Vanligtvis, runt omkring den här tiden på året, sätter jag ihop en lista med mina favoritfilmer från i år. Ett problem dock: jag har inte kunnat se så många filmer och att sätta ihop en lista med filmer jag inte bryr mig tillräckligt mycket om är tråkigt, så den här veckan skriver jag om serier, album och filmer jag har tagit in och har tankar jag vill dela med er. Idag kör vi serier, övermorgon blir det album och på lördag kör vi filmer. Cool? Cool.
Better Call Saul (säsong 6, avsnitt 1-7)
Här har vi den sista säsongen; seriesavslutning till en utav mina favoritserier någonsin och mina förväntningar kunde ej varit högre och de tidigare säsongerna har mött samma höga förväntningar. Det finns mycket att säga om den och skulle jag analysera det hela från början till slut hade vi varit fast här i en evighet, så vi håller det kort. Utan att avslöja för mycket är det många extrema saker som händer, karaktärsmässigt och dramamässigt, något som antingen kan leda till någonting klipskt och utmanande eller något billigt och den skeptiska sidan av mig pekar mot den sistnämnda. Serien drar några klyschiga och billiga trick så handlingen fungerar bättre och rör den i en riktning författarna vill att det ska gå, hellre än att konflikterna härstammar från karaktärernas beslut och konsekvenser uppkommer från det, exempelvis hur vissa karaktärer dör eller hur karaktärer beter sig så annorlunda från hur dem har agerat i vissa situationer jämfört med resten av serien. Liknande berättarknep kan hittas i många ögonblick under Ozarks många säsonger och rycker bort många möjligheter för naturliga karaktärsbeslut i utbyte att handlingen blir smidigare att ta sig igenom. "Behövs inte en karaktär längre? Bara döda dem från ingenstans, så slipper vi bekymra oss med dem och täcker upp många plotholes som kan uppkomma." Ekar lite vad Game of Thrones gjorde med sina karaktärer under senare säsonger, bara inte lika extremt och Better Call Saul har fortfarande möjligheten att rättfärdiga dessa extrema besluten. Än så länge är jag orolig, även ifall serien än är riktigt snyggt inspelad, strukturerat och är väldigt kapabel att skapa grymma scener, med Lalos äventyr som min favorit av säsongen än så länge. Detta sätter också rampljuset på ytterligare ett problem: Netflix är döende. Dem satte en paus på Better Call Saul, Stranger Things och Ozark eftersom när dem serierna är borta kommer så många avsluta sin prenumeration hos Netflix och dem vill mjölka sina prenumeranter så gott det går innan dem försvinner. Jag har ingen anledning att fortsätta med Netflix efter att Better Call Saul tar slut och ifall nu Netflix offrar deras animerade projekt, som hopp att slippa blöda pengar, vill jag att animatörerna hittar ett bekvämt hem någon annanstans. Som HBO.
Smiling Friends
Detta är en ny serie från Adult Swim, som vanligtvis får mig att vilja vända ryggen och aldrig titta tillbaka, men när jag från början visste vilka som var inblandade på projektet var detta en prioritet att se så fort det släpptes. Skapad av Michael Cusack (som tidigare skapade YOLO: Crystal Fantasy för Adult Swim) och Zack Hadel, varav den sistnämnda är en person jag har följt i många år nu online. Zack skapade många animerade kortfilmer för Newgrounds och Youtube, under namnet Psychicpebbles, fast är mest känd för sin roll han spelar på Chris O'Neills Youtube let's play kanal Oneyplays. Dem spelar videospel och kommenterar över dem med hysteriska hypoteser och färgglada personligheter som studsar av varandra väldigt naturligt, då personerna på programmet har känt varandra så länge och har liknande sinne för humor och jag högt rekommenderar att ni ger dem en chans. Hur som helst sticker Zacks humor ut från resten av rollistan och gjorde mig nyfiken kring ifall den humorn och Michael Cusacks annorlunda konststil kunde filmatiseras till en South Park liknande sitcom och jag tycker Smiling Friends utför det spektakulärt.
