Det Levande Slottet (2004)
Det Levande Slottet är en 2004 anime fantasyfilm skriven och regisserad av Hayao Miyazaki. Efter att hans förra film, Spirited Away, lyckades få en internationell succé blev Studio Ghibli ett namn i västvärlden och anime hade stigit in i popkultur. Med sitt nya projekt fick Miyazaki en större marknadsföringsbudget i Amerika och var för många en introduktion till hans och Ghiblis tidigare filmer. 2004 var inte ett starkt år för animerade filmer, med Disneys absolut lägsta punkt sedan 80-talet med direkt-till-video Lejonkungen 3 och biofilm katastrofen som var Kogänget. Dreamworks släppte också sin sämsta film någonsin med Hajar som Hajar och Robert Zemeckis regisserade en motion capture långfilm med varierande reaktioner från sin målgrupp. Annars kom kvalité med Brad Birds samarbete med Pixar på Superhjältarna, Shrek 2 var en förtjänad uppföljare till en film som kunde förbättras och Masaaki Yuasa gjorde sin långfilmsdebut med fenomenala Mind Game. Annars var 2004 inget märkvärdigt år för större filmer, förutom det tredje inlägget i Harry Potter serien, Martin Scorsese skapade ytterligare en tre timmars lång drama med The Aviator, Edgar Wright skapade en av de bästa komedierna från hela det decenniet med Shaun of the Dead, Charlie Kaufman skrev sin kritiskt belönade Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Clint Eastwood skapade Million Dollar Baby, Alexander Payne skapade en underbar romcom med Sideways och Sam Rami skapade Spider-Man 2, som ansågs vara den bästa superhjältefilmen någonsin ett tag.
I ett okänt land hittar vi en ung kvinna som heter Sofie. Hon är en hattmakare som inte har så starkt självförtroende, ser sig själv vara ensam i sina intressen och oattraktiv, till skillnad från sin populära syster och rika mor. En dag blir hon förförd av två soldater i en gränd, som en trollkarl vid namnet Hauru kommer och räddar henne från. Visar sig att Hauru är en av världens mest eftersökta trollkarlar, med en otrolig mängd talang och omätlig kontroll över magi. Visar sig att två länder är i krig och båda kungarikena vill att Hauru ska strida åt dem, som alla trollkarlar och häxor i länderna. Eftersom han vägrar är båda riken ute efter honom, då han lovade när han blev en trollkarl att stå upp i tid för konflikt. En som söker efter honom för själviska skäl är Ödehäxan, som vill ha hans hjärta och därmed hans krafter, men eftersom Sofie kom närmare än vad Ödehäxan någonsin har gjort sätter hon en förbannelse på Sofie. Förbannelsen förvandlar Sofie till en gammal gumma, så hon söker efter Hauru och hans levande slott i förhoppningar om att han kan bryta förbannelsen. Inom kort tid faller Sofie för Haurus charm och glamorösa stil och blir förälskad i honom, medan Hauru försöker lista ut ifall han ska bli inblandad i kriget eller fly i all evighet.
Krig har varit ett återkommande ämne i Miyazakis filmografi, med att han är högt kritiskt mot Japan och landets militarisering inspirerad av en västerländsk modell. Den här gången verkar mannens intresse ligga i filmens värld och peka ut problem hos fiktiva länder, som han brukar göra, fast i intervjuer verkade han vara missnöjd med Amerika och deras konflikthantering efter 9/11. Detta kan skapa bättre kontext och likt hans tidigare långfilmer Prinsessan Mononoke och Nausicaä handlar det om karaktärers koppling mellan den övernaturliga världen och den militära. Fast fokusen är inte den samma. Istället består majoriteten av berättandet av karaktärsdrama och känslomässiga interna konflikter hos individuella karaktärer. Sofie måste lära sig att älska sig själv för att sedan älska Hauru, någonting Hauru också måste lära sig och leder till seriösa konsekvenser under filmens sista akt när han inte inser det i tid. Ödehäxan har också en karaktärsark, då hon inser sina själviska handlingar och låter Sofie ha sitt lyckliga slut med Hauru. Filmen har många karaktärer och allihopa har var sin individuella karaktärsark, som är på den simplare sidan kopplat till ett budskap riktat mot en yngre publik, fast filmen behöver egentligen inte ha mer än det. Vill inte lägga rampljuset på karaktärernas simpla motivationer, då filmens brister kommer från andra ställen. Med filmens intresse att inblanda kriget som en väsentlig del i sin handling liknar den Prinsessan Mononoke, fast karaktärsinteraktionerna och motivationerna liknar filmer som Kikis Expressbud och Proco Rosso. Exempelvis var Porco Rossos handling inte besatt med att länderna skulle bryta ut i krig, utan istället etablerade tidseran filmen utspelade sig i och visade varför staten var ute efter Porco. Hauru och Porco är läskigt lika varandra, i hur båda är av intresse hos regeringen och ingen har liknande talang i var sina respektive områden. Fast i Porco Rosso drevs handlingen av karaktärernas drama och i Det Levande Slottet drivs dramat av handlingen, vilket inte är rekommenderat i filmer med simpla grunder. Karaktärerna tar sig från punkt A till punkt B med hjälp från en extern kraft, som Ödehäxan, kungariket och en serie med mcguffins som varierar mellan absurda till klipska. En bra användning av en mcguffin är när Sofie hjälper hunden upp för trapporna i slottet och en dålig användning är nära slutet, där Ödehäxan orsakar Haurus slott att falla samman, som leder till att Sofies ring leder henne till en dörr som på något sätt reser henne tillbaks i tiden och förklarar Haurus bakgrund för henne. Spirited Away behövde ingen förklaring till hur världen fungerade, eftersom logiken kom från alla känslomässiga drifter från karaktärerna, vilket gör Det Levande Slottet klumpigt när den försöker etablera regler och sedan förväntar sig att publiken inte ska ifrågasätta varje nytt element som blir introducerat. Det Levande Slottet försöker skapa liknande surrealistiska bilder som Spirited Away har, fast inget liknande världsbyggande och lika kompetent inriktning på berättande eller takt. Exempelvis finns det scenen där Sofie och Ödehäxan går upp för trappor, där bilderna är skumma och är utan tvekan unik i filmvärlden, men inget av det påverkar handlingen eller förändrar karaktärernas motivation. Sedan finns alla ändlösa scener där karaktärer spenderar tid i Haurus slott och bara är, någonting som skulle passa in i Kikis Expressbud, Porco Rosso, Min Granne Totoro och Spirited Away, men inte här. I en handling som inblandar flera tusen människors död och där friden mellan två länder står på spel ska karaktärer inte ha en expanderad scen där de flyttar till ett annat hus.
Ett aspekt som gör Det Levande Slottet unik i Miyazakis filmografi är att detta är första och sista gången en film han regissera är en kärlekshistoria. Tidigare filmer har haft kärleksintressen, men ingen har kärleken som ett centralt tema. Detta är ett område Ghibli har skiljt sig själv från Disney, som att de inte har typiska sagor troper som kärlek mellan en hjälte och dam i nöd, ett narrativ som pratar ned mot sin publik och släpper manipulativ marknadsföring. Det Levande Slottet är inte skyldig för detta exakt, men man märker några tematiska likheter. Ett stort tema i filmen är att vara vacker och hur människor ser det som viktigt. Sofie anser sig själv att vara ful och Ödehäxan stärker det genom att sätta en förbannelse på henne, som gör henne gammal, utsliten och det motsatta av vad samhället anser vara attraktiv. Hon säger också i ett meddelande till Hauru att "du som fångar ett stjärnfall, å hjärtlöse man… ditt hjärta är mitt." Hauru upplever en liknande transformering, då han långsamt förvandlas till ett monster och han får panik när hans hårfärg förändras. En explicit bit dialog uppkommer när han säger: "Vad är det för vits med att leva ifall man inte är vacker?" Ödehäxan sålde sitt hjärta till en demon så hon kunde vara ung och vacker oavsett ålder, vilket skapar en poetisk rättvisa med att Sofie ser yngre ut när filmen rör sig framåt medan Ödehäxan ser äldre ut. Budskapet i filmen är då att vad som är vackert är vad som är inom en persons hjärta, inte deras utsida. Vi har hört detta budskapet innan och filmen förtjänar inte skit för att den ger ett uttjatat budskap som är i slutändan positivt. Dessutom innehåller inte filmen hyckleri enligt mig, som att filmen säger att utsidan är inte en faktor även fast att karaktärerna som blir älskade i slutet av filmen är de attraktivaste karaktärerna i hela rollistan. Anledningen för detta är för att filmen hanterar skönhet som en metafor, med att karaktärerna blir vackra för att deras personligheter och handlingar gör dem vackra, till skillnad från filmer som Den Lilla Sjöjungfrun, Askungen och Törnrosa. Jag är en fantast av romantiserad fantasy, speciellt Disney filmer som Skönheten och Odjuret, Trassel och Vaiana, mest för att all karaktärsdrama och karaktärerna de själva är stenhårda. Vad dessa tre tidigare nämnda exemplen visar dock är Det Levande Slottets brist på klar karaktärsmotivation när det gäller just romansen.
