mrtambourineniclas.blogg.se

Ari Aster gjorde ett fantastiskt första intryck förra året med Hereditary. En rysare som var universellt kritiskt belönad och inte omtyckt av lättvindiga skräck fantaster, med sina brister på jump-scares, tajt klippning och högljutt soundtrack. Enligt mig är filmen överskattad i kontext med andra fantastiska skräckfilmer som har släppts under dessa senaste tio åren. Ifall du vill ha min förlängda tankar kring den filmen kan du läsa min separata recension. Jag såg fortfarande fram emot Asters kommande filmer och förväntade mig inte att en ny film från honom skulle släppas så snart. Ungefär för fem månader sedan såg jag trailern för Midsommar och hade aldrig hört talats om den innan dess. Regissörer sällan släpper filmer varje år, ifall man inte är Woody Allen och Spike Lee naturligtvis, och ännu mer sällan är det kvalité kopplat till projekt de jobbar på. Förhoppningsvis blir inte Aster en sådan typ av regissör, då de bästa filmskaparna i hela världen inte kan jobba ordentligt med ett schema så tajt. Hur som helst var min första reaktion till trailern väldigt positiv, men när jag väl började tänka lite kändes det som en nyinspelning av Hereditary istället för sin egna nya berättelse. Ett par vardagligt folk upptäcker en sekt som dyrkar något anti-kristet och helvetet bryter ut.

Midsommar har marknadsförts som en skräckfilm, med sin trailer och sin premiss presenterad i sin beskrivning, men folk som är bekanta med genren kommer troligen lämna biografen ganska besvikna. En modern rysare tenderar att hålla sig i skuggan, i att estetiken är gråa hus som utspelas i mörkret under nattid. Midsommar är det motsatta av vad modern skräck är, då majoriteten av filmen utspelas utomhus i dagsljus, karaktärerna är färgglatt klädda och det finns humor här ibland. Även i jämförelse med Hereditary har Midsommar inga större skräck-troper, det övernaturliga lutar sig tillbaks och takten är långsam. Med dessa aspekter kopplade till sig har kritiker beskrivit den mer som en drama thriller mer än en typisk rysare. Jag skulle inte nödvändigtvis hålla med att beskriva den som en drama thriller, men jag förstår varför folk beskriver den som en sådan. Ifall vi ska jämföra Hereditary med Midsommar är de liknande filmer, men deras kvalitéer och vad som gör dem unika är nästan motsatta från varandra. Karaktärerna i Hereditary är ganska stenhårda medan alla tematiska element och berättandet var relativt svagt, medan Midsommar har en fantastiskt utförd handling med ganska endimensionella karaktärer. I kontext med handlingen som uppkommer under filmens andra halva finns det en anledning till varför de är plana, fast jag skulle ljuga ifall jag sa att slutresultatet var värt det. Filmen tillhör huvudkaraktären Dani, då alla tematiska konflikter och den centrala konflikten centrerar kring henne och då tyvärr får resten av rollistan inte så mycket att göra. Hon har en pojkvän och hans cirkel med kamrater, som inte får mycket annat än stereotypiska personligheter som aldrig riktigt utvecklas eller är kopplat till filmens stora berättarbåge. Egentligen är de där för att se ut som arslen så publiken inte blir chockerade eller upprörda när de dör eller möter ett ännu sämre öde, till gränsen där manuset blev förutsägbart och irriterande. Publiken får inte lära känna några av de svenska byborna heller, vilket är ett medvetet drag för att visa hur allihopa tänker likadant, men nyans och interna konflikter kunde ha blivit introducerat för att lätta upp på de tråkiga sidokaraktärerna.

Enligt mig hjälper det inte heller att manuset är ganska klumpigt. Dani och hennes pojkväns dialog känns naturligt och verkar komma från ett genuint ställe, medan sidokaraktärerna får hantera den klumpiga dialogen som är strikt där för att informera publiken vad karaktärers ockupation och sysselsättningar är. Flesta saker i den första akten är inte där för dramatiska syften, utan är istället där för att publiken ska förstå händelserna under filmens andra halva. Dessutom är det små detaljer här som kanske en nonchalant tittare inte märker, som är plantering för filmens klimax. Fick tänka på många andra filmskapare med liknande ”stil över substans” berättande, som Edgar Wright och Quentin Tarantino, då de är fullkomligt medvetna om hur ett manus ska se ut och hur man utför en handling som följer en stenhård logik från början till slut, men när det gäller tittarnas perspektiv har de få anledningar att faktiskt bry sig om karaktärerna när berättandet blir prioriterat i manuset. Filmer som Hot Fuzz och Kill Bill kan rättfärdiga sina simpla karaktärer eftersom genren och stilen de har blivit placerade i driver karaktärerna framåt till sin destination utan problem, medan skräckfilmer fokuserade på drama har det inte lika lätt. Hereditary fungerar eftersom karaktärerna är klart definierade och får mycket tid att etablera sina mål och personligheter i en handling de inte förstår, medan Midsommar har en singulär stark karaktär och en serie berättarverktyg som tar karaktären till sin destination. Skulle inte påstå att denna form av framfart i handlingen är bättre eller sämre än den som var närvarande i Hereditary, bara att jag under min visning utav filmen blev distraherad av berättartekniken istället för att tänka på karaktärsdramat eftersom det knappt fanns någon. Likt Scott Pilgrim vs. The World och Django Unchained.

Nu har jag varit ganska negativ och delarna jag är negativ mot är ganska stora och frustrerade mig, men mina tankar kring filmen är fortfarande generellt positiva. Dani karaktären är superb och är presenterad genom en skådespelare som är ännu bättre. Trots de simplare karaktärerna i handlingen var jag fängslad från början till slut, tack vare den enorma fokusen på små detaljer och de fenomenala bilderna filmen erbjöd, som jag vägrar avslöja här, men jag säger bara att det är oändligt starkare och skräckinjagande än vad flesta skräckfilmer har presenterat under dessa senaste tio åren. Dramat mellan Dani och hennes pojkvän har en anledning att vara där och symboliserar något humant och äkta man sällan får i denna typ av film. Utan att avslöja för mycket är detta en splittringsfilm i förklädnad och gör filmen värd att se flera gånger om.

För att sammanfatta är jag lite frustrerad med Midsommar. Scenografin, handlingen, musiken och skådespelarna är fenomenala, fast samtidigt dras filmen ner av sina delar den var inte särskilt intresserade i men bestämde sig för att inkludera ändå. Sidokaraktärerna, den uppenbara strukturen, troperna, brist på ett originellt koncept och stela dialogen drev mig nästan till vansinne ibland. Allting som fokuserar på Dani är grymt, vilket är majoriteten av speltiden, och när andra karaktärer stiger in blir upplevelsen försämrad. Är Midsommar den bästa filmen i år? Troligen inte. Är det den bästa skräckfilmen i år? För mig går den titeln till High Life, men den kommer nära. Ari Aster har visat att han kan skapa visuella mästerverk, men nu hoppas jag han överraskar mig med en balans mellan olika delar i manuset nästa gång.