Favoritfilmer Halvvägs in i 2020
Många under senare år har sagt att filmindustrin håller på att kollapsa på sig själv, något som verkar a blivit sant nu när flesta biografer har varit nedstängda på grund av Corona, inga betalar för att se filmer längre och endast betalar för streamingtjänster. Video on demand tjänster har fått uppmärksamhet nu när The Invisible Man, Trolls 2: Världsturnén och Scoob hade premiär där istället för i biografer och därmed kommer göra biografer märkvärdigt rudimentära i nära framtiden, stora filmföretag släpper inte sina största filmer på video on demand för att de tror filmerna kommer förlora pengar på det viset och serier dominerar i popularitet istället. Vi är nästan halvvägs igenom sommaren och inga stora filmer har släppts, något som aldrig riktigt har hänt i modern filmhistoria. Med begränsade mängder filmer i biografer betyder det att de största kassasuccéerna i år är Framåt, Weathering With You, The Invisible Man, Sonic the Hedgehog och Birds of Prey, filmer som flesta trodde skulle bli katastrofer blev de största filmerna i år eftersom inga andra större filmer har släppts och filmföretagen vägrar visa sina siffor från video on demand tjänsterna, så det går inte att jämföra dessa filmer med andra som har släppts. Sedan är det svårt att hålla koll på alla som faktiskt släpps, då Netflix har inga bra sätt att visa vilka filmer som släpps några månader framåt, filmföretag släpper sina filmer på vissa video on demand tjänster och inte andra, osv. Det har varit elände att försöka hitta nya filmer, när marknadsföringen är så begränsad och flesta av dem släpptes tekniskt sätt förra året i resten av världen. Jag är ganska törstig för nya filmer och speciellt bioupplevelsen.
Samtidigt dock ska jag inte förneka hur skönt det har varit att få skippa hela bioprocessen. Filmer marknadsförs och har trailers kopplade till sig ett helt år innan dem släpps, kvalitén bakom produkterna brukar vara medelmåttiga och flesta är väldigt lika varandra eller lika tidigare och bättre filmer, alla onödiga artiklar om varje överskattad kassasuccé släpps inte, journalister försöker spela den moraliska auktoriteten på ordentligt beteende i varje recension genom att ta upp ytliga åsikter kring social rättvisa och politik, osv. Har varit skönt att vara hemma, titta på en ny lågbudgetfilm på min teve och bara njuta av det. Hur som helst var detta inte nödvändigtvis ett fantastiskt år för film, men filmklimatet har blivit riktigt fascinerande att skåda istället, men det var några grymma filmer jag såg under året och vi kommer gå igenom mina favoriter. Det är en del filmer jag inte har sett än, exempelvis The Assistant, Swallow, A Hidden Life, Take Me Somewhere Nice och House of Hummingbird, men en del av mig tvivlar på att flesta skulle hamna på den här listan ändå eftersom filmerna här är så fantastiska till att börja med.
1917
Utan tvekan hade jag förväntat mig att den här vann i bästa film kategorin under Oscarsgalan i år, fast det visade sig att den vann knappt någonting. Egentligen var det bäst att Parasit vann, då den filmen är originellare i jämförelse med flesta som annars vinner det stora priset. 1917 är en film som har sina tydliga problem, med sin simpla premiss och karaktärer, fast i slutändan är det den bästa krigsfilmen jag har sett på många år. I störst del för att filmen skippar all onödig dialog, bakgrunder till karaktärer som inte har någon relevans, en gimmick i sitt berättande och ett budskap som inte antar att publiken är fylld med idioter. Filmen stannar inte för att presentera klyschiga scener man har sett i krigsfilmer så många gånger innan, som Dunkirk, Hacksaw Ridge och Fury gjorde, utan istället är en krigsberättelse som trimmar bort allt fett och visar en läskig, brutal och otrolig katastrof från perspektivet från en soldat fastklistrad i helvetet sig självt. Referenserna till Den Gudomliga Komedin, det mytologiska och tidlösa berättandet, tekniska sidan där hela filmen är inramad som en enda lång tagning och huvudkaraktärernas kamp var för underbara för mig att ignorera.
Bait
Nu till vad som är min favoritfilm från i år än så länge. Inspelat med en stumfilmkamera och lade till alla röster och ljudeffekter under postproduktion, handlar Bait om en fiskare som inte har en fiskebåt. Fiske har varit ett yrke som mänskligheten har haft ända sedan vår medvetna existens, något som filmen utrycker genom att presentera den här berättelsen genom ett sådant föråldrat format som svart vit stumfilm. Filmen är väldigt ambitiös i sin experimentella presentation och klippning, något som oftast blir störande för dem som inte hittar intresset eller njutningen i mindre dramafilmer, fast filmen är så underhållande utanför det. Humorn är där, karaktärerna är fängslande, dialogen och scenarierna är smakfullt valda, speltiden är kort och har ingen som helst filler. Under året har jag sett den här fyra gånger och den blir bättre vid varje visning.
Corpus Christi
Den här blev nominerad till bästa internationella film under årets Oscarsgala och efter att ha sett den önskade jag att den vann det stora priset istället. Den påminde lite om First Reformed som släpptes under 2017, bara att Corpus Christi är underhållande, stilistisk, tålmodig och har en generellt bättre takt enligt mig. Det finns delar i handlingen som är lite klyschiga och lite för uppenbara för publiken som söker äventyrliga och utmanande verk, som Corpus Christi är tydligt gjord för, fast vad filmen gör med dem klyschorna var så fängslande och originella i sitt utförande att jag inte brydde mig. Till skillnad från Parasit där berättandet var för uppenbart för min smak. Premissen är så underbart komiskt och har stort potential för en riktigt usel komedifilm, fast filmen tar allting och presenterar det så autentiskt som möjligt, samtidigt dock är inte rädd att ha skoj och ge publiken saker de vill se ibland. Scenografin är vacker med oftast stillastående kameror, skådespelarna är otroliga (speciellt Bartosz Bielenia i huvudrollen) och den metaforiska innebörden bakom många av konflikterna som pågår i berättandet kanske kommer flyga över flesta som ser filmen. Vad det exakt är får ni lista ut på egen hand.
Little Joe
You look like a good Joe. En liten Blade Runner 2049 referens till er. Något jag känner är passande, då sci-fi dramat i Little Joe påminner om Blade Runner universumets politiska dialog och karaktärsdrama och är femininare den här gången, som Blade Runner 2049 var. Om du föredrar långsam, tråkig och tålig sci-fi utan några visuella spektakel kommer du hitta värde i Little Joe, vilket inte verkar vara fallet med flesta som har sett den eftersom betygen var ganska låga när filmen först släpptes. Förhoppningsvis kommer fler uppskatta den om några år, som hände med Only God Forgives och Enemy.
Made in Abyss: Journey’s Dawn/Wandering Twilight/Dawn of the Deep Soul
Här har vi två samlingsfilmer (Journey’s Dawn och Wandering Twilight), bestående av seriens första säsong, sedan en originell film med helt nytt material baserat på mangan med samma namn. Jag älskar mangan, troligen min favorit sak just nu bredvid Better Call Saul, Kirby, Dune romanen och The Hollow Crown, något jag känner serien och den nya filmen filmatiserar helt okej. Några år tillbaks sa jag att Made in Abyss har allting och det står jag vid fortfarande, i att alla element den inkluderar är snyggt utförda och har en anledning att vara i berättelsen presenterad, vare sig det är troper och klyschor som får originella tvistar eller idéer och koncept så banala att man kan knappt tro en människa kom på alltihop publiken får se. Det är inte perfekt, när det fortfarande är en modern anime –alltså produktionsmässigt och filmatiseringsmässigt– därmed är dialogen lite klumpig och kommer lite i vägen. Man kan praktiskt taget se prat- och tankebubblarna när dialog dyker upp. Wandering Twilight lider minst av detta och därför är den bästa bland bunten, men jag tycker om alla tre för olika anledningar. Vet inte riktigt vad ödet för namnet kommer vara i framtiden. En uppföljare till serien har bekräftats och verkar vara i ett serieformat, något som är passande med tanke på att nästa konflikt som pågår i mangan är ganska lång och hade troligen varit för kort om allt det hade uppstoppats in i en långfilm. Jag ser fram emot det.
Les Misérables
Jag skrev inte om den här när jag först såg den i januari månad, då mina åsikter var utspridda och sedan glömde jag av det. Så jag skriver om den här istället. Nu med allting som händer i Amerika (George Floyd, polisbrutaliteten och protester kring afroamerikaners rättigheter) fick jag tänka på Les Misérables mer och mer, så jag såg den igen ganska nyligen. Filmen är politisk, i sina referenser till Victor Hugo boken med samma namn, direkta konflikter och metaforiska konflikter, så det är ganska omöjligt att skriva om filmen utan att prata om politik. Les Misérables är riktigt nyanserad, trots sin absurda premiss som sparkar igång den centrala konflikten (som jag vägrar avslöja här), fylld med fascinerande synvinklar. Vanligtvis har dessa filmer viktiga budskap och sällan underhållningsvärde, något Les Misérables struntar i och ger publiken grymma karaktärer och vi får se var enda individuella karaktärs synvinkel och på det viset skapar fantastisk spänning och drama. Fast det har inte stoppat människor från att hata filmen, genom att slänga runt ACAB stämplar överallt och gör att AntiFa och BLM protesterna i Göteborg och Stockholm för någon vecka sedan se ut som våldsamma terrorister som försöket etablera dominans över polisen (en poliskraft som inte dödar fler än sex personer i Sverige varje år sedan 2018 och dessa organisationer skriker ”ACAB” som om Sverige är lika hemsk som Amerika när det gäller dessa saker.) Les Misérables visar just vad som händer när en stat tvingar grupper in i ett litet hörn för att se vilka som överlever, något endast dem i makt tjänar på och som filmen till och med stavar ut för publiken med Victor Hugo citatet vid sitt slut. Amazon Studios har visat att de har ett bra öga för bra film och det är inget undantag när de bestämde sig för att distribuera filmen och är nu bland deras bästa filmer.
The Painted Bird
Var på Göteborgs Film Festival tidigare i februari, skrev aldrig om filmerna jag såg, såg inte tillräckligt många för att rättfärdiga ett helt inlägg ägnad till det och nu inkluderar jag dem som var värt någonting här. The Painted Bird är marknadsförd under festivalen att ha Stellan Skarsgård i sig, fast i slutändan var han med i filmen i två scener som varade endast två–fem minuter. Han var fortfarande tillräckligt snäll att introducera filmen för oss. (Festivalens regissör till vänster och Stellan Skarsgård till höger. Ursäkta den usla bildkvalitén och jackorna på scenen.)
The Painted Bird är svart vit, tre timmar lång, brutal, dramatisk och traumatisk, något fantaster av ryska krigsfilmer som Come and See kanske kommer uppskatta. Jag såg filmen utan någon kännedom om premissen, så att få se filmen börja på ett sätt och senare byta genre nästan helt och hållet var ett magiskt ögonblick. Filmen börjar som en återblick tillbaks till medeltiden, fylld med häxor, förbannelser, extremt religiösa bybor och mängder läskiga scener och halvvägs in blir det en helt annan film, men ändå bär med sig samma tema igenom hela sin speltid. Folk som ville ha en inspirerande eller optimistisk film som Schindler’s List och Nyckeln Till Frihet kommer knappast hitta njutning i The Painted Bird, men för resten av oss har den många imponerande aspekter till sig och ger oss en oförglömlig upplevelse.
Ride Your Wave
Masaaki Yuasa har varit en frustrerande regissör under förra decenniet, då hans långfilmer har varit överallt när det gäller kvalité, fast nu släpper han sitt mest sammanhängande projekt sedan 2000-talet. Ride Your Wave är inte lika galen och absurd som andra projekt han har jobbat på, fast en tour de force filmskapare behöver sätta sig ner och delta i den vardagliga världen då och då för att inte fastna på månen. Något som verkar ha fungerat, när hans Keep Your Hands Off Eizouken serie är den bästa bemötta animeserien på några år. Ride Your Wave är ostig, otroligt romantiserad, överdriven och väldigt modern, något som jag antingen avskyr eller absolut älskar och jag kan inte hjälpa att fastna för flesta saker här. Några klyschor och nutida sekvenser förhindrar mig från att uppskatta den lika mycket som Yuasas tidigare verk, speciellt Mind Game, men väldigt få romantiska filmer idag är fyllda med så mycket personlighet, charm, oskyldighet och fläckfri presentation som Ride Your Wave.
True History of the Kelly Gang
Från regissör Justin Kursel, som är ansvarig för den bästa filmatiseringen av Macbeth med sin version från 2015 och Assassin’s Creed (en film som har fått otroliga mängder negativa recensioner.) True History of the Kelly Gang (inte sant, det är bara ett skämt) handlar om Ned Kelly som etablerade ett rebelliskt gäng i Australien på sena 1800-talet, som senare blev nästan en mytologisk figur som har fått ryktet att ha haft en Robin Hood liknande ideologi. Kursel presenterar den här berättelsen om Ned med en massa stil och tillräckligt mycket substans också. Skådespelarna är fantastiska (George Mackay dyker upp i 1917 och True History of the Kelly Gang på den här listan), scenografin är vacker, den rebelliska attityden blöder genom skärmen med grym dialog och fantastiska dialekter och musiken reflekterar det här också.
