mrtambourineniclas.blogg.se

Peter Pan är den tråkigaste utav alla filmerna som Disney släppte på 50-talet, speciellt för mig som ville försöka få fram något att skriva om varje verk. Filmen är en barnvänligare version av berättelsen den är baserad på och ersätter de seriösare delarna med slapstick och karaktärer som är så endimensionella att Törnrosas karaktärer ser ut som mästarklass. För att vara rättvis är allt slapstick i Peter Pan hysteriskt roligt, specifikt scenerna som inblandar Kapten Krok, Herr Smil och krokodilen, något som får mig att önska att hela filmen handlade om dem istället för resten av rollistan. Peter och Lena/Wendy har en okej relation och delar en pojke-möter-flicka dynamik, som fungerade på 50-talet och delvis fungerar idag. Stora problemet från min sida är hur lite jag tycker om titelkaraktären. Han är en sådan otålig liten pojkspoling, något som fungerar i boken när alla mörka konflikter börjar dyka upp och man verkligen känner något för honom, men eftersom filmen är ett knasigt fantasyäventyr tas allt det bort och ersätts med en spänningslös scen där en bomb nästan dödar honom. Han räddar Tingeling, fast åter igen saknar scenen ordentlig spänning. Tingeling är irriterande också, fast hon kommer undan eftersom hennes handlingar är rättfärdigade, motiverade, påverkar handlingen och har en komplett karaktärsbåge kopplad till sig. Önskade att hon hade fler saker att göra i filmen, när hennes design och personlighet är så skoj. Resten av rollistan har minnesvärda designs, bara inte mycket till karaktärer, något som drar ner upplevelsen till kompletta stopp ibland när filmen inte riktigt vet vad den vill göra med dem. Sedan är den föråldrade sexistiska dialogen och scenen med indianerna, något jag vägrar röra här och vi kommer gå igenom det i den kommande Pocahontas recensionen istället. Fortfarande är det en 50-talets Disney produktion, vilket innebär att animeringen är superb och visar vilket grepp filmteamet hade på ordentligt slapstick. Kan tänka mig att animatörerna studerade allting som var Tom & Jerry och Looney Tunes kortfilmer och skapade ordentlig tyngd/vikt till animeringen i Peter Pan, så det verkligen känns som att karaktärerna blir seriöst skadade, till skillnad från Silly Symphonies kortfilmerna där våldsamma handlingar var knappt godkända hos Disney. Det är synd att sådan hysterisk komedi är bakom väggarna på en tråkig handling med karaktärer som knappt har någon närvaro. Gör att filmen endast är okej i mina ögon. Egentligen kan jag sätta på Tom & Jerry om jag vill ha animerad slapstick och vill jag ha ett musikalt äventyr tittar jag på resten av filmerna Disney släppte på 50-talet.

Samma problem Peter Pan har gäller detsamma för Robin Hood, bara att Robin Hood gör flesta saker bättre. Titelkaraktären är roligare den här gången och har en personlighet och etik som tittaren kan förstå och sympatisera med. Dessutom blir det inte konstigt när publiken ska plötsligt känna för honom när något hemskt händer, som min favoritscen i filmen där Robins identitet avslöjas, blir fastkedjad av Prins Johns soldater och ska avrättas på plats. Robin och Marian delar en känslomässig koppling, speciellt när han medger sin kärlek för henne i samma scen; i kedjor framför allihopa, inklusive antagonisten. Musiken är konsekventare och originell i jämförelse med Peter Pan, med en märkvärdig countrymusik influens från musikern Roger Miller, som skrev sångerna Whistle-Stop, Oo-De-Lally och Ej i Notingham för filmen. Roger Miller spelar även filmens berättare Allan-i-Dalen, tuppen som uppträder sångerna i filmen (Rolf Bengtsson spelar rollen i den svenska versionen.) Jag skulle ljuga ifall jag sa att upplevelsen var endast positiv dock. Ända sedan jag var liten har Robin Hood varit ett skämt hos mig och mina syskon. Än idag citerar jag och mina syskon den här filmen ironiskt och gör narr av Sveriges stora politiska partier med några repliker. ”Dem smiter med allt mitt guld!” och ”Fördubbla skatten! Tredubbla skatten!” är två exempel. ”Prisa Gud! Här kommer skatteåterbäringen!” är något vi säger konstant, speciellt när vi spelar brädspel som inblandar pengar. ”Det är Robin Hood jag vill ha!” är en replik som har varit i mitt liv så länge jag kan minnas och har mytologi till sig. En gång i tiden, ungefär sjutton år sedan kanske, gick min syster och hennes kamrater in på ett McDonalds för att utföra ett spratt på personalen. När kassörskan frågade gruppen vad de ville beställa svarade en av hennes kompisar med ”Det är Robin Hood jag vill ha!”, som kassörskan besvarade med ”Det har vi tyvärr inte, men vi har Baloo.” Jag har inte alla detaljerna på hand, jag var inte ens där, men jag älskar den berättelsen oavsett. Därmed kommer Disneys Robin Hood vara en stor del av mitt liv för all framtid, oftast för ironisk njutning. Detta tyvärr sätter rampljuset på filmens svaga antagonist: Prins John. I scenen jag nämnde innan är Prins John genuint skrämmande och hotande, i att han styr landet och kontrollerar all militär och ekonomi, dessutom kan göra exakt det han vill utan någon större protest. Fast hans scener förstörs tack vare att han blir en stor punchline i slutet, antingen när han beter sig som ett barn med sina plötsliga temperamentanfall eller en bäbis när han suger på sin tumme sex gånger igenom filmens speltid. Det är inte den sämsta saken någonsin, men man blir lite besviken när hans lömska scener är annars så snyggt konstruerade och presenterar honom som en farlig antagonist (vilket han är), som filmen sedan slänger ut ur fönstret för ett simpelt skämt. Skämten i resten av filmen är inte de bästa heller. Märkvärdigast är i slutet på bågskyttävlingen där Lady Kluck börjar tackla på soldaterna som om hela scenen har förvandlats till en amerikanskfotbollsmatch, utan någon som helst förvarning och scenen tar bara slut efter det. Det kändes som en indiefilm, där filmskaparna bara slängde in en onödig scen för att de kunde och brydde sig inte ifall någon producent märkte det eller ej. Hela delen med tävlingen var rolig, bara att slagsmålet som kommer i slutet på den delen visar också hur lite pengar studion hade på den tiden, med otroliga kontinuitetsfel som gjorde scenen kaotisk och svår att tolka. Den ökändaste scenen dock är Låtsaskung av England delen, där scenen återanvänder så mycket animering från Disneys andra filmer att min hjärna exploderar. Hur som helst är dessa delar små klagomål, fast den större bilden har problem också. Strukturen, karaktärerna och tonen är lite överallt här, exempelvis att det är en löjlig tecknad film där Prins John suger sin tumme och senare ska Broder Tuck hängas, efter att ha blivit fastkedjad av generalen. Marian blir inte introducerad förens en halvtimma in och hon försvinner helt och hållet under filmens sista tredjedel tills filmens sista scen. Tävlingen är ett roligt segment, bara att det är så förlängt att det hela känns som en distraktion mer än något annat. Det hela varar i tjugo minuter och visar hur Robin Hood namnet hade passat bättre som en serie eller kortfilm istället för en långfilm. Filmer generellt har inte varit särskilt vänliga mot den ikoniska tjuven och dem enda folk minns verkar vara parodierna, med Mel Brooks klassiska Robin Hood – Karlar i Tridåer från 1993. Det kom en seriösare filmatisering under 2018 med Elton John och Django i huvudrollerna, men recensionerna var så elaka att ingen ville se den. Så det vore bättre att lämna namnet ifred ett tag och kanske återbesöka det med furries när Disney gör en nyinspelning av den i framtiden.

