mrtambourineniclas.blogg.se

Dags att gräva oss in en utav mina favoritgenrer: hip-hop. Fast med tanke på den här plattformen och mina läsare tvivlar jag på att flesta av er faktiskt lyssnar på genren regelbundet, så här är några skivor som inte är för experimentella eller hardcore så det skrämmer bort allihopa. Inga av dessa är familjevänliga men hundra procent grymma oavsett. Innan ni frågar: nej jag kommer aldrig skriva om svensk hip-hop här i ett positivt ljus, då jag hatar det och på något vis suger svenska rappare mer än det.

Run The Jewels 3 –Run The Jewels (2016)
Killer Mike och El-P har haft en lång historia inom hip-hop och det var inte förens 2010-talet där båda bestämde sig för att sammarbeta, för att sedan bli igenkänd av mainstream media och den här skiva exploderade efter att låten Legend Has It var med i en trailer för Black Panther filmen. Så på det viset är RTJ3 deras lättillgängliga skiva jämfört med RTJ1 och speciellt RTJ2. RTJ2 är fortfarande min favorit, men RTJ3 har fortfarande grymma ögonblick också, med turn-up spår som Call Ticketron, Panther Like A Panther och Kill Your Masters.

You're Dead! –Flying Lotus (2014)
Flying Lotus är mest känd för sin skiva Cosmogramma och även fast jazzskivan You're Dead! inte har Thom Yorke och Zodiac Shit, som alla hipsters tycker om, så föredrar jag You're Dead!s spårlista mer, med de korta speltiderna och rötterna i klassisk funk och soul, hellre än de klart och tydligt digitalt manipulerade låtarna Cosmogramma har. Jag tycker om båda skivorna, men You're Dead! tolkas av mig som personligare, äventyrligare och är inte rädd att slänga regelbundna vänsterkrokar mot lyssnaren, med annorlunda spår som Dead Man's Tetris och Ready Err Not, vilka var låtar jag hatade första gången och nu älskar dem. Sök upp musikvideon av David Firth för låten Ready Err Not: kommer vara det mest spännande som hänt er idag.

We Got It From Here... Thank You For Your Service –A Tribe Called Quest (2016)
Klassisk grupp i formen av A Tribe Called Quest och detta är deras sista skiva de någonsin kommer släppa, då deras medlem Phife Dawg dog samma år som We Got It From Here släpptes och inkluderar verser han spelade in innan sin död. Albumtiteln är självklart självrefererande, i att de är ett sådan ikonisk del av hip-hop och nu hänger upp kappan, som man säger, och låter den nya generationen stiga in och ta över. Här har vi en blandning av typiska beats man förväntar sig från dem och samtidigt inkluderar en massa tekniskt imponerande låtar som definitivt inte skulle tolkas som hip-hop låtar, som den hypnotiserande och repetitiva Solid Wall Of Sound. Den är så otroligt fantastisk på den fronten och skivan är dessutom inte rädd att bli politisk heller.

Daytona –Pusha T
När det gäller favoritrappare i världen är Pusha T bland mina topp fem. "I'm top five and all of the Dylan," cuz I spit hot fire!!! Hans lyriska kapacitet är otrolig och har lätt den brutalaste rösten inom genren, där man hänger på varenda mening han spottar ut och lyssnar man på en ny låt från honom är det garanterat att åtminstone tre dubbelmeningar kommer flyga över huvudet på en. Pusha T har släppt individuella låtar som jag tycker är mästerverk på sina tidigare skivor, men utav alla skivor i mannens diskografi är Daytona min favorit. Med den tillbakalutade produktionen från Kanye och estetiken skivan har låter det som om Pusha T är en gangster från 70-talet som uppfann hip-hop. I en era där alla hip-hop skivor ska vara över en timma långa fylld med filler för att få alla klickar på Spotify, är det skönt att få en skiva som är fokuserat, tajt och fläckfri från början till slut. Sedan har vi The Story of Adidon som släpptes efter skivan och det är en för komplicerad och brutal historia som tar för lång tid att sammanfatta här, så ni får söka upp låten på egen hand och upptäcka varför Pusha T är bäst.

Mitt Twitter: @SpiderF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang