Super Mario Bros. Filmen
Its-a-me, Märio. Vi har äntligen nått fram till denna punkt där vi nu har en långfilm med Mario i huvudrollen, den största videospel karaktären i världshistoria, helt självt räddade industrin efter att den kraschade under 1983 och har varit en referenspunkt för speldesign ända sedan hans debut med Super Mario Bros. under 1985. Växte upp med alla Marios spel, inklusive NES, SNES, 64 och Gamecube, några spin-offs dök upp och en handfull med dåliga serier. Under sena 80-talet hade animeringsstudion Dic producerat en handfull med serier med rörmokaren och Hollywood släppte en spelfilm under 1993 och inga av dem var särskilt bra, till gränsen där Nintendo aldrig vågade producera filmer och serier med deras namn igen... förens nu, naturligtvis. Ifall ni följer den här bloggen är det inte det minsta förvånande att jag tyckte filmen var tråkig, fast innan vi går igenom det så ville jag ta upp sakerna jag faktiskt tyckte om, även ifall dem sakerna är små. Generellt tyckte jag om allting som inblandade Kong världen, då jag alltid har tyckt om Donkey Kong mer än Mario, även ifall Country spelen inte har åldrats lika väl som Mario spelen; referenserna där resonerade med mig mera än någonting annat i filmen, med Diddy, Dixie och Chunky som filmens höjdpunkt och jag blev absolut chockerad att de spelade Da Banana Bunch. Hoppas Grant Kirkhope fick en miljon kronor för det... eller inte, eftersom filmens eftertexter inte ens nämner honom. Tyckte också om att filmens handling och klimax var nästan identisk med 1993 filmen, utan att avslöja för mycket.
Det tog inte förens den här filmen för mig att inse hur lite Illumination har nämnts här. Jag kanske har tagit upp Minions någon gång, annars har deras filmer varit totalt frånvarande, vilket mestadels härstammar från att jag inte har sett någon film från dem - åtminstone en långfilm från början till slut... tror jag. Kanske såg Minioner, men jag minns inte. Baserat på deras marknadsföring och rykten online har dem verkat vara "barnvakter," som många tycker om att kategorisera dagens barnfilmer med, i att deras innehåll är tunn, saknar utmanande konflikter, fokuserar på lättsmält humor och är färgglada som tårtor. Mestadels har det varit okej för folkmassan, då dem sålde väldigt bra och barn generellt tyckte om dem, bara att dem tar sig in i ena örat och ut ur den andra, i att bristen på märkvärdigt innehåll ger inte tittarna anledningar att återvända. Detta är bäst demonstrerat med att Illuminations filmer har kopierat premisser, strukturer, karaktärskonflikter och skämt från andra populära familjefilmer, som har blivit klassiker i nutid, men saknade nyansen och den känslomässiga responsen från publikens sida som gjorde dem filmerna minnesvärda. Det var den största så kallade röda flaggan när Illumination skulle tackla på att filmatisera Super Mario och mestadels var min oro rättfärdigad, i att filmen kopierar allting på marknaden. Handlingen ekar Hitta Nemo, där huvudkaraktären måste rädda en familjemedlem med en komiskt överdriven medhjälpare och dem knasiga karaktärerna dem stöter på under resans gång. Karaktärerna transporteras från verkligheten till en fantasivärld, den enda kvinnliga huvudkaraktären är perfekt från filmens början och gör inga misstag, en endimensionell antagonist är där för komedi, comic relief sidekick, strategiskt placerade söta saker och leksaker, en onödig sångsekvens, störande röster, populär musik och listan verkar aldrig ta slut. För att vara rättvis mot filmen dock finns det väldigt få narrativa upprepningar, som att klyschor håller sig mestadels borta och utav alla klyschor som är närvarande i slutprodukten är inga utav dem klyschor jag hatar. Vad filmen ersätter det tomrummet med är ytligt roliga sekvenser, klumpiga övergångar mellan toner, saker som slumpmässigt dyker upp utan att ha etablerats tidigare i filmen och leksaker som kommer hjälpa Universal och Nintendo att sälja produkter, vilket är någonting man får förvänta sig från detta; det är anledningen till varför filmen existerar, vilket är okej. Mario skulle förr eller senare få en filmatisering igen efter att videospel fick ett sådant stort flöde med filmatiseringar under förra decenniet och speciellt nu, så att resultatet blev en tunn film med roliga scener är inte det sämsta resultatet. Måste jag påminna er om att den andra Sonic filmen spenderade halva tiden på ett bröllop som påverkade ingenting i handlingen? Jag är skyldig för att ha köpt leksaker till usla filmer i min barndom, som gav mig mer skoj och inspiration än filmerna dem själva, därför kan jag inte hata på den sidan av filmen.
