Världens Värsta Människa
Detta är nog stunden mina käraste läsare vill vända ryggen mot mig och aldrig komma tillbaka. Kortfattat: jag tyckte inte om Världens Värsta Människa. Det var som att stirra på vitt bröd. Många gånger är filmen underligt komponerad med handhållen kamera, klippningen är den uppenbaraste saken under solen och ljuset gjorde att varje bild var så klar som det gick, resulterade att presentationen liknade billiga Lifetime filmer som din mor hyr för att hon redan har sett alla Beck filmer. Bristen på en stark visuell stil eller sätt att komponera tagningar på är en stor röd flagga för mig och det hjälpte senare inte att manuset var just som vitt bröd heller, med klyschor som pålägg. Typiska konflikter: huvudkaraktären är tillsammans med en succé som vill ha något seriösare medans huvudkaraktären vill ha någonting annat, senare träffar en annan som uppfyller den fantasin och nu måste dem bestämma att antingen göra det oansvariga som ger dem äventyrlig/sann lycka eller det ansvariga med personen som ger dem en traditionell lycka. Det är en klassisk berättelse och har utförts kreativt i många verk, populärt i filmen The Holiday och videospelet Catherine, bara att dem två visste vilken premiss som användes för att presentera sina karaktärer och anpassade den så det fungerade för var sin respektive genre. The Holiday är en lättsmält romcom film och Cathrine är ett psykologisk skräck videospel, som båda anpassade detaljer och element så det passade deras genre och ton. Säger inte att båda verken är perfekta, men de fungerade perfekt och är än idag omtyckta. Världens Värsta Människa har klyschorna där, bara att det nu anpassar sig till en seriös dramafilm och att ha en sådan uttjatad och billig berättelse krocka med en film som försöker presentera något originellt och tragiskt är katastrofalt. Det är gå till en femstjärnig restaurang och bli serverad korv med bröd; båda fungerar separat och borde vara separerade.
Den titulära världens värsta människa ska vara vår huvudkaraktär och skämtet/budskapet är att hon är en vanlig människa som är lite av en narcissist och självupptagen, som är så otroligt tråkigt att få skåda och får en att tro man tittar på teater med skådespelare som endast står och pratar i rum med ingen produktionsdesign eller märkvärdig inramning. Inte undra på att den blev nominerad för en Oskar, då den här typen av film är någonting dem tycker om och jag försöker undvika som pesten. Medelklass människor står i flotta, vita, plana rum och pratar hippie nonsens och har konversationer om ingenting relevant för antingen berättelsen eller tittarnas intressen. Folk gör det i verkligheten men åtminstone där kan man stänga ner deras nonsens, byta samtalsämne eller lämna dem, medans Världens Värsta Människa försöker rama in dessa händelser som viktiga för handlingen och karaktärsbågen, därmed rättfärdigar deras existens. Ett motargument är självklart att karaktärerna och deras liv ska vara realistiska – ingen stil behövs när det ska presenteras och varje scen behöver inte dra handlingen framåt, vilket stämmer – bara att det inte finns mycket fängslande i filmskapandet, klippningen, takten eller val av riktning som gör konversationerna värda att visa uppmärksamhet till. Klippningen är väldigt poppig, snabb och presentationen är färgglad när den behöver, fast från min sida kommer dessa stilistiska delarna från ingenstans och när dem väl dyker upp här är det så annorlunda och absurt att det nästan känns som en eftertanke i postproduktionen, exempelvis den animerade sekvensen.
Med tanke på folks omedelbara positiva reaktion till den här är det underligt att titta tillbaks på de senaste tjugo åren och jämföra den här med andra filmer, för att sedan komma ihåg att den här typen av film släpps väldigt ofta och rättfärdigt blir kritiskt belönade. Persepolis, Wildlife, Bait, Wet Season, Chico & Rita, Nocturnal Animals och Ash is Purest White är väldigt få exempel och varenda en har något greppande - nån intressant tvist och ser ut som riktiga filmer, istället för endast underhållning som Bridget Jones's Diary eller något liknande som Världens Värsta Människa påminner mig om som mest i sin premiss. Bara att den är pretentiöst presenterat, med långa, atmosfäriska tagningar utan musik, en seriös ton med pretentiösa "rebelliska" element om feminism och sexpositioner tolvåringar idag redan vet om, delar upp berättelsen i "kapitel" även fast vissa kapitel är några minuter långa och det är alltihop så karaktärslöst och jobbigt att sitta igenom. Naturligtvis är det inte gjort för mig, jag är en arbetsklass snubbe som lyssnar på politisk hip-hop och orkar inte spendera tid med folk som tycker Avatar är en bra film och lyssnar på Ed Sheeran regelbundet, men att vara fast med dem människorna presenterade i Världens Värsta Människa är min största mardröm och jag har haft tillräckligt mycket erfarenhet med folk från mina studier på universitetet att veta att dem människorna är cancer. Naturligtvis är detta en utav filmens mål, med att huvudkaraktären är inramad som att vara en självupptagen och självisk person, men med en massa motsägande bitar dialog filmen har och hur folk har reagerat till filmen tror jag budskapet flög över flesta tittares huvuden.
