mrtambourineniclas.blogg.se

(Dessa är generella tankar kring sjätte säsongen av Better Call Saul och inte så mycket när det gäller visuella detaljer som man kanske missar vid sin första visning. Förväntar ni sådant kommer ni besvikna, så jag tar upp det här nu i början. Följande text kommer även avslöja stora händelser i hela Better Call Saul och Breaking Bad, dessutom avslöja några delar av Game of Thrones.)

Då var vi här. Vid slutet på allting. Veckan innan sista avsnittet skulle sändas var det en konstans sjunkande känsla där jag långsamt började inse att det bara var ett avsnitt kvar och vi kommer aldrig få något mer från det. Better Call Saul är min favoritserie. Inte från dem senaste fem åren, inte dem senaste tio åren, inte från hela 2000-talet, utan istället någonsin. Oavsett ifall den här sista säsongen skulle vara bra eller ej har serien blivit en stor del av mitt liv, en definierande bit av min smak för underhållning inom television och film, ett konstverk som jag tänkt på under dessa senaste sju åren och så omtyckt att det har varit svårt att inte jämföra den med andra serier inom samma genre som inte möter samma standard. Det är bara så underligt att veta att alltihop har nått slutpunkten; världen ände har nåtts och vi måste stanna, annars faller vi av världen. Hade en liknande uppenbarelse när jag nyligen hade en diskussion om Studio Ghiblis filmer och det uppmuntrade oss att titta på Laputa - Slottet i Himlen igen och min hjärna exploderade. Det var en film vi satte på som var vacker, hade en handling som var absolut briljant berättad, hade den vackraste animeringen från den tiden och gjorde oss lyckliga... sedan var det över... och det var det. Ingen spin-off serie, ingen bok man kan gräva sig ner i för mer lore om Laputa, ingen remake, inget liknande, bara en extremt populär, omtyckt, kritiskt belönad och kort upplevelse som inte behövde något extra efter det. Jag hade glömt av att dem sakerna kunde existera, när jag har blivit så döv på mainstream underhållning efter alla Star Wars och MCU relaterade produkter som stormar biograferna i deras medelmåttiga takt. Laputa är bara en äventyrsfilm som existerar och vi kunde fortsätta med våra liv efter visningen. Det låter som ett helvete att vara en Star Wars fantast idag, när det konstant får nya filmer och serier och inga av dem är varken bra eller ens fungerar i seriens interna logik eller canon, för att Disney bryr sig inte om det. Förr i tiden fanns det en trilogi med filmer som var väldigt grymma för sin tid, nu är det en hög med skit. Så att Better Call Saul är över och vi lämnar dess och Breaking Bads universum ifred är en enorm lättnad för mig.

