mrtambourineniclas.blogg.se

För några år sedan såg jag Loving Vincent, en animerad film som använde sig av en tidigare outnyttjad animeringteknik med användning av oljefärger på dukar. Jag tyckte om den filmen en hel del och nu får vi At Eternity’s Gate, som berättar ungefär samma berättelse, det vill säga om de sista delarna av Vincent van Goghs liv. Tyvärr har filmen inte samma imponerande tekniska kvalité som Loving Vincent hade. Filmskapandet är annorlunda, någonting jag oftast uppmuntrar, men här så blir det hela distraherande. Med underliga kameravinklar, hur länge klippningen varar på dessa kameravinklar och brist på anledningen varför dessa kreativa beslut uppkom i slutprodukten. William Defoe är riktigt bra i sin roll och alla andra skådespelare fungerar, men berättandet och filmskapandet är distraherande och saknar nyans. 

Svag rekommendation från mig.

Vad många kallar den bästa filmen från hela förra året och för mig är det en helt okej komedifilm. Jag uppskattar hur skum och absurd filmskapandet är och hur banala karaktärerna beter sig, men konflikterna sig själva och tonen fängslade mig inte. Utan att avslöja för mycket handlar filmen om drottningens tjänare och hur de försöker vara hennes ”favorit.” Vilket leder till huggandet av ryggar, manipulativa spel, skolgård-politik, osv. men det var antingen inte tillräckligt dramatiskt eller tillräckligt roligt för mig. Det var glimtar med romantiska element som började fånga mitt intresse, men käraktärernas känslor i filmen var klart och tydligt falska, så det fanns ingen anledning att bry sig om karaktärernas konflikter när alla gjorde saker för själviska anledningar. Det är inte dramatiskt, men det är väldigt roligt och därmed gjorde att jag skrattade ganska regelbundet igenom hela speltiden. Skådespelarna är grymma och det visuella berättandet är absurt men samtidigt effektivt. 

Rekommendation från mig.

Äntligen kommer avslutet på en trilogi från Dreaworks Animation... igen. Ifall vi pratar om fantasy trilogier inriktade mot barn så är Draktränaren helt okej. Skulle inte påstå att ingen av uppföljarna är bättre än den första, med den tredje överstiger vad den andra hade satt för standard. Tvingade mig själv att se den andra filmen igen, i förberedelse för den tredje, eftersom mitt minne av den hade helt och hållet vaporiserat. Den var så tråkig och berättandet så löjligt hackigt, men Hidden World är en förbättring. Problemen kommer från att den stora rollistan får så lite att göra i berättandet förutom att skapa komiska bitar dialog och antagonisten är inte särskilt intressant. Konflikterna saknar också kött på benen, då de är ganska förutsägbara och klyschiga. Kung Fu Panda är det bästa Dreamworks hade och tyvärr möter Draktränaren inte förväntningar. Hidden World är fortfarande en helt okej familjefilm som är vackert animerat och har några minnesvärda scener.

Rekommendation från mig.

Barry Jenkins är känd för sin enormt kritiskt belönade debutfilm Moonlight. Sällan får en drama film i den stilen så mycket beröm och den berömmen tycker jag filmen förtjänar. Att få se en ny film från Jenkins verkade spännande, men nu när jag har sett den blev jag lite besviken. Skyll detta på förhöjda förväntningar, men detta kändes tamt i jämförelse. Ifall vi inte ska jämföra så är If Beale Street Could Talk en bra film. Ämnen är lite uttjatat, i kontext med alla andra kritiskt belönade filmer om minoriteter i Amerika, som släpps regelbundet, men fortfarande är det snyggt utfört. Antar att jag förväntade mig något mer galet, ett unikt budskap eller något mera stilistiskt imponerande. 

Rekommendation från mig.

Jacques Audiard är unik i filmvärlden eftersom han är både en filmkritiker och filmskapare som har jobbat ganska länge. Jag har endast sett Rust and Bone från några år tillbaks och blev hypnotiserad av scenografin och romansen närvarande där. Att se samma person tackla på en western med stora engelsktalande skådespelare blev intressant. Med tanke på hur många Amerikanska westerns som har släppts under decenniet så hamnar The Sisters Brothers ganska högt upp, ifall vi ska prata kvalité. Rollistan, karaktärerna och humorn är definitivt på rätt platser och kommer definitivt överraska folk med sitt bleka avslut. 

Rekommendation från mig.

Från regissören av Sauls Son. Den filmen fick hinkar fyllda med positiva recensioner när den först kom och många priser för sitt banbrytande filmskapande och absolut galna berättarstil. I fallet med Sunset verkar responsen vara ljummet och jag ska inte lossas som om jag inte förstår varför. Filmskapandet från Sauls Son överförs till Sunset och skapar samma klaustrofobiska och stressiga känsla, men många gånger skulle berättandet tjänat på att variera lite med stela kameror eller kortare tagningar. Narrativet lättnar aldrig upp och gör att hela tonen blir densamma igenom berättandet, vilket passade Sauls Sons speltid och premiss, men inte den extremt långa speltiden i Sunset. Eftersom filmen klockar in på två timmar och tjugo minuter känns takten långsam som sirap. Med det sagt är filmen fortfarande grym. Berättandet är superbt i hur intuitiv och rå våldet är och spänningen väldigt sällan förminskas under speltiden. Klippningen och kameraarbetet är enastående, som backas upp av ett manus som definitivt hade detaljer jag inte förväntade. Trots mina problem högt rekommenderar jag den, men ta den rekommendationen på egen risk.

Stor rekommendation från mig.