande år för uppföljare till animerade filmer, i just att de har kvalité kopplade till sig. Lego Filmen 2, Småkryp 2 och nu Fåret Shaun Filmen: Farmageddon.
Jag absolut älskade Aardman när jag var liten, särskilt Wallace & Gromit kortfilmerna, och den andan och passionen deras verk hade fortsätter att leva genom fåret Shaun. Fåret Shaun Filmen var en suverän familjefilm och jag hade aldrig tänkt mig att de kunde göra en uppföljare som var bättre än den första, fast nu är vi här. Det är svårt att skapa oskyldigt och söt underhållning, då i flesta fall blir slutprodukten irriterande för publiken, men Aardman utför det spektakulärt, med en klar och tydlig förståelse för stumfilm, effektiv slapstick och hur man skapar en hysterisk referens ordentligt. Att se den här filmen är som att få sin själ rensad och filmen kan bli älskad av vem som helst som ser den, oavsett vilken typ av person man är.
4. The Irishman
Martin Scorsese har varit den mest konsekventa regissören under hela decenniet, med fantastisk film efter fantastisk film, i drastiskt olika genrer riktade mot olika åldersgrupper. The Irishman är utan tvekan hans ambitiösaste projekt från decenniet, med sin galet långa speltid, enorma rollista, handling om riktiga historiska händelser, gangsters är i fokus och är brutal på ställen. Det explicita våldet i The Irishman är så direkt, realistiskt och kallt att Goodfellas ser ut som en fantasyfilm i jämförelse.
Franks resa till gangster hitman är fortfarande en romantiserad och delvis humoristisk avbildning av gangsterlivet, något jag tror några kommer ha problem med. Likadant var fallet med The Wolf of Wall Street. Enligt mig dock är det samma kvalité andra Scorsese filmer har haft, i att filmerna är fyllda till toppen med respekt, ärlighet och realism för typerna Scorsese tycker om att ha i sina filmer. Personerna avbildade här är utan tvekan hemska individer, men i slutändan är de människor som resten av oss och ifall vi hade växt upp i en liknande miljö som karaktärerna gjorde kunde det vara lika gärna oss i samma roller. Detta är varför ingen gör bättre gangsterfilmer än den bästa levande filmskaparen.
3. Once Upon a Time in Hollywood
Dagen där jag rankar en Tarantino film över en Scorsese film. Vi bor i en underlig tid. Jag har väntat länge på att älska en film från Tarantino och äntligen dök den upp i formen av en romantiserad bild av Hollywood på sena 60-talet. Once Upon a Time in Hollywood är min favorit från Tarantino. Inte bara från det här decenniet utan också från hela hans karriär. Den är inte perfekt och kommer inte ha en lika stark påverkan mannens filmer hade på 90-talet, jag bara uppskattar den här som mest. I dagens filmklimat är det skönt att få en film som gör det exakt motsatta från vad man förväntar sig från Hollywood, med sin balans mellan den maskulina sidan och feminina sidan, har en stor mängd våld som passar berättandet och temat, takten är fantastisk, scenografin är inte en lika stor gimmick som i Tarantinos andra filmer, huvudkaraktärerna har underbara berättarbågar och dialogen är hysterisk. Detta är en sådan film jag kommer se otroligt många gånger under min livstid, helt baserat på hur avslappnande, lugn och tillfredsställande takten och presentationen är.
2. Wildlife
Skådespelare Paul Dano har jobbat på intressanta projekt under decenniet, som på Swiss Army Man, Youth, Prisoners, Looper och 12 Years a Slave, så han måste ha plockat upp grymma influenser från talangfulla filmskapare. Wildlife är hans regissörsdebut och vilken debut det är. Filmskapandet är stenhårt från början till slut och skådespelarna är fantastiska. Ifall du vill ha ett exempel på dramafilm från Hollywood jag uppskattar kan du bara titta hit och njuta av den enorma mängden detaljer inlagd i berättandet. Dialogen och takten är otroligt välstrukturerat och konflikterna är presenterade både explicit och genom symbolik. Sedan februari fortsatte Wildlife vara min favorit från i år och jag har inget annat än positiva saker att säga om den. Hoppas på mer filmer från Paul Dano i nära framtiden.
1. El Camino: A Breaking Bad Movie
Breaking Bad var en serie jag tyckte om, mest runt omkring mellan säsong ett och två och resten av serien fängslade mig mest tack vare Jesse Pinkman karaktären. Efter det kom Better Call Saul och blev min favoritserie från hela decenniet och visade av hur Vince Gilligan kunde berätta en serie om advokatarbete visuellt. Nu kombinerar han Jesse Pinkman och den visuella presentationen från Better Call Saul till min favoritfilm från i år.
Många online klagade över att i kontext med serien behövdes egentligen inte den här filmen. Serien hade ett komplett avslut för både Walter White och Jesse Pinkman, men det är inte varför vi är här i El Camino. Istället blir detta ett förlängt sista hejdå till en karaktär som desperat behövde fler ögonblick där han kunde lysa. I ett positivt och lyckligt ljus där han kunde få möjligheten att börja om, trots sina stora misstag. Ett perfekt budskap att ha i handlingen, tack vare att karaktären var lätt att sympatisera med och att karaktären fick mest skit lagt på sig under hela seriens gång. Ett stenhårt slut för karaktären. Den tekniska sidan och berättandet i sig självt är också toppkvalité, där scenövergångar är vackert komponerade, scenografin konstant varierar hur informationen presenteras till tittaren, musiken är försiktigt vald, skådespelarna är fenomenala och varenda scen har något kreativt till sitt filmskapande, vare sig det gäller misé-en-scen eller val av scener utan dialog.
El Camino är min favorit från i år. Imorgon kommer vi gå igenom de bästa av de bästa. Mina 20 favoritfilmer från hela decenniet.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
