John Wick: Chapter 3 – Parabellum
John Wick är en 2014 action neo-noir thriller film, regisserad av Chad Stahelski och David Leitch. Båda dessa killar hade aldrig tidigare regisserat en film förens John Wick, men båda har jobbat på många filmer som stuntmän ända sedan 90-talet. Detta förklarar John Wicks imponerande stunt och fokus på klarhet i klippningen och kamerakompositionerna. Ord kan knappt beskriva hur uppfriskande filmen var när den först släpptes, då Hollywood actionfilmer tenderade att inte visa actionsekvenser med uppmärksamheten på extra detaljer i utförandet, som de behöver ha för att fungera. Klippningen, ljudmixen och scenografin var (och fortsätter vara) medelmåttig i kassasuccéer, så att John Wick existerar i skicket som den är nu är nästan ett mirakel. Med sin relativt låga budget kunde den fokusera på detaljer som la till kvalité i den större speltiden och komma undan med sin handling som tog inspiration från hämnd thrillers från 80-talet och moderna shooter spel som Max Payne. John Wick hade en simpel och effektiv berättelse, kritikerna var nöjda med den, den tjänade pengar och efter allt detta fick en uppföljare tre år senare. John Wick: Chapter 2 tjänade ännu mer pengar och med det verkar vara Lionsgate stora serie just nu, med två uppföljare efter Chapter 2 och en spin-off serie runt hörnet. Hos mig är John Wick en av mina favoriter inom action genren från hela decenniet och jag tycker om Chapter 2 en hel del också. John Wick: Chapter 3 – Parabellum såg ut att vara inom samma sfär som de andra två filmerna efter att man fick se klipp från trailern, så man kan förvänta sig samma sorts kvalité också.
Chapter 3 börjar exakt där Chapter 2 avslutade, med att John Wick är jagad av en massa lönnmördare som jobbar inom samma bransch som han själv och försöker komma undan. Mina förväntningar var att hela filmen skulle vara en Mad Max: Fury Road liknande upplevelse, med total fokus på action som en stor final till denna filmserie, men det var det inte. Det känns fortfarande som en final till en trilogi, då alla karaktärerna från de andra filmerna återvänder och insatserna är större en de har varit tidigare, bara nu är större tid ägnat till världsbyggande. Mytologin har alltid varit intressant i den här serien och publiken kommer få mycket av det, med att Wick reser till olika länder, träffar nya karaktärer med stor makt och allt detta leder till förräderi, som filmer i denna stil brukar ha. John Wick kändes som en grym film-noir när den först kom, men nu i Chapter 2 och Chapter 3 har filmerna utvecklats till en komplicerad värld som är mer fantasi och mytologisk hellre än realistisk action. Det är inte längre filmer om en man som söker hämnd, utan istället en trilogi där nutida gudar kämpar för makt i en större-än-livet värld, någonting som är ännu mer fängslande än att åter igen producera två uppföljare med samma handling som den första filmen. Med det sagt dock var det en stor charm till John Wicks simpla handling och filmklimatet filmen släpptes i, vilket är en stor anledning till varför jag tycker om den filmen så mycket som jag gör. Att karaktärer konstant pratar om politik är inte det allra bästa som en kontrast till action som håller på för länge och distraherar från handlingen. Detta är mest för att Wick känns inte lika relevant i denna handlingen som han gjorde i de andra två filmerna, med att hans actionsekvenser är nästan inkonsekventa till alla andra stora karaktärer runt omkring sig. Det stora skämtet i filmen är att allt detta kaos är en kedjereaktion från att Wick blev förbannad på en pojk som dödade hans hund och det är en fantastisk grund att bygga en filmserie på, men man önskar att Wicks motivation för sina handlingar var starkare här. Det finns en och det fungerar, jag hade bara önskat att motivationen var på något sätt kopplat till filmens antagonister, som första filmen. Ifall alla karaktärerna är gigantiska gudar så är Wick Hermes här och inte mycket annat, vilket är poängen. Eller en Kratos karaktär, som vill inget annat än att störta alla som har gjort honom illa eller varit orättvis mot honom och orsakar hela systemet att kollapsa på sig själv.
Ska inte förneka att folk inte går och ser Chapter 3 för att de vill ha fängslande karaktärsdrama och dialog. De är där för att få se fantastiskt koreograferad och filmade actionsekvenser, någonting filmen levererar mycket utav. Alla sekvenser är snyggt utförda, med stunt man annars aldrig ser inom Hollywood filmer längre. Långa tagningar så publiken får se alla stunt utförda av skådespelare som faktiskt kan kampsporter, istället för att förvirrande klippning försöker dölja att skådespelarna egentligen inte kan slåss. Detta skapar spänningen i sekvenserna, eftersom klippningen och kameraarbetet visar att händelserna på skärmen har långvarig påverkan på karaktärerna i scenerna. Våldet är extremt överdrivet, med komiskt mycket blod och kreativa sätt för Wick att utnyttja sin miljö i hans fördel. Det var en bit ganska tidigt in i filmen som inblandar en häst som fick vår publik att nästan dö av skratt. Fick mig att tänka på Mission: Impossible och Jackie Chans filmer, med att actionscenerna är seriösa i kontext med handlingen, men ett komiskt ögonblick eller två i dessa scener skadar inte heller. Det är definitivt en större fokus på kung fu strider hellre än ”gun fu” som de tidigare filmerna hade, speciellt i filmens sista akt, men det var fortfarande roligt och uppfriskande för trilogin. Antagonisterna har inte mycket till motivation, men deras närvaro hade ett nödvändigt komiskt element som gav filmen extra underhållning som jag uppskattade. Allt det är snyggt och allting emellan, fast problemen uppkommer när man funderar över hur dessa scener fungerar för handlingen. För mig är detta det svagaste elementen med dessa uppföljare, då handlingen är så komplicerad nu att actionscenerna inte är motiverade av något annat än att det är en actionfilm och därför behöver mycket action. Dock har Avengers: Endgame visat att actionscenerna förändrar konflikterna i handlingen och därför behövdes inte i den filmens första akt. Fast det överdrivna slaktandet är en stor del av denna filmserie också. Man spelar inte Battlefront för att bry sig om sin avatar; man är där för att skjuta fjortisar i fejset och se blodet spruta. Chapter 2 och Chapter 3 tar stor inspiration från videospel, i att Wick springer igenom en svärm med motståndare och undanröjer allihopa trots att han bara är en person. I en svagare film skulle detta vara en kritik, men eftersom dessa scener är så snyggt utförda kan man acceptera absurditeten bakom det och njuta av våldet. Ifall du inte ser värde i det är denna serien troligen inte gjord för dig.
Jag tyckte om Chapter 3 en hel del. Skulle nog säga att detta är det svagaste inlägget i denna filmserien än så länge, då jag anser att den första är superb, uppföljaren grym och denna bra. Hade hoppats på något starkare från motivation sidan och att actionsekvenserna hade en större anledning att vara där istället bara för överskottets skull. Ifall en uppföljare kommer nästa årtionde och bygger på Chapter 3s avslut kommer jag vara där till hundra procent och den här filmen kommer nog anses vara en av de bästa actionfilmerna i år.