Vi kan börja med några generella tankar kring säsongen först. Hur var säsong sex? För mig var det ganska mixat, åtminstone vid första visningen. Vi pratar om titelpojken sist, istället tar upp dem som fick fokus under första halvan där Jimmy nästan blev en sidokaraktär i sin egna serie. Den första reaktionen jag fick kring Kims karaktärsbåge under säsongens första två tredjedelar var en av besvikelse. När man väl kom till slutet var det logisk att låta hennes ultimata bestraffning bli ett tråkigt och händelselöst liv, men för att komma dit kändes berättandet väldigt extremt. Kims u-sväng mot syftet-rättfärdigar-medlen mentaliteten kändes drastisk i kontext med serien, även fast vi har byggt upp till det ända sedan Chuck var vid liv, som när Jimmy gjorde sin bror till åtlöje och Kim uppmuntrade det och ville att han skulle städa upp ordentligt efter sig. Kim gjorde det tydligt att hon får leka i Sauls värld men inte tvärt om, så när hon gör det medvetna beslutet att stiga in i Sauls värld blir hon skadad för det eftersom hon gör det för själviska anledningar, men allt det kom så snabbt. Vid slutet på förra säsongen blev deras liv hotade av Lalo, dem kämpar att överleva trauman och så omedelbart vill hon personligen krossa Howards karriär för att hon har så skoj med det. Genom denna säsongens flashbacks får vi reda på att Kim alltid haft den sidan av sig ända sedan sin barndom och hennes kriminella mamma förstärkte den sidan mer, så det kommer inte från ingenstans och ändå simplifierar henne till ett karaktärsdrag som inte intresserade mig när jag såg säsongen, till gränsen där jag inte tyckte om karaktären längre. För mig är hon den stora antagonisten i serien, i att hon är personen som i slutändan formar Jimmy till Saul och ger honom den färgglada personligheten han eventuellt blir i Breaking Bad. I efterhand och efter visningen av det sista avsnittet insåg jag att Kim gör det motsatta av det Gene gör, i att hon konfronterar sitt förflutna och är villig att ta konsekvenserna för sina handlingar, någonting Saul ignorerar och vill undkomma konsekvenserna, till gränsen att han flyr till en annan stat och ändrar sitt namn. Samtalet Kim har med Saul på telefonen i avsnitt tolv ger intrycket att hon känner sig ansvarig för vad Jimmy har blivit och att hon inte betalade ordentligt för Howards död, så hon erkänner allting och bestämmer sig för att hjälpa dem som inte har pengarna för en ordentlig advokat. Det är i slutändan en upprättelse som passar hennes karaktär och att hon är en utav dem få karaktärerna i Better Call Saul och Breaking Bad som behåller sin mänsklighet, önskade bara att serien fokuserade mer på det istället för att bygga upp en stor kupp i för många avsnitt som bara ledde till att Howard blev skjuten av en man han aldrig träffat innan, med den uppenbara metaforen åt sidan.

Att en karaktär dör är stort. Game of Thrones skapade ett ökänt rykte för sig själv som dödade karaktärer tittare tyckte om och man fick aldrig se dem i kommande avsnitt igen. Det är någonting känslomässigt, men vad som fick den serien att fungera på en dramatisk nivå är hur berättelsen bestraffar karaktärer som bryter ifrån den ärliga rutten för själviska mål eller har en karaktärsbrist som blir bestraffad. Ned Stark är det ökändaste exemplet, då han var en man som stod för rättvisa, behandlade folk med respekt och osjälviskt brydde sig om sin familj, på andra sidan dock vad Ned naiv och blev lättlurad i en miljö där folk högg varandra i ryggen, vilket ledde till hans död. Robb Stark skulle giftas bort, men ändrade sig och gifte sig med personen han verkligen tyckte om, som ledde att huset han skulle gifta sig bort till dödade honom; han bröt mot ett avtal, något man aldrig ska göra. Oberyn Martell är villig att slåss i Tyrions ställe och han blir bestraffad eftersom han gör det för hämnd, därmed är inte tillåten att vinna striden mot The Mountain och hans huvud blir krossad. På det viset har en serie något extra värde när man återvänder till det eller bestämmer sig för att gräva sig djupare in i konflikterna och karaktärsdramat, som har etablerat Game of Thrones som en banbrytare för fantasigenren och amerikansk television. Efter säsong fyra finns det väldigt få dödsscener som har den subtexten och substansen i åtanke och som ett resultat känns karaktärers död som förutsägbara och saknar vikt, försämrat av att karaktärer som publiken först trodde var döda kom tillbaka. Med Game of Thrones medelmåttiga sista fyra säsongen i bakhuvudet vid min visning av Better Call Saul kändes Nachos, Howards och Lalos sista scener billiga. Säger inte att dem är det, det bara kändes så när jag först såg avsnitten. Nacho sa i förra säsongen att han ville gräva fram sin egna väg i livet och bestämma över det, så i sitt sista ögonblick går han emot planen Gus och Mike hade lagt upp och istället skjuter sig själv i huvudet. Det fungerar i kontext, bara att den cyniska sidan av mig kan inte hjälpa att manusförfattarna lade ut hans död så tidigt så han inte kom i vägen av deras "planerade slut" som leder in till Breaking Bad och allting som inblandar Jimmy efter Breaking Bad. Det skadar den här säsongen också, i att Breaking Bads händelser är snidade in i sten och Better Call Saul måste blöda in i den serien ganska naturligt, så att döda alla karaktärer som inte dyker upp i Breaking Bad är det uppenbar beslutet istället för att låta dem leva och lämnar nitpickers online att peka ut plotholes och saker av dess like när dem karaktärerna kunde ha levt i bakgrunden av tiden där Breaking Bad utspelas. Jag hoppades bara på att säsongen kunde gå i en intressantare riktning istället för att döda hälften av rollistan som om dem vore hinder till en intern logik i Breaking Bad eller sätt för handlingen att spela ut sig annorlunda från hur manusförfattarna hade först tänkt sig; låsa upp en ny riktning. Med tanke på hur okonventionell berättandet och tvisterna i Better Call Saul har varit tills nu förväntade jag mig något klipskare, mörkare eller roligare, istället för att följa klyschiga riktlinjer andra serier idag gör, som dem sista säsongerna av Game of Thrones också är skyldiga för. Det sagt så är alla "överlevande" karaktärers bågar väldigt passande och ifall man ser Breaking Bad och nu vet om karaktärernas bakgrunder lite mer berikas visningen av Breaking Bad, likväl som hur en tidigare visning av Breaking Bad berikar ens visning av Better Call Saul. Gus och Hector får sin rivalitet utforskad ordentligt, Gus och Mike har en mörkare relation jämfört med det vi fick se i Breaking Bad och individuella karaktärer har blivit starkare tack vare Better Call Saul.

