mrtambourineniclas.blogg.se

Mänsklighetens dualitet. Ena stunden skriver man om The Zone of Interest och nästa spelar man Astro Bot. Notera att varje gång jag skulle skriva speltiteln i den här recensionen så blev det automatiskt att jag stavade ut Astro Boy, dessutom när jag skulle köpa spelet i butik kallade jag det för Asteroid Boy för grabben bakom kassan. Med min tidiga medelålderskris åt sidan spelade jag Astro Bot en del och tyckte om det helt okej, någonting jag kände var värt att skriva om i kontext med hur Sony har försökt käpa emot denna typen av spel på senasre år. 

Station 1: Nostalgi

Idag är det omöjligt att ta upp Astro Bot i en recension utan att ta upp dess plats i den större Playstation/Sony bilden och hur det relaterar till Sonys nya inriktning för Playstation 5 kontra hur deras tidigare spel såg ut på tidigare konsoler. Tro det eller ej så var Sony en gång i tiden den stora konkurrensen mot Nintendo under sena 90-talet, med ett fokus på liknande spel Nintendo släppte, med RPG, maskot plattformar, fighting, racing, osv. fast med vuxnare alternativ, jämfört med annars familjevänliga Nintendo som hade ett stort utbud med casual multiplayer spel. "Singel player upplevelsen" hittade sin fot omkring den här tiden, när spel var fullt kapabla att skapa filmiska upplevelser med 3D innovationen och större minne som tillät minnesvärda historieupplevelser som skulle definiera Playstation 2 biblioteket och senare Playstation 3. God of War, Devil May Cry, Final Fantasy, Kingdom Hearts och andra hittade sina hem här och blev de stora anledningarna att äga just Playstation över de andra två konsolerna på marknaden. Efter en semi succé med PS3 - efter ett pinsamt första släpp - fortsatte Sony på singel player tåget hela vägen igenom PS4 livet. På grund av pandemin kunde inte många faktiskt köpa konsolen och de få som lyckades bemöttes med en spelmaskin med inte så många spel och dem få som var där fanns även på PS4 eller det senaste Xbox. På grund av detta fanns det ingen anledning för mig att köpa PS5 och det bästa spelet för den under flera år var Astro's Playroom som kom installerat gratis på konsolen när man köpte den. Demon's Souls och Final Fantasy 7 remakes räknas inte.

Station 2: PvP

Så efter att konsolen misslyckades ganska hårt och kom inte i närheten av att sälja lika väl som Nintendo Switch (som släpptes tre år innan PS5,) bestämdes det att Playstation skulle bli det nya hemmet för cross-platftorm live-service upplevelser. För er obekanta är live-service spel som konstant får nytt stöd under sin livstid med uppdateringar och oftast spelas exklusivt online, som en Overwatch eller Fortnight. Eftersom ni är smarta kan ni lista ut att det är den totalt motsatta upplevelsen som har definierat Playstation spelen från tidigare år och fantaster av Playstation har stått i protest med deras plånböcker emot den här förändringen. Ökänt för bara några veckor sedan släppte Sony live-service spelet Concord, som i sin livstid rapporterat sålde 25.000 exemplar och i sin sista vecka online hade lite under femhundra aktiva spelare på både PS5 och Steam. För lite kontext: spel kan sälja flera miljoner exemplar och distributörerna blir missnöjda med siffrorna och ifall ett spel säljer under en miljon anses det vara en katastrof. Så 25.000 hamnar på en lista bland de största katastroferna i videospelshistoria, till gränsen att Sony stängde ner alla spelets servrar efter bara två veckor på marknaden och man kan inte köpa spelet längre. Hysteriskt är det en på Tradera som försöker sälja ett oöppnat exemplar för 1.400 spänn.

