mrtambourineniclas.blogg.se

En underbar liten fransk film som fångar andan av att åka på semester i ett litet område med perfekt väder, tillsammans med kamrater som har drastiskt annorlunda anledningar att åka. Troligen den roligaste filmen jag har sett i år; små ögonblick med högt igenkännande och diskreta interaktioner de största dramafilmerna aldrig lyckas fånga. Årets bästa feel good film.

En nyinspelning av klassikern Berlin Alexanderplatz och det är ett tre timmars monster uppdelad i fem akter, som avbildar Francis olagliga invandring in i 2015 Berlin, där han får träffa droglangare och långsamt stiga in i den kriminella världen som korrumperar en man som vill inget annat än att vara ärlig i en värld fylld med oärlighet och fusk. Produktionen är galen, filmskapandet är nästan fläckfritt och huvudrollerna är oförglömliga.

Tonårsdrama som definitivt väckte mitt intresse, då jag annars inte är en fantast av genren eller karaktärerna i dem och Dating Amber var nästan det motsatta från det man förväntar sig. Karaktärerna är realistiska och tillräckligt komiska där man blir övertygad om att de är riktiga tonåringar och samtidigt vet att filmen leker med stereotyper och förväntningar, trots filmens annars ganska stela struktur. Jag tyckte om den mer än vad flesta kritiker verkar göra och är någonting jag har inget emot att återbesöka snart igen.

En experimentell bit drama från Taiwan och är en film som mer än något annat kommer testa ditt tålamod på en hardcore nivå, med ändlösa scener där karaktärer sitter och gör ingenting och kameran är så stel som den kan vara. Utan tvekan inte underhållande på ett traditionellt sätt filmer ska vara och ändå är bland de mest filmiska upplevelserna jag har varit med om på ett tag, då ingen annan konstform skulle kunna presentera den här berättelsen på ett liknande sätt.

En politisk komedidrama från ryska regissör Andrey Konchalovskiy, som visar av en klassisk förståelse av rysk film såväl som kritiskt belönade franska filmer från 60-talet. Kameran är oftast statisk och saknar liv, ändå komponeras så mycket energi i varje tagning från skådespelarnas rörelser och handlingar så filmen behöver inte vara filmisk på ett sätt folk kanske förväntar sig. Är ganska likt Akira Kurosawas sätt att skapa rörelse i en bild och få dem rörelserna att passa i klippningen, oavsett ifall det är matchande rörelser eller så chockerande annorlunda från varandra att klippningen känns barsk eller våldsamt. Den är genuint rolig och insiktsfull i det politiska systemet i Sovjetunionen på tidiga 60-talet och kommer garanterat vara bland mina favoriter vid slutet på året.

När jag först såg filmen fastnade jag inte så hårt för de klyschiga konflikterna och berättelsen i sig var någonting man hade sett tidigare i bättre filmer, men tittar man på den nutida filmlandskapet, Oscarsgalans medelmåttiga nomineringar och det nordiska filmklimatet var det uppfriskande att få se en sådan självsäker vision som tacklar på ett annars mörkt och tragiskt ämne. Mina klagomål om filmens struktur, takt, scenografi och originalitet kvarstår, men jag uppskattar den mer och mer för varje vecka som går förbi och det har varit roligt att prata med folk om filmens skämt och individuella scener.

Som sagt förra gången jag skrev om The Father: Anthony Hopkins är briljant, filmskapandet är flott, dramat är originellt och spännande och ifall jag pratar om den mer kommer jag avslöja alla tvistar.

En utav två helt animerade långfilmer på listan, då de andra filmerna inom animering var inte särskilt bra eller märkvärdiga, dessutom är Hello World en film som hade premiär i Japan under 2019 och kom inte hit förens 2021, så animering i år har inte varit det bästa. Jag genuint älskade Hello World vid min första visning och var det motsatta från mina förväntningar när jag först skulle se den, med CG animeringen, den udda konststilen, premissen med tonåringar i fokus och sci-fi elementen som oftast är påtvingade eller klyschiga, men även fast filmen har alla dessa delar fungerar det spektakulärt. Riktig hård sci-fi med otroliga visuella under och kreativitet från början till slut som får Christopher Nolan se ut som amatörjobb i jämförelse och den är bara så fruktansvärt underhållande, speciellt när filmen stiger in i surrealism och epok områden vid sin andra halva. Kommer definitivt hamna bland mina absoluta favoriter från i år.

Många filmer har gjorts om Black Panther rörelsen i Amerika och nu är det dags att fokusera på en utan rörelsens största namn: Fred Hampton, som känt blev lönnmördad i sitt egna hem. Filmen presenterar mannens politiskt aktiva år genom William O'Neals ögon, som är en F.B.I. informant som jobbar att infiltrera Black Panther rörelsen. Detta är ett amerikanskt drama, vilket innebär att man har de typiska troperna man alltid ser, med ett kärleksintresse, en förrådande vän, osv. presenterat genom en kreativ lins och har två starka centrala karaktärer i mitten som överskuggar de medelmåttiga delarna. Fred och William är egentligen samma person, i att de presenterar sig själva som självständiga och modiga framför andra, medan de privat är osäkra och är på många vis maktlösa att styra sina känslor. Fred har problem att öppna upp sina känslor för sin flickvän, men i slutändan är han ärlig. Bill har ett liknande dubbelliv, då han måste låtsas vara en Panther och samtidigt jobba som rasistiska F.B.I.s blodhund och leder till ganska hemska handlingar och drastiska beslut. Generellt tycker jag filmen fungerar okej, även fast många saker etableras i filmens första halva och kommer inte tillbaks i huvud taget, men vad som får filmen att sticka ut är dem två huvudkaraktärerna och skådespelarna som avbildar dem.

En romans sci-fi film som centrerar kring en framtid där folk, på grund av ett virus, tappar bort alla sina minnen och ibland glömmer av vissa kroppsfunktioner vi annars tar för givet. Den centrala romansen börjar söt och rörande, men efter ett tag rör sig mot mystiska element som får publiken ifrågasätta filmens interna logik och ifall karaktärer talar sanning eller ej. Det är en riktigt fängslande premiss, dialogen kändes väldigt naturligt och skådespelarna sålde karaktärerna suveränt. Önskade att jag hade mer att säga om den, bara att det är mycket att ta in vid första visning och en andra visning borde vara i nära framtiden för mig.

Den andra och sista helt animerade filmen på listan. Innan filmen hade jag aldrig hört talats om Magical Doremi och efter filmen är jag troligen mindre bekant med det, men tack och lov behöver ingen ha något kontext för den serien för att förstå huvudkaraktärernas interna konflikter eller varför de resonerar över en tecknad serie som släpptes för över tjugo år sedan. Looking for Magical Doremi är otroligt söt, varm, underbar och skoj att se, då den har den avslappnande och lugna tonen slice of life anime har och samtidigt har konflikter som får en att bry sig om den mirakulösa mängden filler filmen har och hur den inte bryr sig ett skit att inkludera direkta eller klyschiga berättarbågar. Kommer troligen vara min största guilty pleasure film i år.

Hade jag behövt välja en favorit bland den här listan är nog Night of the Kings den stora kungen på toppen, med fantastisk presentation, en unik och spännande berättelse vi här vi västvärlden har aldrig sett innan och är från en sida av världen som inte exakt är kända för sin filmindustri och ändå ser så bra ut. Älskar sångerna, fantasy berättelsen i berättelsen, produktionen är oemotståndlig att titta iväg från, skådespelarna är fenomenala och fantasy elementen kommer få mig att återvända så ofta jag kan under de kommande åren.

Bob Odenkirk är inte nödvändigtvis den mångsidigaste skådespelaren i Amerika, ändå har han en förmåga att välja filmer som på ytan verkar inte passa honom och ändå får alltihop att fungera spektakulärt. Nu kan jag inte inbilla någon annan i rollen som Jimmy i Better Call Saul förutom Odenkirk och detsamma gäller för Nobody nu också. Den ultimata man-filmen, med en blodtörstig medelålderskris backat med fenomenalt filmskapande och absolut ostig presentation och karaktärer jag inte kan få nog av.

Den här tog mig tillbaks till lågbudget fantasyfilmer från det absolut tidigaste dagarna i den internationella filmindustrin, där berättelsen har läskiga fantasy element som egentligen är där för att bära en metaforisk innebörd hellre än spektaklet sig självt. Samma känsla fick jag från Gräns från 2018, bara istället med en mera sofistikerad och Australisk presentation. Så filmen är långsam som sirap och tragisk som The Babadook och är anledningen till varför ni borde se den och samtidigt är en enorm förvarning.

Från fantastiska tyska regissören Christian Petzold och skapar ytterligare ett komplext och kompetent bit konst, som han gjorde under förra decenniet. Detta är en film som är svår för mig att sammanfatta, då filmen är egentligen bättre att uppleva för sig själv hellre än att läsa en pretentiös bloggares tankar om den och jag kan knappt beskriva filmen ordentligt. Jag måste nästan se den igen för att verkligen få fram en konkret idé om mina tankar kring filmen, men generellt älskade jag filmskapandet, produktionen och de gränsfall övernaturliga elementen utspridda igenom berättandet. Romantk i filmer kommer inte bli bättre än detta i år och sticker ut bland mängden.