Det är väldigt annorlunda och serien har en massa in-jokes som amatörfilmskapare eller komiker tycker om att inkludera i sina "själv överseende" verk, men generellt tycker jag serien är rolig och är väldigt annorlunda från allting annat Adult Swim har producerat under dem senaste åren. Det stora som får mig att tycka om den är hur sund och ljuvlig energin är, jämfört med den nihilistiska, snuskiga, drog fyllda, anti-allting humorn flesta animerade serier för vuxna har idag, medans Smiling Friends är där för att visa kraften av positivitet i dem mörkaste av tider. Premissen där ett företag anställs för att få andra att le är perfekt för den här typen av tio minuters långa avsnitt och är snyggt strukturerade, med kvalité punchlines och faktiskt utmanar sin publik med idéer eller riktiga problem i världen, som självmord, att göra slut med en person man tycker om, cancel kultur, stalkers, osv. Istället för andra Adult Swim serier som förlitar sig på svärord, droger och sex som en illusion av utmanande innehåll för vuxna; innehåll dumma tonåringar skrattar åt. Trots dem seriösa ämnena presenterade i Smiling Friends tolkas det aldrig som om karaktärerna eller skaparna ser ner på dem skadade karaktärerna eller direkt gör narr av dem, då skämtet istället härstammar från huvudkaraktärernas överdrivna och själviska reaktioner till dem och blir bestraffade för det.
Animeringen är något man förväntade sig från Zack och Michael, ändå fanns det ögonblick som slog till mig ordentligt, som en vänsterkrok. Stop motion, cg, modeller, osv. dyker upp sällan och varje gång det händer är det som att se Storfot; det dyker upp, försvinner och efteråt ifrågasätter man ifall det ens hände. Som jag tog upp i min Piff och Puff: Räddningspatrullen recension används dem olika stilarna för att förstärka berättelsen och blir minnesvärda som ett resultat, för det mesta i alla fall. Den amatör, indie känslan jag tog upp tidigare dyker upp ibland när serien byter stil bara för ett slumpmässigt spratt utan att det tjänar ett narrativt syfte, men jag kan ge det en ursäkt eftersom det är roligt, är ingenting jag riktigt sett innan i andra serier och det är visuellt kreativt. Ytterligare en säsong är på väg och jag kan knappt vänta.
Ozark (Säsong 4, avsnitt 1-7)
Vid det här datumet jag publicerar det här inlägget har jag ej sett dem senaste sju avsnitten av Ozark, dem sista i hela serien. Stor anledning för det är att jag hörde slutet var dåligt, så jag har inte bråttom att bli besviken. Men jag såg den första halvan och för mig bär säsongen samma kvalité som resten av serien, i att det är bra i sin helhet och är lite klumpig på vägen. Som jag tog upp tidigare när jag skrev om Better Call Saul finns det några berättartekniker och klyschor jag tycker är ganska billiga och är för lägligt för handlingen att gå som manusförfattarna vill, men generellt tycker jag om det och har starka huvudkaraktärer. Ruth och Marty har alltid varit den bästa delen och är fortfarande fallet, medans familjedramat och självaste politiken mellan FBI och kartellen intresserar mig inte lika mycket, speciellt nu när det handlar mera om det istället för Martys och Ruths karaktärsbågar och de färgglada sidokaraktärerna knappt existerar längre. Serien är bra och med slutet verkar det som att det har blivit mindre bra och jag kommer nog aldrig se om serien igen, men jag tyckte om den och jag vill gärna se ifall Jason Bateman och Bill Dubuque vill skapa något nytt i framtiden.
Made in Abyss (säsong 2)
Detta är en säsong som inte har börjat sändas än, men ett nytt avsnitt kommer nu imorgon och jag vill uppmuntra er att se den, så jag skriver om den nu. Jag har läst alla volymer av mangan som har släppts hittills och jag vägrar avslöja för er vad som händer, vad jag kan säga att andra säsongen av Made in Abyss är det jag ser mest fram emot i år, mer så än
Better Call Sauls sista säsong. På många vis är detta ett test för anime industrin; inkluderar serien hälften av alla bilderna dem senaste volymerna av mangan har så kommer censur och etiska frågor om vad som inkluderas i konst bli ifrågasätta på ett sådant sätt vi aldrig sett innan. Väldigt få saker idag får mig att må dåligt när jag konsumerar det, förutom dessa senaste berättelserna ur
Made in Abyss och vid det här laget ifrågasätter jag ifall serien kommer ta den risken att få en sådan extremt negativ reaktion från folk online, genom att inkludera sådana hemska koncept och äckliga bilder. Naturligtvis har vrickade saker existerat inom manga innan, men i just anime har dem bara varit läskiga och inte utmanande på en intellektuell nivå; en läskig idé blir presenterad genom en metafor. Den här och den kommande
Uzumaki filmatiseringen kommer tänja på gränserna och likt första säsongen av
Made in Abyss kommer det göra en del upprörda. Jag är nervös, onödigt stressad, orolig och samtidigt taggad att få uppleva samma berättelse igen i ett filmformat, intresserad i hur mangan kommer filmatiseras och jag har inga ord kvar för hur mycket jag ser fram emot det.