Hur är detta relaterat till Astro Bot? Concords manipulativa marknadsföring med sin nutida speldesign misslyckades totalt och som ett svar till det har Playstation fantaster sprungit och köpt Astro Bot: en plattformer, en ny IP från Sony, ingen multiplayer, inga online funktioner och är ofiltrerat skoj som inte kräver någon DLC; anti modern speldesign. En seger många och jag köpte både Astro Bot och PS5 dagen spelet släpptes. Kändes som rätt tid och gav mig möjligheten att köpa tidigare släppta fysiska spel för konsolen relativt billigt, som PS5 uppgraderingen av Devil May Cry 5 och det senaste Street Fighter; gav mig en anledning att ha Playstation Plus. Detta är ingen reklam för PS5 förövrigt och vi kommer gå igenom varför senare, bara att dessa listade sakerna gjorde investeringen värt det för mig.

Station 3: Astro Boy

Den senaste stora plattformsspelet på ett Playstation var Crash 4: It's About Time!, vilket var en linjär upplevelse som vred upp svårighetsgraden till max, medans Astro Bot är tydligt lättillgängligare och riktar sig in på en drastiskt yngre publik eller folk som vill ha en promenad igenom parken. Sedan har vi Sonic Frontiers, som släppte idéen om banor och bytte ut det mot en öppen värld som kunde utforskas i spelarens takt, någonting Astro Bot undviker och riktar sig in på en traditionell upplevelse. Tänkte mest på Super Mario Galaxy, i att det är öppet, det finns ingen tidspress så man kan njuta av miljön och utmaningarna är mera visuella hellre en mekaniska. Super Mario Odyssey var mekaniskt djup och hade en bra mix med utforskning och linjära utmaningar, medans man samlade på många saker på vägen, något jag känner Astro Bot kopierar helt okej. Klipskt finns det ingen belöning vid slutet på varje bana, istället är alla gömda samlarobjekten på vägen belöningarna och uppmuntrar spelarna att sopa igenom varenda hörn på varje bana; söka efter en komplett sparfil hellre än att springa igenom varje bana så snabbt och smidigt som möjligt. Speedruns av Odyssey fortsätter vara populära och uppmuntrades av det spelets design och rörelsemekaniker, medans Astro Bot är så absolut casual och långsam att en speedrun känns gränsfall meningslös, vilket är den stora skillnaden mellan dem spelen.

Galaxy är missriktad och ofokuserad, bara att den hittar större nöje genom sina gimmicks och hur den leker med gravitationen, samtidigt som Astro Bot låter grafiken och ludet imponera istället, någonting jag känner är inte lika skoj som att göra någonting unikt i en spelvärld. Game feel är lätt min favoritdel utav alla spel, vilket är varför jag föredrar plattformar, cinematic platformers, karaktärsaction och fighting över flesta andra genres och Astro Bot är fylld till kanten med det. Varenda knapptryck känns ordentligt, titelkaraktären har över hundra olika ljudeffekter för sina fotsteg beroende på vilken mark de går på, explosionerna och effekterna är kraftfulla, musiken ändrar sig beroende på händelserna på skärmen och miljön, att slå saker känns gött och listan fortsätter. På den fronten fungerar spelet ordentligt och det är skoj, bara att man saknar de mera avancerade teknikerna man hittar i andra spel från Nintendo eller indie projekt, som A Hat in Time eller Penny's Big Breakaway. När det gäller designen till banorna är det mixat. Spelet gör ett bra jobb att introducera alla koncept till spelarna, det är en bra struktur till det hela och den tidigare nämnda designen får spelarna att vilje utforska allting. Sedan har spelet lite av Super Mario 3D World problemet, i att världarna saknar konsekventa teman i sina mekaniker och visuellt, då vi hoppar från ökenvärld till isvärld, sedan till svampar och naturlig skog från ingenstans, så variation trumpar en stenhård utforskad värld. Kirby spelen hade väldigt abstrakta och främmande miljöer, fast övergångarna mellan banor och världarna kontextualiserades med hjälp hur banorna startar och avslutar, sedan inkluderar delar som påverkar övervärlden på ett naturligt sätt. Som i Epic Yarn där man samlar knappar som låser upp nästa bana eller The Forgotten Land som bytte miljöer delvis in i banorna som speglade nästa bana. Sedan har Kirby sina inspirerade fiende designs som ändras beroende på verkan miljö han är i, medans Astro Bot håller sig till samma fiender varje bana och gör upplevelsen ganska repetitiv.