Det är dumt att jag inte insåg hur visuellt lik Gene är Walter White, med att han tappar sitt hår, tar på sig dem dumma glasögonen och växer mustaschen. Naturligtvis är det där för en metafor, i att både Gene och Walter har nått en medelålderskris, ljuger för sig själva och vill leva livet som dem alltid velat; förvandlas till en ledare som inte låter moral stå i deras väg för succé och deras version av rättvisa; breaking bad. Detta har varit en tung skugga över hela serien, när vi i början på varje säsong får se en dyster, uttråkad och klumpig Gene bli nostalgisk för dem goda dagarna när han var yngre, hade en fantastisk fru och var en succé som en advokat i en miljö som var aktivt emot honom. Chuck, Davis & Main folket, Sandpiper fallet, den mexikanska kartellen, osv. var allihopa hinder som Jimmy – i sin interna logik – gick emot hans värderingar eller försämrade hans värderingar till att bli lika självupptagen som dem och skapade Saul Goodman som en mask för sårbara Jimmy, tills det blev för mycket och Jimmy försvann nästan helt. Efter så många förräderier, människor som representerar det värsta med samhället och affärerna med kartellen, var det dags för Jimmy att begravas, så när Howard dog och för Kim att lämna honom dog Jimmy direkt, när han inte längre kunde hålla Saul i schack. Efter allt det kom Saul, den desperata, lowlife, kriminella advokaten som gör vad som helst för att undkomma andras problem och bli rik, så han slipper tänka på dem hemska sakerna han har gjort och det goda folket som "svikit" honom, som Howard och Kim; en mentalitet både han och Mike delar. Den enda relationen han har kvar sedan dem gamla dagarna är den med Mike, som egentligen inte vill ha någonting med Saul att göra och endast gör det så hans jobb flyter på bättre. Det är humoristiskt hur Mike har absolut noll respekt för Saul, även fast deras jobb och motivation för att jobba inte är så annorlunda från varandra, i att båda skapar lögner för sig själva så dem inte behöver konfrontera sina egna problem och att dem jobbar så dem slipper tänka på annat, som hur Saul fick Howard att dö, hur hans bror tog sitt egna liv och Kim lämnade honom. Beroende var ett stort tema i Breaking Bad och det blöder över till Better Call Saul, något som påverkar alla våra stora spelare i serien; Jimmy, Mike, Kim, Chuck och Gustavo vill allihopa skapa det perfekta jobbet som passar deras behov och uppoffrar all moral, etik och distraktioner i processen, som ett romantiskt intresse i Gustavos fall, bry sig om andra utanför sin familj i Mikes fall och i Sauls fall leva livet; njuta av solskenet i människans avgrund. Det är sorgligt att se hur Gene pratar ifall man tittar tillbaka på hur Jimmy beter sig och pratar i det första avsnittet; han må vara Slipping Jimmy och gjorde det som behövdes för att få betalt, men hjärtat och andan var fortfarande där och försökte leva den amerikanska drömmen att bygga upp sitt egna namn på det ärliga och rätta sättet. Man kan lätt skylla systemet och Chuck på Jimmys tragedi, men samtidigt var Jimmy designad att misslyckas och karaktärer fortsätter peka ut hur Jimmy inte kan hjälpa att göra spratt för finansiell vinst och efteråt må dåligt över det, till vilket Chuck rakt av säger att han borde sluta känna någonting, vilket han i slutändan gör. Fast allting är möjligt och säsongens sista avsnitt må vara min favorit i hela serien på grund av det. Efter all själviskhet, efter allt förräderi, ljugande, trauma och självdestruktiva handlingar behöver han bara se Kim längst bak i salen och Jimmy väcks till liv igen och förstår vad som måste göras; han må spendera resten av sitt liv bakom galler och han må aldrig få se Kim igen, men han gjorde den rätta saken. Jesse och Jimmy är karaktärerna som har varit med om det värsta och även ifall dem inte möter den hårdaste bestraffningen en människa kan få - med tanke på deras historia - är det barmhärtigt jämfört med alla andra huvudkaraktärer i Better Call Saul och Breaking Bad. Ärligt talat är Jimmy den bästa delen med hela den här säsongen och är lätt bland mina favoritkaraktärer från alla serier jag har sett, med seriens sista tagning som kommer vara i mina tankar långt framöver.