Uncut Gems
Adam Sandler är bland de mest frustrerande människorna på planeten. Han är inte särskilt rolig, han producerar filmer för sig själv och hans nära kamrater för så lite jobb som möjligt och hans filmer är absolut skräp, ändå fortsätter han visa att han har talang. Ibland måste han visa att han har musklerna, som i Punch-Drunk Love, The Meyerowitz Stories och nu når han samma höjder i Uncut Gems. En del av mig vill skylla på att en bra regissör kan få fram det bästa ur de sämsta skådespelarna i industrin, men det vore nog orättvist. Uncut Gems är regisserad av Safdie bröderna som också gjorde Good Time och båda filmerna har samma typ av presentation, med en kamera som alltid är handhållen och aldrig stilla, kameran fokuserar på tajta close ups, miljöerna är tajta och klaustrofobiska, musiken är sällan lugn och allt detta förstärker dramat, som vill inget mer än att göra dig obekväm, nervös och konstant få dig att känna dig orolig. För det mesta är filmen tidlös i sina konflikter, ibland dock blir den lite klyschig i dialogen och varje scen The Weeknd är med i känns som slöseri med tid. Det och med andra små detaljer jag vägrar avslöja här, gör att jag föredrar Good Time, medan Uncut Gems är fortfarande en fantastisk film på sina egna vis.
VHYes
Det enda inlägget på listan som är en komedifilm, något som gör mig lite ledsen. Hoppades på fler och bättre komedifilmer under detta decenniet, fast det verkar som att förra decenniets trend med överproducerade filmer med endast komiska element kommer fortsätta ett tag till. Såg World’s Greatest Dad häromveckan och insåg att få filmer som centrerar strikt kring humor och skämt släpps idag och VHYes är i samma anda. En kort film om en pojke som spelar in sin omgivning på 80-talet och det är bland de roligaste vinjetterna jag har sett på ett tag. Det är ett roligt koncept, rollistan är fantastisk, speltiden har en perfekt längd och handlingen blir riktigt skum och underhållande nära slutet.
Wet Season
Ni har nog haft den där filmen som ni planerat att se länge och oavsett vad slutprodukten är kommer ni älska den. Wet Season var den typen av film för mig och jag blev inte besviken. Handlar om en kinesiska lärare i Singapore som har problem med att bli gravid och har schemalagt en operation att direkt plantera ett spermasampel från sin man direkt in i sin livmoder. Samtidigt är deras äktenskap lite krångligt, när de har försökt få barn så länge och misslyckats. Hon hittar lite lycka i sitt jobb när en elev stannar kvar för extralektioner och de långsamt skapar en vänskap. Wet Season är precis bakom Bait som min favoritfilm från i år, med sin långsamma takt, begränsade klippning, långa tagningar, knappt någon musik, naturlig och rolig dialog, diskret karaktärsdrama, scener som tar sin tid att etablera karaktärer och motivationer, dessutom har ett problematiskt ämne den pratar om. Ska inte avslöja vad som händer, men det var klyschigt, ostigt, kontroversiellt, hysteriskt och absolut underbart.
A Whisker Away
Halvvägs in i året och den bästa familjefilmen från i år kom från en ovanlig källa. Mari Okada är bland mina moderna favoritmanusförfattare från japan och hennes upplyftande, godhjärtade och ljuvliga stämpel är överallt i A Whisker Away. Karaktärerna har lätt igenkännande karaktärsdrag och färgglada personligheter, men samtidigt har personliga brister som borde tas upp i familjefilmer oftare idag, när flesta familjefilmer vill hellre underhålla istället för att handla om någonting. A Whisker Away är fylld med färgglada, häpnadsväckande, känslomässiga och fängslande äventyr, men samtidigt bär på otrolig och mörk subtext som påminner om de bästa filmerna och serierna jag såg i min barndom.
Det var femton filmer här och förhoppningsvis hittar ni njutning i åtminstone en av dem. Ifall ni vill ha en lista med alla filmerna jag såg och tyckte om under året än så länge, kan ni hitta allihopa här:
Om ni vill ha några musikrekommendationer har jag satt ihop en lista med singlar från i år här:
https://www.youtube.com/playlist?list=PL-Ezq6hYUsnb9YMjQBcHXbIWmVodEkCh3
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