När jag började den här serien med recensioner visste jag att jag behövde återbesöka några filmer jag egentligen inte ville se igen. Den största är utan tvekan Aristocats, på samma lista fanns det Pank och Fågelfri, Pocahontas, Kogänget, Björnbröder, Chicken Litte och Oliver och Gänget. Peter Pan och Robin Hood har sina problem, men båda filmerna är i slutändan underhållande tecknade filmer med många underhållande delar i sig. Oliver och Gänget är en helt annan femma dock och är utan tvekan bland de svagaste filmerna Disney har släppt. Vi kommer gå igenom studions förändringar i kommande recensioner, men kortfattat ändrades animeringavdelningens scheman drastiskt och skulle nu släppa en animerad långfilm varje år och Oliver och Gänget var den första filmen som producerades med den här enorma förändringen. Jag är väldigt tacksam för att studion bestämde sig för att gå i den exakt motsatta riktningen från vad Oliver och Gänget gjorde. Här har vi en välkänd artist som gör rösten för en ”cool” huvudkaraktär, en radikal stil i en "hip" plats i Amerika, karaktärer konstant pratar med slang, sångerna är mera poplåtar från tiden filmen gjordes i istället för en traditionell musikal, allting försöker vara så sött som möjligt och konflikterna är så oinspirerande man kan tänka sig. Att ha en familjefilm som inblandar smålivsgangsters är knappast passande för en yngre publik och det hjälper inte heller att antagonistens motivation är det ytligaste i en Disney film: pengar. Filmen hade troligen fungerat bättre ifall pudeln var antagonisten i berättandet, dessutom hade filmen fått chansen att ge Oliver en stark karaktärsbåge, istället för som filmen är nu där manuset glömde av att ge Oliver dialog i hälften av filmen. Sedan är detta en filmatisering av Oliver Twist av Charles Dickens. Om vi ska jämföra båda verken och hur filmen utnyttjar sitt källmaterial kommer vi vara här i en evighet och dessutom har jag kommenterat på filmatisering i Micke och Molle och Djungelboken recensionerna. Oliver och Gänget tar verket och förvandlar det till något pinsamt dåligt och jag har egentligen inga fler ord för att beskriva det med. Det hela är så tråkigt för en vuxen att sitta igenom, med obekväm humor, udda sånger som inte förstärker berättandet eller varierar i toner, takten är långsam som sirap, berättandet har knappt några diskreta karaktärsinteraktioner, dialogen är föråldrat och karaktärerna är lika tunna som papper. När det gäller en yngre publik kommer filmen definitivt underhålla, animeringen är grym och strukturen är okej, fast Disney har gjort dessa saker bättre innan och endast en sång i filmen är minnesvärd. För oss vuxna är det en intressant tidskapsel, i att filmen är så 80-tal att man hittar delvis ironisk njutning i det. På den tiden var musik så enorm, vilket är varför popstjärnor som Huey Lewis, Billy Joel, Ruth Pointer och Bete Midler skrev och uppträde låtar i filmen istället för traditionella låtskrivare och kompositörer Disney annars har haft. Ibland har det hänt, exempelvis med Peggy Lee, Phil Harris och Louis Prima på 50- och 60-talet, men där var genrerna artisterna presenterade passande för berättelsen och karaktärerna dem spelade, sångerna orsakade att handlingen rörde sig framåt smidigare och ändrade på karaktärsdramat och musiken sig själv var tidlös. Varför Oliver och Gänget har tre rock ’n’ roll sånger om New York under hela sin speltid och återupprepar en av dem är fortfarande ett mysterium för mig och gör filmvisningen onödigt repetitiv. Hjälper inte att jag vill krypa ihop till en boll i pinsamhet varje gång karaktärerna uppträder en sång heller. All stel och överproducerad instrumentering kombinerat med allt översjungande från artisterna med de ytligaste sångtexterna och rimmen representerar den typen av vocal pop jag absolut inte tål och är ett exempel av 80-talets musikestetik som inte har åldrats särskilt bra. Visar också varför många i min generation och lite yngre tycker 80-talet är ett överskattat decennium för musik, speciellt när våra föräldrar aldrig håller käften om hur deras musik var så mycket bättre än musiken som släpps idag. Så för oss är Oliver och Gänget ”cringe, bro” och inte mycket annat.

 

Mitt Twitter: @Spid3rF

Mitt Letterboxd: Spid3r Fang