Hallå, allihopa! Jag vet att det inte var så längesedan min senaste uppdatering lades upp på bloggen, men under dem korta två månaderna har det utvecklats något kopiöst. Kortfattat så har jag fått en ny lägenhet och samtidigt som jag har packat ihop allting inför mitt flytt har mitt jobb tagit upp den större delen av mitt liv, så jag har varken haft lusten eller viljestyrkan att fokusera på egna projekt. Kombinera det med filmfestivalen och annat personligt nonsens har jag hamnat på den lata sidan och prioriterat andra saker. Flesta saker är för personliga för mig att dela här och framtida planer för både den här bloggen och egna projekt är i för tidiga stadier att dela med er. Så vi pratar om roligare saker istället.
Mirakulöst satte jag ihop alla Disney recensionerna inför när de var planerade att publiceras, något jag var övertygad aldrig skulle hända. Tur nog var Björnbröder och Kogänget så smärtsamt tråkiga att det knappt fanns någonting att skriva om. Detsamma gäller inte för de kommande två filmerna från Disney och de andra två från 2000-talet har jag ingen aning om exakt vad jag ska skriva om än så länge, eftersom jag har inte sett någon utav dem sedan de släpptes och mitt minne är inte det bästa. Att Clements och Musker regissera Prinsessan och Grodan kommer vara intressant att ha i åtanke när man ser den filmen igen, när deras tidigare projekt hos Disney är fräscha i minnet. Jag har noll förväntningar inför Bolt dock och de andra två är jag övertygad om att jag har inget annat att skriva om förutom filmernas bakgrunder och inspirationer. På tala om Disney:
Wandavision
I början hade jag noll intresse i att se den och sedan blev fascinerad vid första avsnittet. Sedan är detta första gången i mitt liv där hela min familj tittar på samma serie samtidigt, då vi varje söndag har zoomsamtal och diskuterar Wandavision samtidigt som vi spelar spel. Jag sa efter det andra avsnittet att serien skulle bli tråkigare och oinspirerat ju längre serien höll på och tyvärr hade jag rätt. Fick tänka på David Lynchs estetik, där Wandavision kombinerar den ytliga och oskyldiga miljön en äldre sitcom presenterar och samtidigt har mörka saker under den ytan. Utan att avslöja för mycket är mörkret egentligen inte så mörk och de intressanta konflikterna byts ut mot något ointressant, som en antagonist och dialog som måste stava ut för publiken vad som händer för idioterna som stirrar på sin telefon samtidigt som de tittar på en serie. Det är inte som den tredje säsongen av Twin Peaks och reflekterar istället den billigare sidan av sitcom serierna Wandavision imiterar, på ett tråkigt sätt och inte på ett tillräckligt självmedvetet sätt. Kontrasten mellan konflikterna i början och konflikterna vid slutet är nästan natt och dag, något som uttråkade mig. Bortom det var jag fängslad under den större delen av serien. Wanda och Vision karaktärerna var grymma och skådespelarna fantastiska. Elizabeth Olsen, helt på egen hand, mördar serien med sitt skådespelande, då hon praktiskt taget spelar nästan sex olika karaktärer. Jag skulle rekommendera serien ifall ni vill har något dramatiskt, sorgset och har inte komplexare känslor bortom det, då de sista tio meterna i racet är jobbiga att ta sig igenom och innehåller för ostiga element att ta på allvar.
Doom Patrol (Säsong 1)
En serie som Doom Patrol lyckas kombinera de absurda och ostiga sakerna med de dramatiska och seriösare sakerna effektivare än Wandavision. Under en pandemi där underhållning på något vis tar slut ville jag pröva på serier och filmer jag vanligtvis har inget intresse i, men när kamrater eller folk online rekommenderar det hamnar det på min långa watchlist. Så jag såg Dragon Ball Z och älskade det, titta på alla säsonger av Ozark och tyckte om det och jag såg Doom Patrol och vet inte riktigt vad mina åsikter kring det är. Först av allt är serien för det mesta DC, serietidning, edgelord, surrealism nonsens och för någon anledning fungerar det här. Doom Patrol är i samma universum som Man of Steel, Justice League och Shazam, men samtidigt är det motsatta när det gäller ton, konflikter och logik. Sci-fi, magi, traditionell fantasy, absurdist komedi, meta berättande, krigssatir, högkoncept, lågt karaktärsdrama, snuskig och explicit dialog, fisar, irriterande rollista och listan verkar aldrig ta slut. Det är ifall Wandavision vändes upp-och-ner, där allting är galenskap och i mitten är det huvudkaraktärerna som har åtminstone ett svagt grepp på verkligheten, en stil som kommer få folk att klia på huvudet så hårt att allt hår kommer flyga av innan säsongen är slut. Jag tyckte om kreativiteten i konflikterna och karaktärerna fungerade riktigt starkt, dessutom vågar gå in i obekväma och utmanande områden serier som Wandavision och The Mandalorian aldrig skulle våga, som att konfrontera nazister, prata om gayrättigheter, trauma, kosekvenserna bakom karaktärernas omogna handlingar, osv. Doom Patrol är ifall någon tog "do you bleed?" repliken från Batman v. Superman och kontextualiserade det ordentligt i ett manus där det helt enkelt lät rimligt för karaktärerna att säga det. Fick tänka på den animerade Batman serien från 90-talet och speciellt Framtidens Batman, där huvudkaraktären stötte på de underligaste karaktärerna och monstren man kan tänka sig och samtidigt har det mänskliga dramat i mitten utav allt kaos, fast Doom Patrol går ännu längre i den riktningen. Det hela är ohyfsat, omoget och oförskämt, så definitivt inte för barnen eller mamma, men den var tillräckligt underlig, annorlunda och kreativ att jag kunde se förbi de ändlösa svärorden och generella attityden i presentationen. Vad som fick mig att vilje se serien till att börja med var att en utav mina favoritskådespelare vad med i den. Alan Tudyk spelar antagonisten Mr. Nobody och varje gång han dök upp på skärmen simpade jag ändlöst. Har hamnat bland mina favoritskurkar någonsin och Tudyk är perfekt i rollen. Som en sista notering kring superhjälte relaterade produkter: nej, jag kommer inte se Zack Snyder's Justice League och jag kommer aldrig skriva om den.
Ozark (Säsong 2 och 3)
Ozark var en serie jag tyckte var bra när jag såg första säsongen under sena 2020 och nu har jag äntligen sett allting upp till säsong fyra som har premiär senare i år. Eller när säsongen visas, då Covid har varit ett helvete för flesta av oss och förskjutit produktionen på flesta serier och filmer. Hur som helst tycker jag Ozark är bra. I slutändan är det inte min typ av serie och det tog inte lång tid för mig att inse när jag tog en paus från serien efter säsong ett. När jag tittade på säsong två insåg jag att serien aldrig riktigt avbryter sin dialog. Better Call Saul har kontraster mellan den snabbpratande och klipska advokatvärlden och med den långsamma, "ambient" och mytologiska kriminalvärlden, som skapar en naturlig variation och ger tittaren en chans att ta in all information serien presenterar. Dessutom etablerar det atmosfär och ger publiken en chans att tolka karaktärers tankar baserade på deras handlingar, rörelser och ansiktsuttryck. Ozark på andra sidan är vägg till vägg med dialog och music och har inte särskilt visuell presentation. Introduktionen av kartellbossen var egentligen det bästa med hela serien och avsnittet där Marty hamnar i hans hem gav mig något tvetydigt jag önskade serien hade oftare, istället för att karaktärer går från scen till scen, utbyter dialog och går till nästa scen där samma sak händer igen. Sedan är det dialogen sig självt, som fungerar perfekt och har starka karaktärer, men är ganska uppenbar om hur dramat kommer spelas ut och följer en struktur som var ganska lätt att förutspå för mig. The Sopranos är ännu en gangsterserie med en familj i mitten och inkluderar många scener med dem som påminner oss om hur äkta dem karaktärerna är, genom att visa de obekväma, charmiga, aggressiva, roliga och oväntade sidor hos varje individ, men tyvärr känns karaktärerna i Ozark entoniga eftersom serien saknar naturliga interaktioner mellan dem, medvetet irriterande huvudkaraktärer och chockerande vänsterkrokar. Orsakar att familjen i Ozark är tråkiga för mig. The Sopranos har också scener som verkar meningslösa på ytan, men i den större bilden ger det oss en anledning att tycka om karaktärerna och presenterar dem scenerna på ett naturligt och atmosfäriskt sätt, medan i Ozark sitter karaktärerna och äter frukost, där de åter igen fortsätter prata. Ruth är fortfarande lika starkt som hon var i säsong ett och vid det här laget vill jag se hur det slutar för henne och hennes relation med Marty, medan resten av rollistan kunde bytas ut och jag skulle troligen inte bry mig.
Jag har börjar spela Super Smash Bros. Ultimate... igen
Jag köpte spelet när den först kom, spelade det en hel del och lite under ett halvt år senare la jag undan det. Spelet fortfarande få nya karaktärer med hjälp av DLC och generellt var jag inte intresserad i de nya karaktärerna, så jag köpte dem och spelade i ungefär en dag eller två efter att karaktärerna släpptes och slutade spela igen. Jag bryr mig inte så mycket om Persona 5, Hero och Banjo-Kazooie var väldigt passande val och Terry och Bylth var okej. Det ändrades lite grann nyligen när jag började få länkar till Ultimate videor på Youtube skapade av King of Skill, som hade titlarna "[karaktärnamn] is bad" och var en samling med matcher klippta ihop med massa meme ljudklipp och repliker. Dem videorna var ganska roliga och underhållande, fast för mig fick jag en förståelse för Ultimate karaktärernas spelstil och hur man "ska" styra dem för att faktiskt spela kompetent mot andra. Efter den serien med videor har några DLC karaktärer hamnat bland mina favoritkaraktärer någonsin i Smash serien, som Banjo-Kazooie, Min Min, Byleth, Hero och King K. Rool. Jag spelar inte videospel så ofta som jag hade velat och därmed har inte samma tid att analysera varje spels individuella mekaniker, då det senaste spelet jag gjorde det med var Devil May Cry 5 och jag gjorde det specifikt för att få S Rank på alla svårighetsgrader i det spelet. Men bortom det: aldrig. Så att ett sådant annars lättillgängligt spel som Ultimate inkluderar så annorlunda och komplexa karaktärer flög över huvudet på mig när karaktärerna först introducerades. Fick mig ifrågasätta min kunskap om videospel, då jag inte tog tid att analysera spelet som en bit konst och hur komplext det verkligen är, medan jag annars gör det för filmer, musik och litteratur. Så jag insåg varför Mr. Sakurai Presents serien existerade, där Sakurai förklarar hur karaktärerna fungerar, men för att vara ärlig såg jag ingen av dem. I slutändan vill jag inte att ett spel ska stanna allting för att förklara för mig som en spelare vad ett nytt vapen eller objekt gör, som jag är tacksam för att Ultimate bestämde sig för att exkludera, därmed har jag ingen än mig själv att skylla. I en era fylld med Cyberpunk och annat liknande nonsens spel som utnyttjar filmiska och litterära berättartekniker för att presentera sina konflikter i handlingen, glömmer flesta av att man faktiskt kan uttrycka ett spels idéer genom spelmekaniker, inklusive i någonting så löjligt som Ultimate och synd nog behövde jag memevideos för att påminna mig om varför jag spelar spel till att börja med. Utav all skit på Youtube plattformen, inklusive flesta Ultimate relaterade videor, var dem klippen väldigt roliga att se och jag kommer länka några här:
Min Min Is Bad
Hero Is Bad
Banjo-Kazooie Are Bad
Byleth Is Bad
När det gäller andra bitar underhållning har jag läst klart första Dune boken, jag fick mig själv att läsa Den Gudomliga Komedin igen efter nästan tio år när jag läste den första gången och sedan funderar jag på att läsa David Copperfield och första april släpps ytterligare en volym av Made in Abyss. Har förhindrat mig själv från att läsa varje kapitel av Made in Abyss när dem publiceras online, så jag kan få en hel volym att läsa i en fysisk bok, då digital manga har inte intresserat mig. Dessutom är det inte många manga serier som jag är intresserad i att läsa till att börja med.
På musiksidan har det inte varit så många spännande skivor som har släppts. Nick Cave släppte en grym skiva, JPEGMAFIA kom med en spännande ep och svenskarna Viagra Boys kom igenom med Welfare Jazz och är troligen min favoritskiva från i år än så länge. Ser fram emot Iceages nya skiva Seek Shelter och Squids Bright Green Field, Iglooghost kanske släpper en ep eller album, men bortom det är det inte så mycket just nu. Har skapat en spellista på Youtube med singlar från i år, som ni kan hitta här: 2021 Singles.
Annars får jag önska er en fortsatt trevlig mars månad och vi hörs väl troligen i april.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