Station 4: Starring Donte, from the Devil May Cry series

Sist har vi alla samlarobjekten och det är här kritiken är som högst för mig. Sannerligen är Astro Bot en ny IP, bara att karaktären existerade helt och hållet som ett sätt för Sony att sälja sitt biblotek på sina konsoler. Hade kallat det för Sonys Super Smash Bros. serie, om inte det redan existerade i formen av Playstation Allstars. Likt Smash Bros. känns valen av karaktärer manipulerande; Sony vill ge spelarna ett bra intryck som företaget. Så vi får många cameos från spel Sony tycker är en del av deras historia när de egentligen antingen är döda, är namn de försökte begrava i utbyte mot andra namn eller är missrepresentationer av karaktärerna de avbildad. Kratos exepelvis visas endast som sitt "goda" själv från de senaste två God of War spelen, när han egentligen har existerat i fler spel som en tragisk, hemsk karaktär som dödade allting som gick utan något tecken på ånger. Det är roligt att få se Soul Reaver, Ape Escape 2, Wipeout, Gravity Rush, Patapon och Oddworld: Abe's Odyssey, bara att Sony gjorde väldigt lite för att hålla dessa namn vid liv och som ett resultat ser vi inga av dem längre. Inte för så längesedan stängde Sony också ner deras japanska studio som producerade klassiker åt dem under flera decennier, ändå dyker många referenser till dem spelen upp här som om inget dåligt hände. Så hur länge kommer vi ha Astro Bot innan Sony slänger den i soptunnan? Slutar sälja spelet som de gjorde med Concord? Som vår stackars Sackboy? Vi får världar helt ägnade till Sony IPs med God of War, Uncharted och Horizon som är gjorda för en vuxen publik och ändå är delaktiga i ett spel gjort för barn och gnuggar axlar med Ape Escape 2 och Loco Roco. Hjäper inte heller att dem tre använder sig av en shooter mekanik som såg till att plattformsspel dog ut till att börja med. Rekommenderar att ni tittar på Matthewmatosis video Context Sensitivity om ni vill doppa tårna i den diskussionen. Allt detta och nyligen visade Sony att de kommer släppa en ny version av PS5, som inte är särskilt starkare än den första, kommer inte med en diskläsare eller ens med en hållare så den kan stå upp. Kortfattat: Sony bryr sig endast om IPs ifall dem tjänar pengar. Hade Nintendo haft en liknande syn på deras Mario serie hade vi slutat få 3D Mario efter Sunshine, då 3D Mario kommer inte ens i närheten av att sälja lika väl som 2D Mario. 

Allt detta sagt så är det fortfarande roligt att få se de mindre kända karaktärerna få representation. Att få se Flower, Journey, Okami, Ico, Shadow of the Colossus och The Last Guardian värmde mitt hjärta, Infamous och Sly Cooper var rätt mängd nostalgi och sedan var det namn jag trodde vi aldrig skulle få se igen, som Puppeteer, Ape Escape 2, Onimusha, Mister Mosquito och Incredible Crisis av alla saker. Utan tvekan roligt att få se dessa namn dyka upp igen efter att ha varit utanför Sonys rampljus under de senaste decennierna, bara att man hade velat se dem delta i spelet sig själv på någon större nivå. Ett motargument är att det hade tagit ifrån Astro Bots roll i spelet som den centrala figuren, till vilket jag håller med, fast de stora namnen får uppmärksamheten ändå vid slutet av varje värld med sina egna banor och mekaniker ägnade till sig, så det var ett mandat Sony troligen hade och brydde sig inte om deras nya stjärna. Det hade fortfarande varit roligt ifall man kunde behålla vapen eller förmågor från dem permanent under spelets gång, som att få ett dubbelhopp med en scarf från Journey, söka efter försvunna robotar med radarn från Ape Escape 2, klippa saker med kontrollens touch pad med saxen från Puppeteer, lära sig snurra med hjälp av Crash, osv. listan är praktiskt taget ändlös. Med tanke på de begränsade mekanikerna närvarande vore det välkomnande att utveckla Astro Bots utrustning så han kunde utföra fler handlingar än vad spelet tillåter honom att göra på endast vissa banor. För att vara lite rättvis så är alla power ups här skoj att leka med och ingen av dem känns tråkiga att använda, trots att verkligheten och logik verkar luta sig bakåt så vissa av dem kan fungera, fast det är okej eftersom premissen och tonen inte är så allvarliga och etableras sekunden den gröna utomjordingen dyker upp. Mario och Kirby kan komma undan med udda världar och varelser, någonting Astro Bot delvis gör också, dessutom är sci-fi världen konsekvent i sina designs, ändå känns det udda att allting är robotar och får en ställa fler frågor istället för att acceptera som man gör med Mario och Kirby. Utan att behöva göra undersökning förstår man varje Mario och Kirby fiendes roll i världen och tyvärr gäller det ej detsamma med Astro Bots rollista. Tidigaste Sonic spelen visade kontext för sina designs också, genom att visa hur Robotnic la djur inuti sina robotar som livskraft och ger spelaren en söt animering där djuren blir befriade när man besegrar fienderna. Världarna utforskade i Astro Bot förklarar inte mycket heller och tolkas som potential som blev bortkastat.