Filmen är otroligt modern och jag hatar modern kultur. Hook up kultur har ersatt dejting kultur i ett socialt klimat där sex har blivit meningslöst. Feminism är ett tomt ord och innebär att kvinnor kan vara slampar och bli kallade feminister för det, men när killar deltar i likadana aktiviteter som uppmuntrar det beteendet från kvinnor eller när kvinnor säljer sådant beteende till killar är dem en del av patriarkatet och representerar sexism. Världen smälter och lider, som alla människor i västvärlden försöker påminna andra om tills skivan slits ut och gör noll för att förbättra världen förutom att kalla folk arslen för att de äter kött eller slänger sopor på fel sätt. Den här listan med "första världen" nonsens som aldrig verkar ta slut är representerade i Världen Värsta Människa och presenterar allt detta som om det är okej; det är okej att vara medelmåttig, osäker, att misslyckas och ångra sig. Det är okej och borde vara okej, speciellt när det inblandar att bli kär i en annan person, vad som inte är okej är att människor använder det som en ursäkt för deras medelmåttighet och gör ingenting för att förtjäna en andra chans. 'Jag var en total hora, betedde mig illa mot min pojkvän och var otrogen mot honom, men det är okej eftersom folk gör så.' Jag har gjort liknande saker och hatar mig själv för det, något filmen delvis visar att huvudkaraktären känner likadant med sitt öppna slut, men filmen kritiserar inte den typen av tankeinställning tillräckligt tycker jag och istället har ändlösa scener där karaktärer pratar utan spänning eller något som händer som ändrar handlingen eller insatserna, med piano i bakgrunden och en berättare som fick mig vilja att lyfta upp pianot över deras huvud och krossa dem med den. Detta är inte en Scorsese film där man kan slänga en berättare på scener redan filmade för att ge scenerna roligare kontext eller etablerar en karaktär, istället har Världens Västa Människa en berättare som bara stavar ut för publiken vad som händer även fast filmskapandet informerar oss tillräckligt.
Någonting jag också hatar i modern kulur är att folk känner sig skyldiga att vara auktoriteten på ordentligt beteende, vilket är varför jag väldigt sällan tar upp mina egna värderingar och ramar in det som om andra livsstilar eller politiska åsikter saknar merit eller är omoraliska baserat på grunden att de ej är lika bra som mina egna. Det finns så mycket av det online och att delta i likadant argumenterande känns gränsfall meningslöst. Den här filmen drog två saker ur mig där jag blev nästan tvingad att dra fram mina värderingar dock: uttråkande och känslan av manipulation. Filmen vill verkligen att man sympatiserar för huvudkaraktären och med tanke på alla positiva recensioner är det många som gör, men för mig är Världens Värsta Människa lite mindre än en fantasi. Eftersom det finns så lite som definierar huvudkaraktären är det bara generella saker som varje medelklass kvinna i västvärlden går igenom, så man får känslan från filmen att den riktar sig mot kvinnor och kommenterar på deras livsupplevelser istället för att filmen handlar om en specifik person som lever i specifika omständigheter; detta är en film om kvinnor. Åter igen: ganska tråkigt, men det är ett sätt för filmen att få publiken att relatera till henne och för mina pengar är det på den ytligaste nivån som möjligtvis går när det gäller karaktärsutveckling och filmen bygger inte fler saker ovanpå det. Går vi tillbaka till mina preferenser för modern kultur blir vi presenterade scener där huvudkaraktären bara deltar i dessa bakåtvända aktiviteter och ska få publiken att tycka om henne mer, men jag får ingen reaktion ur det. Hade manuset haft karaktär hade den inkluderat hemskare eller ljuvligare saker, eller brister till och med. Var är alla de absolut sjuka sidorna kvinnor aldrig tar upp när män är närvarande och är skrattretande? Var är asshole bleaching? Var är konversationerna där kvinnor bara pratar om hur heta killar är och kallar feta killar för missfoster? Var är kvinnorna som utnyttjar killar att köpa drinkar åt dem vid baren där killarna har hopplösa förhoppningar om att få dejta dem i framtiden? Var är woke kulturen där de säger vita män är själlösa monster? Var är de tre blondinerna som skrattar åt en kille som sköt ihjäl sig själv med ett hagelgevär? Var är kvinnorna som ger rådet att man borde dricka sitt egna kiss så man ser yngre ut? Sådana saker som liknar feminina versioner av David Brents eller Michael Scotts beteenden från The Office hade fått mig att antingen hata eller älska huvudkaraktären beroende på inramningen, men som filmen är just nu är det å så otroligt plant. Hon tycker Instagram modeller är skrattretande? Så originellt... Det är inte utmanande eller djärvt, istället bara tråkigt och ger av basic bitch vibrationer. Det är okej att vara basic, jag vill bara helst inte se en film om det.
När jag får se slice of life romantiska komedi draman som Världens Värsta Människa får jag alltid tänka på landet som producerar liknande filmer och serier i högkvalité: Japan. Inte ens en norsk romcom kan stoppa mig från att prata om animerade filmer och ingen av er kan stoppa mig. Med det stora flödet av kvinnlig representation i västerländsk media i modern tid är det nästan pinsamt att höra kvinnliga skådespelare och regissörer från Hollywood prata om hur progressiva deras filmer och serier är med deras diverse rollistor, även fast Japan har haft det under en sådan lång tid. Naturligtvis har Japan haft enorma problem med kvinnliga rättigheter i sitt land och blöder igenom deras samhälle än idag, men det är inte det minsta reflekterat i deras media. Ja, det finns mycket fanservice och deras otaku kultur har gått överstyr, men till skillnad från västerländsk media finns det fanservice för båda könen och de kvinnliga karaktärerna är faktiskt bra skrivna. Liz & The Blue Bird var den första filmen som trängde sig igenom min hjärna när jag först såg Världens Värsta Människa, i att jag såg den nyligen och båda filmerna delar liknande karaktärer och teman, fast den stora skillnaden är att huvudkaraktärerna är riktiga karaktärer med klart etablerade motivationer och personligheter. Det är överdrivet tecknat och riktar sig in på tonåringar, men på något vis är den filmens karaktärer och berättande mognare än Världens Värsta Människa och är så mycket starkare visuellt. Metaforen, temat och konflikterna blir presenterade genom kreativa tagningar och informerar publiken om karaktärernas problem genom inramningen, samtidigt som karaktärerna pratar. Ett exempel som konsekvent presenterar sitt tema visuellt och låter alla små scenerna få delta i det temat, så oavsett ifall du kanske inte exakt förstår vad som händer i sceners subtext berättar filmens bilder vad karaktärerna känner, istället för att skådespelarna står i ett rum och pratar om sina känslor som i Världens Värsta Människa och de små scenerna är inspelade med handhållen kamera och regissören troligen sa till dem att säga replikerna och att han ska lägga en röst ovanpå scenerna efteråt. Dessa kvalitéer är inte endast närvarande i Liz & The Blue Bird, utan är ett exempel av ett hav fullt med liknande verk från talang drivna filmskapare som vill skapa den bästa produkten de kan, en mentalitet västvärlden inte delar där de skapar produkter som tjänar pengar eller skapar "viktiga" filmer som har ett "djupt" budskap. Japan är skyldiga för detta också, men åtminstone där är underhållningen toppkvalité inom genrerna som blir avskydda av kritiker, exempelvis romcoms, fantasy, osv. och lämnar pretention utomhus. För mig så är Världens Värsta Människa liknande i hur den avbildar varje köns fysiska närvaro, men när det gäller karaktärsutveckling och informerande av världen gör den likadant som japansk underhållning fast istället fel på alla sätt. Så jag ser filmen som en kvinnlig version av en Michael Bay film; Michael Bay avbildar vad han tycker män vill ha och Världens Värsta Människa avbildar vad den tycker kvinnor vill ha. Jag överdriver när jag säger det naturligtvis, men det är nästan så för mig eftersom det finns ingenting specifikt som definierar huvudkaraktären. Kvinnor vill vara succéer, men vill göra mer än det. Kvinnor vill vara med en kille, men samtidigt finns det andra killar som passar dem bättre. Kvinnor tycker om sex, men är det tillräckligt feministsikt?!?!?! Det är så cringe och billigt manusförfattande för mig och jag har inga andra ord för det; det är något speciellt Japan gör med sina kvinnliga karaktärer som västvärlden ej har listat ut än, som exempelvis Pixars senaste film Röd har visat att västvärlden har många steg kvar att ta inom underhållningsindustrin innan vi når en plats där vi kan börja få ikoniska kvinnliga karaktärer igen.
Säger jag att filmen är sexistisk? Självklart inte, fast i slutändan måste någonting vara viktigt och konkret, så när filmen slänger sina händer upp i luften och deklarerar för världen att "det är som det är" borde den inte vara förvånad att folk har en liknande reaktion till filmupplevelsen. Den får mig inte att vilja spy som flesta filmer inom romcom genren och den är bättre skriven än flesta filmer inom den genren och dessutom har bra skådespelare och filmteamet vet hur man komponerar tagningar, men självaste budskapet, karaktärerna och strukturen den bygger upp allting på är så otroligt uttjatat och man vet exakt vad som kommer hända innan det händer. Tråkigt är ett ord jag har använt mycket här och jag kan lätt skrubba av ett missriktat budskap eller några problem i ett manus ifall självaste visningen är fängslande på åtminstone en grundlig nivå och kräver uppmärksamhet från tittarna, men filmen har knappt det. Inget klipsk klippning, standard dialog, standard takt, typiska romcom karaktärer, klyschor i hinkar fyllda, väldigt få utmanande saker, osv. och jag har inget intresse i att sitta igenom sådant. Filmen är som den är.
Läs min bok Bryggan Mellan Slott och Äppelträd: patreon.com/posts/66433424
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