Flera gånger under filmens andra halva förstod jag inte riktigt varför Sofie älskade Hauru. Hon fortsätter säga det till honom och varje gång köpte jag det inte. Hela kopplingen kom från ingenstans och även fast jag har sett filmen innan kändes det som en överraskning under min andra visning. Vanligtvis när jag skriver recensioner söker jag inte upp andras recensioner i förväg, då jag inte vill bli påverkad av vad andra har att säga innan jag börjar skriva. Fast jag blev nästan tvungen att söka upp varför Sofie faller för Hauru, för att jag kunde inte hitta någonting. Så här är svaren jag fick: knappt någonting. Roger Ebert hade svårt att rekommendera filmen, Reina Scully och Doug Walker verkade helt förvirrade av hela upplevelsen, Chris ’Gnällspik’ Stuckman hade bara grundliga observationer och inga andra recensioner kunde förklara motivationen bakom Sofie, bara hur grym filmens tekniska sida är. Eftersom filmen handlar om kärlek förväntar man sig att romansen och vänskapen ska överstiga grundlig attraktion mellan huvudkaraktärerna, fast det händer aldrig i filmen. I ett desperat försök att hitta en förklaring tog jag fram Howl’s Moving Castle kapitlet i The Cinema of Hayao Miyazaki, skriven av Jeremy Mark Robinson. I boken förklarar han att filmen handlar om kvinnor och har feminina undertoner, någonting jag kan se. Självklart är filmen feminin, med sin kvinnliga rollista, anser känslor och medlidande som viktiga, Hauru han själv har feminina aspekter till sin design och filmen handlar om hur kvinnor tar initiativ, men den feministiska vinkeln alla andra online pratar om gör mig förvirrad lite grann. Filmen presenterar inga kommentarer på patriarkaliska samhällen eller framställer karaktärer med någon specifik politisk agenda. Dessutom har många kvinnliga karaktärer i filmen en otrolig mängd makt, till skillnad från majoriteten av killar i filmen. Anti-krig och självdestruktiva tema tar prioritet i handlingen över allting annat ändå. Boken framställer många förklaringar till val av kameravinklar för att skapa erotisk attraktion till Houru, klipsk användning av mise-en-scène och hur vissa scener leker med vad som kvalificeras som en dans- och sexscen i filmer, fast inget utav det expanderar på Sofie och Haurus relation förutom grundlig attraktion till varandra. Till detta försöker Robinson argumentera att relationen är någonting som hör hemma i en saga, någonting jag inte kan argumentera emot. Dessutom verkar han och Miyazaki hålla med om att lite fokus och ett konsekvent berättande är närvarande i filmens narrativ, speciellt märkvärdigt när alla komplexa konflikter försvinner på bara två minuter i filmens sista scen. Högt rekommenderar att du läser The Cinema of Hayao Miyazaki ifall du är intresserad i allt Ghibli. Stor respekt till svenska versionen av filmens affisch i boken.
När man tänker avant-garde berättande från anime kan man komma på Akira, Ghost in the Shell, Perfect Blue, Night on the Galactic Railroad och Mind Game, fast inga namn från Ghibli dyker upp. Bilderna i Det Levande Slottet får mig att tänka på David Lynch, Leos Carax och Sean Cocteaus sätt att komponera tagningar och hur de integrerar fantasy element och färg, medan tonen och strukturen påminner om Disney. Filmen är en underlig mix med drastiskt olika världar och skapar en ännu underligare produkt. Alla budskap filmen jonglerar med är så utspridda till gränsen då upplevelsen blir frustrerande för mig, någonting jag annars aldrig upplever i andra filmer från Miyazaki. Jag säger att Det Levande Slottet är medelmåttig, någonting jag varken är stolt eller lycklig över. Miyazaki är min favoritregissör någonsin, fast den här filmen presenterar inte hans starka sidor som en filmskapare och manusförfattare. Filmen har inga banbrytande karaktärer, klyschor är utspridda, motivationerna är för simpla för filmens komplexa narrativ, takten är långsam i en fantasy epok, logiken är inkonsekvent och filmen har inte manuset att backa upp sina underligare scener och sin överexponering av magi med. Som förväntat från Ghibli är animeringen och karaktärsdesignerna superba, med underbara scener endast Miyazaki kan strukturera och utföra, fast för mig jämnar det inte ut alla tråkiga och frustrerande delar. Under min senaste visning, efter att ha suttit framför teven i en och en halv timma, funderade jag nästan på att stänga av filmen helt och hållet, för att jag var så uttråkad och brydde mig inte om filmens konsekvenser när allting klart och tydligt skulle sluta gott ända. Dessutom har filmen element som är bättre utförda i andra Ghibli projekt. Att få se Laputa och Porco Rosso igen efter att ha varit borta från dem så länge väckte ett nytt intresse hos mig som vuxen och fick mig att uppskatta dem mer än vad jag gjorde innan. Trodde samma sak skulle ske med Det Levande Slottet, fast nu blev min reaktion det motsatta. Väldigt lite här var värt att fördjupa sig i, undersöka, koppla till olika filmteorier och jämföra med Ghiblis filmografi. Skyll detta på förhöjda förväntningar ifall du vill och tyck om den ifall du tycker om den, den är bara inte för mig.