Några sista ord: detta är nog den svagaste säsongen av Better Call Saul i hur inkonsekvent och splittrat berättandet känns mellan Jimmys värld och Mikes värld, som egentligen slår ihop i bara ett avsnitt den här säsongen. När jag skriver "svag" menar jag naturligtvis i kontext med detta som en helbild som en serie och det går inte jämföra kvalitén här med andra moderna serier; är ni taggade för House of Dragons eller? Jag sannerligen är inte. Detta är första gången en serie har tagit slut för mig. Vissa serier från min barndom tappade jag intresse i när jag blev äldre eller så blev dem avbrutna (exempelvis Samurai jack, som inte fick ett avslut förens tio år efter att serien först sändes) eller så slutade serierna vara bra efter ett tag, som tidigare nämnda Game of Thrones och Ozark. Better Call Saul är den första serien som har fortsatt varit bra, konsekvent i sin vision och håller samma fart ända vägen till slutet. Vince Gilligan och Peter Gould har haft en stark röst igenom det hela och har jobbat med extremt talangfulla människor på vägen, men när det gäller House of Dragons och nya Sagan om Ringen serien finns det inga starka röster bakom dem och kan svänga i vilken riktning dem än vill när det passar, inte så annorlunda från allt Star Wars relaterat på sistone, då The Mandalorians första få avsnitt var bra och efter det tappar det sin unika stil i dagens serieklimat och förvandlades till ännu ett fordon för fanservice med ingen vision. Första halvan av den här säsongen gjorde mig orolig, men vid slutet var allting så bra det kunde varit. Bara sådär är det över. Saul Gone, man. Tackar för dem här åren med bland den bästa biten underhållning jag har fått skåda i min livstid och nu vill jag gärna se Vince Gilligan skapa nya, spännande verk. Med tanke på hur bra El Camino var önskar jag att han tacklar på en film härnäst.

Läs min bok: patreon.com/ngsvensson
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang