mrtambourineniclas.blogg.se

Detta är en kinesisk animerad långfilm från samma studio som skapade Ne Zha från 2019. Jiang Ziya hade premiär i Kina förra året och hade inte en internationell premiär förens i år och fick okej recensioner från kritiker. När jag först såg Ne Zha tyckte jag inte om den så mycket och för livet av mig minns jag den inte, så lita inte på mig när jag säger att Jiang Ziya är bättre än Ne Zha, men det är vad jag känner just nu i alla fall. Studion Chengdu Coco Cartoon försöker etablera sitt egna filmuniversum och Jiang Ziya är andra inlägget i deras Fengshen Cinematic Universe, men likt Marvels första få projekt har konflikterna i varje individuell film ingenting med någon annan film att göra, utan istället är där för att etablera hjälten, världen, lagarna, reglerna och hur det kommer senare samlas ihop i kommande filmer. Eftersom animering inte får lika mycket respekt som spelfilmer och filmer i Kina inte har de största budgeterna i jämförelse med Amerika, märker man att Jiang Ziya har uppenbara brister i sin animering och klippning i actionsekvenserna, men i jämförelse med Ne Zha är konststilen konsekventare, karaktärsmodellerna är trevligare att titta på och handlingen fokuserar mera på huvudkaraktären och deras konflikter. Det bästa med Ne Zha var titelkaraktären och det blir likadant med Jiang Ziya, bara den här gången är resten av karaktärerna också bra skrivna och har helt okej karaktärsbågar. Problemet är fortfarande att tonen är för mörk för barn och för ljuvlig för vuxna, våldet är ganska extremt på ställen, filmen inkluderar för mycket dialog för en fantasyfilm, humorn är ganska stel och har några ögonblick som är ifrågasättande för en familjefilm. Samtidigt dock uppskattar jag att filmen tar risker och vid filmens sista scener blev jag överraskad att den faktiskt vågade ta slut så bittert och transformerade sin hjälte så drastiskt. Troligen en film jag kommer återbesöka i nära framtiden, men för tillfället rekommenderar jag den med en varning.

(svag) Rekommendation från mig.

Det senaste försöket från Nicholas Cage att övertyga världen att han är en skådespelare värd att bli tagen på allvar, även fast mannen har varit en stor del av meme kultur under det förra decenniet och den större delen av hans filmografi under förra decenniet var nonsens. Mandy var den senaste kritiskt belönade långfilmen han spelade huvudkaraktären i och likt den filmen är Pig också en historia om hämnd, men istället går i den motsatta riktningen; iväg från våldet och mot en trovärdig och dramatisk riktning. Drama från början till slut, är regissörsdebut för Michael Sarnoski och projektet är fantastiskt. Visuellt och i sin ton är det inte en stor skillnad från vad A24 ar erbjudit oss under förra decenniet, bara det blir aldrig för våldsamt, läskigt eller stilistiskt annorlunda från scen till scen. Pig är konsekvent i tonen, karaktärsdramat och den blir udda för att lägga extra lager på en annars ganska uttjatat premiss, som folk online har pekat ut är ganska likt John Wick, utan att avslöja för mycket. Så filmen är gjord för dem som söker en intim och förståelig tolkning om hämnd berättelsen och samtidigt har nästan en mytologisk vinkel till sig, med Cages karaktär och hans bakgrund. Kommer troligen hamna bland mina topp favoriter från i år.

Stor rekommandation från mig.

Mads Mikkelsen gjorde ett sådant imponerande intryck i En Runda Till från tidigare i år att den filmen troligen kommer överskugga Rättfärdighetens Ryttare, vilket är tråkigt då jag egentligen tycker Rättighetens Ryttare är en bättre film. Det är en klassisk hämndfilm, bara nu istället är det kolsvart humor som blir filmens försäljningsargument och inte rakt av drama som i Pig. Mads är i huvudrollen, men vad som får filmen att bli riktigt bra är resten av rollistan, med deras underbart överdrivna personligheter, absurdist beteenden, karisman från skådespelarna löper genom skärmen och deras dialog är riktigt stenhård. Den första halvtimman dock saknar den här dynamiken och kommer få flesta att bli förvirrade kring vad filmen egentligen ska vara, ifall det nu ska vara en seriös familjedrama om sorg och smärta eller en komedi där skämten känns underligt placerat. Mina favoritkomedier är ordentligt svarta i sin benmärg och dem lagrar karaktärsdramat ovanpå ryggraden och konflikterna i karaktärsdramat blir roligt eftersom det härstammar från en sådan mörk och humoristisk plats, något som är delvis fallet med Rättfärdighetens Ryttare också. Den första halvtimman är svår att sitta igenom eftersom den inte riktigt etablerar en ordentlig konflikt förens en halvtimma in och innan dess är skådespelarna så seriösa och vägrar säga något roligt, vilket i sig kommer troligen göra filmen extra rolig vid en andra visning när man får reda på filmens stora tvist. Ni kommer inte skratta ofta under den första visningen, men det finns så många roliga ögonblick man kan diskutera och kommer framkalla enorma skratt andra gången man ser den och de känslomässiga ögonblicken kommer troligen slå till hårdare också.

Stor rekommendation från mig.

Utan tvekan den sötaste filmen i år. Likt Looking For Magical Doremi, från tidigare i år, är Words Bubble Up Like Soda Pop fylld med slice of life och anime troper, med tonår huvudkaraktärerna, deras komiskt överdrivna kompisar, auktoritetsfiguren som inte tillåter gyckel, ett fängslande mysterium om en karaktärs förflutna, karaktärsdrama taget rakt ut ur en föråldrad 80-tal romcom, integrerar sånger in i sitt narrativ och är väldigt japanskt. Ostig, sockrig och klyschig från början till slut och ifall ni är trötta på den typen av romcom berättelse kanske ni inte borde se den här. För mig dock fanns det ingen anledning för mig att klaga på klyschorna eftersom filmen hanterar dem så effektivt och har stenhård logik för dem att existera i berättelsen. Ord kan inte beskriva hur mycket jag uppskattar presentationen igenom hela speltiden och hur filmskapandet tillåter karaktärernas rörelser tala för sig själva än att skådespelarna bara berättar vad karaktärerna känner, något som har tagit över animeringsvärlden mer och mer på senare år. Det var en form av påminnelse att mainstream och lättillgängliga berättelser flesta uppskattar i filmer faktiskt kan bli presenterade på ett originellt och kreativt sätt med användning av mediumets unika aspekter ingen annan konstform har. Animeringen var briljant, användningen av CG konsten och den traditionella animeringen var ett klipskt sätt för studion att spara pengar och samtidigt presentera något otroligt tillfredställande för ögonen, utan några extrema digitala ljuskällor på skärmen som sliter ut ögonen eller omotiverade kamerarörelser. Tagningarna är långa, stela och färgglada, klippningen har en melodisk och rytmisk takt till sig och utan att avslöja för mycket återanvänder filmen vissa bakgrunder för att visuellt visa hur karaktärsdramat ändras igenom speltiden. Strukturen, karaktärerna och konflikterna är inget nytt och ställer inga stora tankeställare, bara i kontext med den absolut stenhårda presentationen märker man att filmteamet tänkte igenom allting riktigt noga. Kommer garanterat hamna bland mina favoriter från i år och troligen från hela decenniet.

Stor rekommendation från mig.

 

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang