Furiosa: A Mad Max Saga
Första Mad Max har blivit en referenspunkt inom action filmvärlden, med sin lågbudget, gränsfall B-film atmosfär som var delvis banbrytande för sin 1979 realistiska ton som skulle bli populär efter The French Connection och Dirty Harry från tidigare under decenniet och Apocalypse Now under samma år. Mel Gibson startade sin karriär här och uppföljaren The Road Warrior var drastiskt annorlunda och väldigt populär, till gränsen där många inom Hollywood och speciellt i Italien, skulle kopiera filmens estetik och premiss med varierande resultat, med Waterworld, Spacehunter och Charles Band regisserade Metalstorm, men mestadels med riktigt uselt utförda filmer som, generösast, har nått kult status inom väldigt specifika filmcirklar - oftast för ironisk njutning. Efter Beyond Thunderdome hittade Mel Gibson succé i Amerika med Dödligt Vapen filmerna som förvandlade honom till en superstjärna och lämnade regissör George Miller att skapa vilka filmer han än ville, till gränsen där hans filmografi är förvånansvärt slumpmässigt och når nästan en satirisk nivå när man först tittar på den. Samma kille som regisserade en scen där en vilding pojke mördar en man med en boomerang, regisserade även Babe uppföljaren Babe - En Gris Kommer Till Stan och Happy Feet nästan tio år senare. Miller sa i en intervju att han hade skaffat barn under den tiden och därmed ville producera filmer med barn i åtanke och lyckades ganska väl, med Babe uppföljaren som många anser vara en underskattad film för sin tid och en jag såg många gånger om i min uppväxt, som gav mig något oväntat unikt och atmosfäriskt jämfört med snabbmaten och Disney grejerna jag annars såg regelbundet vid den åldern.
Såg inte Mad Max filmerna förens i en äldre ålder och blev inte en fastast riktigt. 70-tals action rullar har aldrig varit min grej och 80-talets Hollywood var egentligen endast bra på robotar, utomjordingar eller religiösa ikoner i sina actionfilmer, med Die Hard som det enda stora undantaget. Så när det var dags för Fury Road saknade jag intresset och det var inte förens när recensionerna kom in då mitt ena ögonbryn lyftes upp, såg den i protest och blev absolut förbryllad. Visuellt imponerande, perfekt rollista, en berättarstil jag trodde var endast reserverade för lågbudget indiefilmer och animerade filmer, fantastisk action som samtidigt informerar handlingen, ett narrativ fullproppad med karaktärsbågar och varenda berättarknep i handboken och de största specialeffekterna vi aldrig hade sett innan och aldrig skulle få se igen. Var ett litet Konungens Återkomst ögonblick där akademin blev tvungna att uppskatta en bit nördkultur som var mer avancerat och resonerande för en masspublik än praktiskt taget allt annat på marknaden, som ett resultat vann alla priser på årets Oscarsgala förutom det stora priset, som gick till en film inga av er kommer ihåg existerade. Allting som kan sägas om Fury Road har redan sagts, ni har sett den över tio gånger och har ni inte sett den innan högt rekommenderar jag att ni gör det, eftersom den lätt hamnar bland de bästa filmerna från hela decenniet, med utan någon konkurrens är den bästa actionfilmen från det decenniet och är bland de bästa filmerna inom genren någonsin gjorda, uppe med Jackie Chans filmografi och Paul Verhoevens filmografi. Tråkigt nog verkade Hollywood sakna intresset att producera filmer med liknande manusförfattande och presentation, då flesta istället producerades på samma sätt Marvel filmerna gjorde och det enda företagen lärde sig från Fury Road var att kvinnor kan spela huvudrollerna i actionfilmer också, vilket i sig, i ett hysteriskt upprepande av historia, fick industrin att kopiera Mad Max på det ytligaste och lataste sättet de kunde göra och skapade bland de mest hatade filmerna inom genren under de kommande tio åren, med Wonder Woman 1984, nya Star Wars trilogin, Black Widow och Captain Marvel.
Tro det eller ej släpptes Fury Road under 2015 – alltså nio år sedan – där emellan Miller regisserade Three Thousand Years of Longing – ännu en underskattad vänsterkrok från honom – så det är inte helt omöjligt att vi har nu en ny generation som blir introducerad till namnet genom Fury Road och prequel filmen här Furiosa: A Mad Max Saga. Följer den moderna trenden med gimmick filmtitlar så heter inte filmen Mad Max: Furiosa som först planerat, vilket delvis fungerar eftersom filmen utspelas innan Fury Road, därmed är Furiosa namnet placerat innan Max, något som sätter rampljuset på att en uppföljare (eller en prequel, en soft reboot, vad nu än de nutida termerna är) till Fury Road är helt meningslös. Vad för syfte tjänar det att vi får reda på hur Furiosa fick imperator titeln? Var inte hennes karaktärsbåge i Fury Road tillräckligt komplett? I flesta fall med prequels är meningslösheten bakom den fula Hollywood maskinen sann, men i Mad Max fall var Furiosa planerad att spelas in samtidigt som Fury Road, bara att Warner Bros. och Millers företag hamnade i konflikt efter att Warner vägrade betala deras anställda lika mycket som Miller och co; hade önskat, därmed stämde dem. Vilket förklarar varför vi inte fick en uppföljare förens nio år senare. Dessutom slog pandemin till riktigt hårt, strejken påskyndade inte produktionen exakt heller och tidigare nämnda Three Thousand Years of Longing blev prioriterat för Miller; många av skådespelarna som spelade små roller i Fury Road dyker upp i den filmen också. Delvis är jag lycklig över att Warner inte kunde pumpa ut ändlösa uppföljare som de gjorde med alla deras andra namn under den tiden, men på andra sidan kunde vi ha haft en till trilogi i samma anda som Sagan om Ringen och Star Wars, inte så annorlunda från vad de då nya Apornas Planet filmerna gjorde under 2010-talet, istället för det kommersiella skräpet vi fick från företaget under decenniet, som Godzilla filmerna, Snyder superhjältarna och Hobbit trilogin. Får bara be till gud att James Gunn vet vad han håller på med hos DC och att nya Superman filmen faktiskt fungerar.
För att få den stora frågan ur vägen: det fanns ingen chans att Furiosa kunde vara bättre än Fury Road. Väldigt få filmer kommer faktist vara det och filmteamet är fullkomligt medvetna om det, så istället för en kopia eller nyinspelning får vi en annan typ av film och ändå är tematiskt kopplade. Fury Road handlade om att leva i ett ödeland gudarna glömde av och hur det påverkar karaktärerna och detsamma gäller för Furiosa, bara den här gången är det karaktär fokuserat, handlingen och dialog får större rum och konflikterna är intimare. Vi får en bit hjärta under speltiden, någonting som upplevs som befriande eller som en stor överraskning när allting annat runt omkring det är så blekt. En värld täckt i sand, blod, eld och i mitten har vi titelkaraktären som är en direkt produkt av den världen; kall, bestraffande, täckt och omringad av blodshämnd och lever på kanten. På många vis är hon lik Max, bara att hon är högt motiverad och filmen går igenom allting som ledde upp till hennes beslut att trotsa tyrannerna i Fury Road och med tanke på innehållet här så blir några repliker från Fury Road starkare, exempelvis när Furiosa frågar Joe ifall han kommer ihåg henne, utan att avslöja för mycket. Lätt att jämföra detta hämndberättelsen med John Wick, fast den bättre (och roligare) jämförelsen är egentligen Babe - En Gris Kommer Till Stan; en huvudkaraktär blir tagen från sitt bekväma hem och i processen blir separerad från sin väktare, lämnad med en massa nya karaktärer som inte respekterar dem – i många fall hotar deras säkerhet – och blir tvingade att anpassa sig och gå på ett äventyr som förstärker deras roll i världen. Att gå från en person med ingen auktoritet och förändring var bortom deras räckhåll, till aktiv motivation som har en direkt effekt på världen och folket som bor där. Eftersom Babe uppföljaren är för barn slutar filmen med att de bortkastade, de bortglömda, de handikappade och de tragiska får sina lyckliga slut med sina karaktärsbågar, medans Furiosa tar det i en vuxnare riktning och visar vad som händer när världen verkligen är död. Sönderslitna och krossade Furiosa reser för att hitta Dementus och döda honom, i förhoppning om att det på något sätt kommer fylla det tomrummet han lämnade och eftersom vi har sett Fury Road och andra filmer med liknande hämnd teman vet vi vad resultatet kommer vara. Det fungerar okej och Princess Peach är tillräckligt fängslande som titelkaraktären att handlingen aldrig riktigt känns som oinspirerat eller saknar vision, även ifall filmen narrativt inte riktigt visar någonting nytt. Har ni sett John Wick filmerna eller någonting i den stilen kommer Furiosa kännas tom i områden om ni söker efter någonting nytt. I slutändan sticker Fury Road ut från marknaden eftersom ingen film likt den existerar - det vill säga i sin presentation, då många berättelser innan har varit anti fascism, sekter, dråp, slaveri, materialism, osv. fast filmen är inte emot våld. Filmen glamoriserar våld och matar aphjärnan i oss alla som älskar spektakel, blodspill och chockerande bilder som förekommer i mänskliga konfrontationer. Eftersom jag och många andra predikar filmen så är det uppenbart att vi förstår att Miller kommunicerar det roliga med filmvåld och ramar in sina hemska koncept i ett negativt ljus, sedan förväntar sig att folk är tillräckligt smarta att förstå det själva, även fast filmen fick sin mängd negativa reaktioner vid premiär. Är ni en sådan person som hatade Fury Road vid premiär på grund av narrativa element och har inte ändrat åsikt: jag respekterar er åsikt, men ni kommer nog inte tycka om Furiosa då heller. För resten av oss förstår vi att filmen meddelar sitt budskap genom sitt subtext, även ifall filmen praktiskt taget stavar ut det åt publiken vid den sista konfrontationen ändå.
Dialogscenerna är direkta, simpla och för mig är inte lika fängslande som när konflikterna presenteras visuellt, förstärks av musiken och säljs av ljudeffekterna, som den större delen av speltiden gör och får dialogen att kännas som en bråkdel. Med mina personliga smaker i full effekt uppskattar jag berättelser där karaktärer hittar oväntade nya vänner och tillsammans kämpar mot ett hot som går emot deras värderingar, hellre än familjerelationerna närvarande hos Furiosas karaktärer. Har en berättelse den typen av premiss och interna konflikter föredrar jag Shakespeare dialog som etablerar karaktärsdrag och personligheter på ett skoj, blomstrande, dynamiskt och trovärdigt sätt (exempelvis Pig eller Chicken for Linda! från detta decenniet,) då flesta andra fall tolkas av mig som ett billigt sätt för manusförfattarna att få publiken att relatera till deras karaktärer; nutida superhjältefilmer är väldigt skyldiga för detta. Inget fel med universella teman, har bara blivit trött på den klyschan i Hollywood filmer, tillsammans med det tråkiga kärleksintresses som endast är där så ingen tror huvudkaraktären är gay så filmen kan säljas till skitländer, PG-13 dialog och innehåll, endast moraliskt rena huvudkaraktärer och kvinnliga karaktärer som har inga personliga brister. Antar att den sistnämnda kommer slängas mot Furiosa, då hon egentligen är en grym karaktär som klarar sig själv i flesta scenarion, trots att hon åker fast vid många rymdförsök och faktiskt har en karaktärsbrist... vilket är hela vitsen med filmen. Har ni problem med det så är det okej, ni kan titta på Captain Marvel uppföljaren istället eller någonting.
På den tekniska sidan blev jag delvis besviken och ändå tillfredsställd, vilket verkar vara flesta tittares slutsats. Det är jobbigt eftersom Mad Max serien (störst del tack vare The Road Warrior och Fury Road) har blivit känt som serien med autentiska stunt och specialeffekter, någonting jag delvis håller med om och samtidigt ser serien mera som ett uttryck av pulp film och högkvalité B-film. På den fronten bryr jag mig inte ifall filmen har några dataeffekter som ser hackiga eller inkompletta ut, bara att det blir distraherande ifall det är Furiosas stora marknadsföring och försäljningsargument idag, förutom det uppenbara; en Fury Road prequel, Miller och rollistan. Visuellt var jag inte den största fantasten av några förlängda actionsekvenser, speciellt en som inblandar en lastbil i en tom öken som har det planaste miljön och tydligaste digitala ljuset och effekter. Fortfarande är det svårt att bedöma vilka scener som var filmade i en studio och vilka som faktiskt var ute i öknen, eftersom filmen kombinerar alla element och all film väldigt effektivt och slukar upp en i världen. Galen, galet kreativ, i många fall innovativ och mest av allt skoj, vilket inte har hänt för mig med en ny actionfilm på ett långt tag. Så i slutändan måste jag rekommendera Furiosa och med tanke på allt kommande tror jag inte någon actionfilm kommer toppa den här på ett tag. Så innan vi avslutar måste jag skriva om någonting bredare en stund. När det gäller Hollywood filmer har väldigt få under 2024 varit stora succéer, åtminstone när det gäller kvalité. Animering har varit totalt frånvarande med Kung Fu Panda 4 som den ända märkvärdigt och den var inte väl bemött av många, komedier existerar inte längre eller är annars direkt-till-Neflix skräp och genrefilmer är reserverade till action, inte så annorlunda från 80-talet. Actionfilmer från den tidseran – eller de ihågkomna i alla fall – var skapade av regissörer med starka röster inom industrin och hade ett sådant ego eller vision att de inte riktigt brydde sig ifall filmerna skulle vara finansiella succéer, utan istället var konkreta idéer som blev förverkligade av högt ambitiösa, kreativa filmskapare med allt att bevisa. Spola framåt till 2024 och de enda filmerna inom action genren som kommer upp i konversation är Dune Part 2 och Furiosa; båda filmer från väldigt bra regissörer som inte riktigt är kända för deras actionsekvenser i moderna år, med regissörerna bakom Enemy och Happy Feet som sopar mattan med resten av marknaden. Dessutom har båda filmerna liknande slut, där hjältarna vinner i slutändan och ändå är det förebådande och melankoliskt i ton hellre än triumferande som resten av filmerna i år har varit. Har inte sett Kingdom of the Planet of the Apes än, men jag antar att den filmen är liknande om den följer sina tidigare inlägg i filmserien. När eftertexterna för Furiosa började rulla var jag fylld med en sorts sorg jag aldrig riktigt upplevt efter en filmvisning; en djupt rotad tanke som bestämde sig för att blomma i just det ögonblicket: actionfilmer är döda. Officiellt. I samma skala som dessa tre filmerna i alla fall, vilket i jämförelse med allting annat därute är ganska minimala. Tror säkert Deadpool & Wolverine kommer tjäna sina pengar, men allting annat ser ut som tåg endast där för att spåra ur och det gör mig ledsen. Jag älskar ofiltrerat skräp och jag vill ha mer av det, inte detta sista andetaget från den amerikanska actionfilmen Marvel har varit under dessa senaste fem åren. Furiosa kändes som ett sista hurra från Hollywood och Miller bugade på vägen ut, medans vi satt och applåderade för en sista stenhård bit kino. Jag vill inte ge upp, jag hoppas James Gunn vet vad han håller på med hos DC, annars är det bara att acceptera att vi kommer få riktiga filmer från riktiga filmskapare framöver.