Komplexa berättelser är inte bättre än simpla berättelser. Dessutom förtjänar inget verk kritik baserat på att berättelsen är simpel, speciellt barnmedia. Super Mario Bros. Filmen inblandar konflikter mellan nationer, påtvingat giftemål, utpressning, osv. fast flesta skulle hålla med om att dem konflikterna inte behöver ha samma komplexa och intensiva nivå som Game of Thrones, eftersom respektive franchises målgrupp är drastiskt annorlunda. En berättelse gjord för vuxna och så politisk och detaljerad som Game of Thrones, har en stor risk att tappa det och ersätta det med simpelt innehåll, vilket den serien eventuellt gjorde med sina senare säsonger och blev totalt kritiskt krossad som ett resultat. På den motsatta sidan dock får animerade filmer för barn beröm ifall dem gör sina berättelser komplexare, exemplifierat förra året när Pinocchio från Guillermo Del Toro fick väldigt positiva recensioner från kritiker och Mästerkatten 2 inte så mycket från den snobbigare sidan av journalistvärlden. Jag tyckte Mästerkatten 2 var väldigt bra och anledningen till varför var rakt av att den hanterade en sådan simpel premiss så elegant och packade in den tidigare nämnda komplexa sidan till sina konflikter och karaktärer, vilket skapade en bra balans mellan underhållningsvärdet och budskapet som väldigt få filmer för barn har vågat kommunicera. Super Mario Bros. Filmen är på den simplare sidan och försöker inte övertyga en om att den vill uttrycka något djupt, vilket är okej, men då kommer frågan om vad den vill uttrycka. Jag blev inte förvånad av att Mario och Luigi hade sina egna karaktärsbågar, vad som förvånade mig dock var hur klumpigt integrerade bågarna var i slutprodukten. Luigi är rädd och han övervinner det genom att skydda sin bror vid slutet på filmen, vilket han fick motivationen för efter att ha varit inlåst i en bur under filmens andra halva och gjorde ingenting. Mario mår dåligt eftersom risken han tog genom att bli en rörmokare tillsammans med sin bror inte lyckades lika väl som han hoppades på, därmed blir han ett skämt och hans egna far respekterar inte honom. Hans sätt att överstiga dessa interna problem är att rädda en hel nation från att gå under, utsätta sig själv för dödlig risk och bli tillsammans med kunglighet, då han inte får respekt från sin far förens efter allt det. Jag är ingen expert på utvecklingspsykologi eller barnpsykiatri, men att göra ett budskap om att du måste utföra stordåd så din pappa blir nöjd, låter inte som ett bra budskap för barn. Detta är delvis speglat i Donkey Kong och Cranky Kong, där Donkey konstant söker efter Crankys godkännande och aldrig får det och till slut får han det genom att hjälpa en rival, vilket är den exakta typen av simpelt berättande känslomässigt drivna familjefilmer utför bäst, bara att det endast existerar här hos en sidokaraktär som inte blir introducerad förens halvvägs in i filmens speltid. Peach har ögonblick där de försöker etablera någon form av karaktär, där hon förklarar sin bakgrund för Mario och är tillräckligt mycket motivation till varför hon vill skydda sin befolkning över allting annat... och nu vill jag prata om Bowser. Har annars ingen anledning att skriva om honom i ett annat inlägg.
Utav alla skurkar igenom videospelshistoria är Bowser bland dem man känner igen som mest. Ganondorf, Sephiroth, King K. Rool, Eggman, Mother Brain, Vaas, Kratos, M. Bison, GLaDOS, Arthas Menethil, osv. har allihopa haft sina delar i att forma antagonister i videospel och förtjänar att bli nämnda här, bara att Bowser är den mest klassiska och konsekventaste skurken. I tidiga Nintendos dagar existerade skurkar som stora monster hjältarna behövde besegra och expanderade inte bortom den ramen förutom vilket djur dem imiterade, som en gris, pingvin, krokodil, apa, eller mytologiska och literära figurer som drakar, Medusa och Dracula. Alla spelserier behöll sina sista bossar som de centrala antagonisterna för sina uppföljare och gav dem personligheter, antingen via text eller genom handlingar efter att teknologin utvecklades och gav videospel möjligheten att etablera karaktärer. Ganondorf blev expanderad som mest bland bunten och Bowsers motivation har inte riktigt ändrats sedan 80-talet: Peach är hans. I början ville han erövra hennes land och i senare tolkningar har det ändrats beroende på spelen, som Sunshine där Bowser Jr. vill ha en mamma och RPG spelen ska vi inte ens röra, då vi annars kommer vara fast här i en evighet. Bowser existerar som ett verktyg för Mario och vänner att gå på äventyr i roliga världar, så Bowsers tolkning och ton delvis reflekterar spelens toner och vice versa. Eftersom Super Mario Bros. Filmens ton är knasig med några seriösa konflikter är Bowser likadan, i att han är en seriös antagonist med en knasig motivation. Den här mitt-i-mellan tonen för skurkar har aldrig fungerat för mig och historiskt har den typen av karaktär hamnat i lätt bortglömda filmer. Mästerkatten 2 förstod detta och splittrade upp den komiska och seriösa till två skurkar, med Jack Horner och Döden, något som förstärkte den filmens rollista. Eftersom Kamek är med i nästan varenda scen Bowser är med i kunde filmen gjort Bowser skrämmande och Kamek komisk, något jag tycker hade passat filmens annars simpla natur. Istället är Bowser bara ganska medelmåttig, något som är smärtsamt eftersom Jack Black är en bra karaktärsskådespelare och Bowsers design är så otrolig; det motsatta av lagom.
Den tekniska sidan för filmen fick en del kritik innan den ens hade premiär. Den amerikanska rollistan var en besvikelse när dem blev bekräftade, Chris Pratt som den största förolämpningen och visade hur lite industrin bryr sig om röstskådespelare. Något som alltid har fascinerat mig är att varje år vid Oscarsgalan så är det alltid de animerade filmerna nominerade som har tjänat mest pengar utav alla filmer i alla kategorier och ändå borstar ceremonin över dem och i sin tur folket som har hjälpt att sälja dem. Dessa skådespelare har hjälpt filmföretag att tjäna miljoner och ändå vägrar Universal och Nintendo att anställa Charles Martinet som Mario, även fast han har röstat karaktären lika länge som karaktären har haft en röst. Röst ger karaktär, även ifall det kanske bara är tjugo procent så gör det mycket. Hade Mästerkatten varit röstad av Chris Pratt istället för gamla Antonio Banderas hade Mästerkatten 2 varit tortyr att sitta igenom. Vi är inte ens ett år ifrån premiären av Mästerkatten 2 och jag får känslan av att jag kommer ta upp den ofta i recensioner för animerade filmer från Amerika i framtiden. I den större bilden är rollistan med kändisar också meningslös eftersom filmen kommer ses dubbad i den internationella marknaden ändå. Animeringen ser vacker ut och Illuminations team är packat med talangfulla animatörer, bara att deras filmer är för mycket i det området. På skärmen finns det alltid någonting som rör sig och inget av det är diskret eller varar länge. Likt Bowser rör karaktärerna sig inte tillräckligt snabbt eller för långsamt, karaktärerna saknar vikt och personlighet till deras animeringar, posering knappt existerar, inramningen ger publiken ingen idé om karaktärernas storlek och resulterar i att Bowser och Donkey Kong ser små ut i många scener och ljuset ser ganska tråkigt ut.
Mario är universellt omtyckt. Självklart finns det dem som inte respekterar videospel historia och vissa genrer, men folk med smak och uppskattning för bra saker uppskattar Marios närvaro i kultur, på samma sätt Musse Pigg, Snurre Sprätt, Karl Alfred och Astro boy var för generationerna som växte upp med dem och dem karaktärerna representerar vad folk vill se i berättelser. Det är i slutändan varför alla klassiska namn fortsätter få nya filmatiseringar och resonerar med nya generationer varje gång, oavsett ifall dem är reklamer eller ej. Super Mario Bros. Filmen har den universella känslan till en viss gräns, bara att man hoppades på att produkten i sig skulle överstiga allting annats i reklamvärlden, som Lego-Filmen gjorde exempelvis. Den stora anledningen till varför man spelar Mario är för plattform äventyr, den fina konststilen och den grymma musiken och på den sidan så har Illuminations film skapat någonting som imiterar det helt okej, bara att nu får inte publiken delta i äventyret själva och utforska allt spännande på egen hand. Filmen tjänar sitt syfte: ett fordon för Universal och Nintendo att expandera deras kommersiella fält och eftersom detta har varit en succé kan det hända att Nintendo vill tackla på andra projekt hos Amerika igen. Vi kanske får en Donkey Kong serie igen... eller inte. För mina personliga smaker hade jag gärna velat se en Zelda film regisserad av antingen Denis Villeneuve eller David Lowery och någonting Donky Kong relaterat, då vi inte har fått någonting nytt relaterat till namnet sedan 2014 med Tropical Freeze. Frågan är ifall folk vill ha mer? Med detta har Illumination inte imponerat någon och får bli en filmserie som behöver röra och klia en kreativ nerv hos unga tittare för att behålla sin relevans i dagens filmmarknad, nu när även Marvel börjar inse att samma mall inte fungerar på samma sätt längre och likadant fungerar inte Minioner mallen heller, bevisat med förra årets uppföljare som hamnade bland den största flödet med ironiska biobesök i modern tid. I ett snabbt utvecklande landskap online är det svårt att säga ifall filmens innehåll är värt att behålla för dem oundvikliga uppföljarna under det kommande decenniet. Filmen är okej och tråkigt nog är det allt den kommer vara.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