Station 5: Ändhållplatsen?

I slutändan var Astro Bot allt jag förväntade: ett helt okej plattformsspel som immiterar många delar av andra spel inom genren och lyckas hitta sin egna identitet. Den identiteten är ett kort spel med många gulliga saker, visuella spektakel, referenser som varierar i hur diskreta de är, fantastisk musik och en huvudkaraktär som bär på tillräckligt många verktyg så upplevelsen blir konsekvent underhållande hela vägen till slutet. Det enda som förhindrar en från att njuta av hela upplevelsen är ifall man inte tycker om referenserna eller söker efter någonting komplexare. Det är tråkigt eftersom jag inte tycker om den nya God of War, Horizon och Uncharted serierna överlag och när det gäller plattformsspel tycker jag genren har hittat en djupare roll i modern tid. Förut, speciellt när genren steg in i 3D när jag var ung, behövde spel inte vara mer än simpelt vara ett spel man kunde spela hemma, fast dagens barn kräver mer än det. Eftersom flesta stora spel därute är "gratis" så har föräldrar få anledningar att köpa en 8.000 kronors konsol för att spela ett sådant simpelt spel. Så jag tror inte Astro Bot är lika starkt långsiktigt och kommer hamna bland tidigare maskot-spel Sony släppte under sena 90-talet som de slutar marknadsföra, hellre än en banbrytande upplevelse som kräver att man äger ett Playstation. I den större bilden tror jag spelet kommer få sina fantaster och med tanke på hur väl spelet har sålt så har den många förtjänta fantaster och jag hoppas vi kommer få mer från Team Asobi, jag bara hoppas på att deras nästa äventyr inte upprepar det som kom tidigare, om nu Sony tillåter ett nästa gång.

Ångrade jag min investering? Egentligen inte, då det är skönt att äga en maskin som kan spela PS5, PS4, alla digitala köp jag har gjort genom åren, ett ställe där jag kan streama, spela min stora samling med Blu-Ray och allt detta på en maskin som inte låter som en orkan när jag har den igång som mitt PS4 gjorde. Det största problemet med konsolen i sig är bristen på exklusivitet, någonting Microsoft och Nintendo förstod över allting annat när det gällde deras maskiner. I dagens värld där konsolexklusivitet känns onödigt så känns PS5 ännu mer meningslös med sin prislapp och bristen på inlägg värda att äga, fast det var ett problem PS4 också hade så Sony verkar inte intresserade att utveckla bra spel för sina konsoller. PS4 var Bloodborne maskinen och för tillfället är PS5 Astro Bot maskinen och det är sorgligt på sätt och vis. Men vem vet, kanske detta är början på en plattform renässans där vi får ett stort flöde med 3D spel i samma anda som Mario, istället för att vi fortsätter detta ändlösa flödet med online arena shooters som garanterat kommer misslyckas, som Concord och kommande Fairgames. Tveksamt, då denna beroendeframkallande modellen industrin har förvandlats till kommer bli avskräcka investerare i mötet av någonting som går emot den trenden och skakar fram folks intressen för någonting bekant och ändå nytt.