The Zone of Interest
Vanligtvis på den här bloggen publicerar jag inlägg om filmer som är mera kommersiellt tillgängliga eller saker som jag hittar intresse i, vare sig det är popcorn filmer eller långsammare karaktärsdrama om de små sakerna i livet. Sällan tar jag upp politik i dessa recensioner eftersom min personliga åsikt kring vissa ämnen tenderar att vara irrelevanta till filmernas kvalitéer eller är en sådan bråkdel av konversationen kring konsten att jag skippar över det. Dessutom säger textens positivitet eller negativitet hur jag känner kring politiken ändå; läser man mellan raderna, så att säga. Fast med The Zone of Interest är det en annan femma. Att täcka filmens innehåll är två extrema sidor: ena är uppenbart ensidigt och man kommer inte få hat för en anti-fascist kommentar och andra är hur det relaterar till den internationella politiken som utspelar sig i dagens tid. I den här recensionen kommer jag gå igenom hur The Zone of Interest politik och hur den böjer förväntningarna för en film om andra världskriget, vilka metoder den använder för att reflektera hur andra filmer har avbildat liknande händelser och hur fascism överlag har blivit representerat inom film.
Del 1: Hur bred är intresset arean?
Självklart kan vi alla sitta här och säga nazisterna var sjuka, onda människor och folk som följer deras ariska mål och glorifierar deras världsbild i nutid borde vara tillräckligt bevis att ett sådant politiskt system skulle då vara styrda av en imbecill. Sedan har vi det gråa området som har blödigt över till dagen ihopkopplade värld, där vi faktiskt kan dela idéer med främlingar via nätet och definitionen av nazist har som ett resultat blivit suddigt. Eftersom det är humoristiskt och skoj var det en tidsperiod online där folk kallade andra för nazister som ett sätt att billigt "vinna" ett argument om vad nu än för ämne som diskuterades, mestadels inblandade det ras och kön - som alltid har varit en samtalsämne under de senaste hundra åren. Minns en tid när invandringskrisen här i Sverige bröt ut och all nyas av diskussion kring alltihopa blev tillintetgjort när alla slängde runt alla fem till tio stämplar mot oppositionen, vilket har då lett till att det nationalistiska partiet blev populärare än någonsin och är nu en majoritet i den nuvarande riksdagen, som ett kontrast i början på förra decenniet där de kämpade för att ens komma in. Påstår naturligtvis inte att Sverige Demokraterna är nazister och i uttalanden har flesta av dem varit emot fascism, så jag lämnar dem ifred den här gången. Jämförelse med U.S.A. valet 2016 blev det väldigt tydligt att riktiga nazister, Richard B. Spencer som ett exempel, var öppet för Trump administrationen och hade tal där åskådare öppet gjorde heil Hitler gesten och det får magen att vrida sig ordentligt, i att den här idéen av att isolering och begränsat tänkande kommer göra oss fria - eller lösa problemen - i ett land tills ett omöjligt utopi etableras, kan etablera sig och övertyga folk är skrattretande. För tydlighetens skull: ja, det är okej att slå bokstavliga nazister, även när det bryter mot lagen. Kina och Nordkorea exempelvis har skapat system som begränsar vad deras befolkning får göra med sina liv och hur de uttrycker sig själva, som ett resultat har skapat illusionen av frihet, säkerhet och kommunism som har marknadsfört landet under långa sträckor nu. Naturligtvis har demokrati inte varit skottsäker, då det finns många motsägelser inblandade och den tidigare nämna utnyttjandet av yttrandefrihet har lett till drastiska konsekvenser och ironiskt nog en försämring av demokratin. Det sagt så har inget annat system i världshistorien varit funktionella på samma sätt och har lett till att de mera privilegierade nationerna lyckades införa demokrati, som ett sätt att tunna ut linjerna mellan de rikare och fattigare. I den större bilden är idéen om "folkets röst" nytt och vi får se ifall samhället förbättras eller utvecklas baklänges nu när folk med extrema åsikter blir vanligare och visar stöd för dem som kämpar för nationalism, religion och folkkontroll.
Komplexa områden som får lätta svar från outbildade, någonting som är perfekt representerat i konst. Eftersom första och andra världskriget visade hur destruktiv och oetisk mänskligheten kunde vara, blev många inspirerade att avbilda någonting sådant brutalt inom konst, vilket har lett till många diskussioner kring hur man avbildar den onda sidan av konflikterna. Krigsfilmer och historiska draman har ockuperat just Hollywood, men andra sidor av filmvärlden har haft sina egna udda tolkningar av tragedier och har lett till de mera minnesvärda tolkningarna i modern tid, med pulpiga och komiska Inglorious Bastards, satiriska Dr. Strangelove, absurda Top Secret!, kiwi Jojo Rabbit och absolut galna Underground från 1995. Fast i slutändan är det draman som har fått uppmärksamhet, där vi har Schindler's List på toppen av ärlighet i sin avbildning av hur onda nazister verkligen var, action fokuserade och banbrytande Saving Private Ryan, romantiska Casablanca och sedan har vi den ändlösa listan med klassiska ryska filmer, som Come and See. Eftersom vi har haft en sådan lång filmhistoria med denna typ av genrefilm om just detta ämnet, tenderar många av dem vara väldigt populära och flesta bortglömda kort efteråt, då man mera måste fånga publiken på ett unikt sätt idag; flesta vet hur tragisk den delen av historia är, så varför bara påminna publiken utan att uttrycka någonting nytt? Flesta har varit gimmick projekt som Dunkirk med sin icke-linjära klippning, fast vi på andra sidan har fått några kritiskt belönade filmer utanför Hollywood, med Sauls Son som den starkaste bland bunten och hamnar bland de bästa filmerna från hela förra decenniet oavsett genre. Premissen att ha kameran konstant följa efter en jude i ett koncentrationsläger var briljant och visar hur en mans självfokus tar honom igenom hemskheterna som omringar honom, men budskapet i sig är obestridligt samma. Nazisterna var onda, judarna hade det dåligt och det är egentligen bara den visuella presentationen och inramningen som gör filmen unik, fast som tidigare sagt finns det människor som än idag missar poängen och är en anledning till varför filmer som dessa fortfarande får uppmärksamhet. Sedan ställer det en annan fråga: hur avbildar man tragedi? Korthand är naturligtvis att visa det tragiska hos dem mest utsatta, fast det ändå kan tolkas som man utnyttjar andras lidande och i värre fall kan tolka konsten helt fel. Och detta är ögonblicket det hela blir seriöst.
Igenom filmhistoria har vi haft många filmer med anti-fascistiska värden och har blivit kritiskt belönade, men det finns alltid en hake. The Sound of Music avbildar nazister i ett negativt ljus, men det har inte stoppat nutida nazistiska cirklar från att adoptera en sång från den filmen in i deras värld, som ett sätt att glamorisera deras kamp emot fienderna. Någonting seriösare som American History X har nått många genom att visa hur manipulerande, motsägande och äckliga den rörelsen verkligen är, ändå har Edward Nortons karaktär blivit en cool och maskulin rollfigur för många neo-nazister, eftersom han är avbildad som grym, smart, snabb, sexig och tar hand om sin familj. Så varje gång en ny tolkning kommer har det indirekt och oavsiktligt uppmuntrat det exakt motsatta som det predikar. Vad som inte har nått idioterna är alla komedisakerna och det är här Mel Brooks stiger in. Än idag är han en delvis kontroversiell regissör, då han gjorde narr av och totalt dödade westerns med Blazing Saddles och gjorde idioter upprörda med The Producers, en film och senare en musikal som förvandlade Hitler och hans följare till absoluta skämt där ingen kunde misstolka Brooks avsikter; Hitler är ett patetiskt rövhål och hans följare var ännu värre. Så ska man avbilda fascism som... löjligt? Delvis ja. Eftersom vi levande idag är så långt borttagna från den tiden är idéen av Förintelsen absurd, till gränsen där många förnekar att det ens hände. Hur kan så många människor dö? Folk obekanta med historia och som inte kan se bortom sin egna näsa har problem med detta naturligtvis, men resten av oss förstår alltihopa. Människan är fullt kapabel att skapa tidigare opresenterad ondska i världen, varav många ansvariga är världskända och omtyckta idag. I slutändan är varje människa hjälten i sin egna berättelse och för nazisterna på 40-talet var detta inget undantag. I deras konst användes klassisk musik skrivna av tyska kompositörer och försökte forma en objektiv sanning kring bra konst, genom att glamorisera Tysklands kamp mot världen med patriotiska led, parader med militären längst fram och hur mycket de älskar övermänniskor som deras älskade ledare... sedan var allt annat förbjudet och all judisk konst eldades upp. Detta delvis speglas in idag, där vita samhället har försökt forma en idé att det finns riktig musik och falsk musik, som Adam Neely beskriver detaljerat i sin video Music Theory and White Supremacy. Vad händer då när någon gör narr av det? Tror ni neo-nazister uppskattade när Ricky Gervais gick upp på scen och gjorde narr av Hitler eftersom han tolkade Neitzsche helt fel? Troligen inte. Tittar de på The Great Dictator regelbundet? Nej.
Är denna "feltolkningen" konstnärernas fel? Naturligtvis finns det en diskussion kring allt det; imiterar livet konst eller tvärt om? Människohjärnan är komplex och jag är ej utbildad i just det området, bara i min tolkning från undersökning och människomönster märker man att en idé eller typ av beteende kan uppkomma från var som helst och kan hitta inspiration från var som helst. I min unga ålder var jag besatt med både Hitler: The Rise of Evil och Inglorious Bastards och den motsatta effekten som jag tidigare beskrev påverkade inte mig, men samtidigt kan jag tänka mig att andra missade poängen helt och hållet. Sedan tror jag någonting oskyldigt och godhjärtat kan motivera folk som är genuint onda, vilket är varför jag tycker det är viktigt med konst som utmanar hellre än matar. Exempelvis Nordiska Fronten här i Sverige predikar Tor en del och kan då hitta inspiration i någonting som God of War: Ragnarök; ett spel som avbildar Tor i ett positivt, okontroversiellt ljus. Eller Marvel filmerna om samma karaktär, där de ersatte roliga, feta och patetiska Tor med en standard tolkning som inte upprörde naz- jag menar Nordiska Fronten. Varje person söker lättnad och berättelser levererar exakt det, men också en annan viktig sak. Med en kort Roger Ebert parafras här: filmer är en fabrik som producerar empati. Vilket är varför vi har så många filmer om Förintelsen till att börja med; idioter kommer förneka händelserna eller romantisera dem, så låt oss inte glömma av hur otroligt smärtsamt det egentligen var. Från att vara den bästa med Schindler's List som ingen annan dramafilm kommer toppa när det gäller skala, till att producera en film där man låter regissören av Cabin Fever skjuta Hitler i ansiktet tills det inte finns någonting kvar innan en biograf sprängs. Eller Charlie Chaplin dansa med en glob, där vi hade en tid där våra politiker gjorde absolut ingenting för att kämpa emot nazisterna när kriget pågick... Någonting dagens film handlar om.
Del 2: The Zone of Interest
Okej. *klapp* Jonathan Glazer. Har inte skrivit om honom här någonsin tror jag, fast nu har jag äntligen en ursäkt. En regissör från London som inte mötte omedelbar kommersiell succé, men fick otrolig mängd beröm från filmrecensenter och filmfantaster, genom sina exceptionellt bra genrefilmer. År 2000 gav oss Sexy Beast, som många argumenterar är den bästa brittiska gangsterfilmen någonsin gjorts, där Ben Kingsley levererar ett skådespeleri så övertygande att man inte längre känner igen mannen och skapade bland de bästa karaktärerna från hela det decenniet. Manuset hjälpte en massa också, dessutom var detta Glazers regissörsdebut och var därmed inte rädd att flexa sina talanger, med inramningar som diskret informerade karaktärsdynamikerna, en presentation som var oförneklig färgglad och ändå behärskad i sitt berättande, kameravinklar som var försiktigt valda och växlade upp alltihopa utan förvarning åt publiken. Sexy Beast är bland mina personliga favoritfilmer och jag rekommenderar den över allting annat listat här, bara med respekt för er måste vi fortsätta. Huvudsaken är att han lätt kunde följt Guy Richie rutten, genom att fortsätta skapa brittiska gangsterfilmer och blivit den nya kungen av grabbarna, istället gick han på rad med Lynne Ramsay och Paul Thomas Anderssons, genom att byta genre över till drama mysteriet Birth med Nicole Kidman i huvudrollen, sedan ta en nio års paus innan sitt nya skräck sci-fi Under the Skin och nu når vi fram till The Zone of Interest tio år efter den. Alla fantastiska, en åstadkommande filmografi flesta regissörer kan endast drömma om och det var skönt att få se honom utveckla sina talanger genom att vägra hålla sig i samma flik eller bli definierad av en specifik visuell stil som blev uttjatad efter ett decennium. Sedan ha sin unika tolkning av varje respektive genre. Sexy Beast inkluderar en del abstraktioner i en genre som annars ignorerar det, premissen i Birth är överlag annorlunda och blir extra tragisk med sina tagningar och avslut, Under the Skin tog en utomjording och skapade en intressant karaktär och metafor med den och The Zone of Interest har sin speciella gimmick: En film som utspelar sig mitt i Förintelsen, bara att publiken aldrig får se något av det.
Någonting filmer som Schindler's List och Inglorious Bastards etablerade i Amerika är att publiken tycker om spektakel. Båda filmerna är filmiska, musiken är bombastisk och säljer scenerna effektivt, scenerna är minnesvärda, våld tar upp en större del av speltiden, klippningen är kvick, dialogen är direkt och kommer från karismatiska skådespelare och tonerna kan vara skräckinjagande i hur hög spänningen blir. Inbilla nu er själva en film som har inga utav dem elementen. Sauls Son var den första som kom fram i tankarna och utanför den så dyker väldigt få populära exempel upp, då flesta filmer är i samma stil som de andra två filmerna jag listade eller är bara rakt av actionfilmer förklädda som filmer om Förintelsen. Antingen är det kriget eller den politiska debatten. Viktiga att notera här: inga av dem handlar om folket vid sidan om; åskådarna som fick se allt detta utspela sig utan någon direkt inblandning. Filmerna handlar om de stora ögonblicken – scener fyllda med poppande element som blir ögongodis eller fyller öronen med stora känslor eller långa, ståtliga tal från goda ledare. En stil jag är trött på. När det gäller mina personliga smaker tycker jag om Schindler's List och Inglorious Bastards, bara inga andra filmer som imiterar dem. Flesta missade poängen med att ha humorn, dialogen och spänningen som gjorde dem filmerna unika i filmvärlden, vilket har lämnat oss med krigsfilmer med tomma skal. Dunkirk desperat försökte distrahera från att den inte handlade om någonting med konstant klippning och förolämpande berättande, Unbroken sålde stora känslor på det billigaste sättet man kan tänka sig, The Boy in the Striped Pyjamas var väldigt tunn i sin avbildning, Hacksaw Ridge var ett skämt regisserad av en galning, The Imitation Game tappade spåret halvvägs igenom speltiden och jag har än idag ingen aning om vad The Book Thief var; en vacker dag kommer få sin egna analys av hur man filmatiserar en roman på det sämsta sättet man kan tänka sig. Ha också i åtanke att dessa är moderna exempel på filmer jag tyckte var värda att ta upp, eftersom resten saknar element som får dem att sticka ut eller ens vara märkvärdiga i diskussion kring dagens ämne. Överlag hade filmer om andra världskriget svårt att hitta fötterna så de kunde navigera filmklimatet under det förra decenniet, även fast många av dem var succéer, medans de mera kritiskt belönade filmerna diskuteras fortfarande och ingen film har riktigt överstigit det Sauls Son gjorde. Som tidigare sagt: budskapen förblir desamma, bara inramningen och presentationen gör respektive verk unik och detta är någonting The Zone of Interest gör väl. Är det hela fängslande dock?
När det gäller just den här genren så är The Zone of Interests inramningen utmanande, i att klippningen är behärskad under den större delen av speltiden. I slutändan förblir det människor som står eller sitter i rum och pratar, dessutom är det inte lika flashigt som de andra filmerna nämnda här, ändå förblir berättelsen filmisk. Erfarna som Glazer och hans team är förstår de grunden bakom filmskapande och det viktiga med visuellt berättande, vilket har lett till en film som är tunn i handling när det gäller just via dialogen och tjock i berättande i hur kameran är placerad och vilken del av ramen karaktärerna blir placerade; scenografin blir viktigare än handlingen här. Så på den fronten blir filmen fängslande och erbjuder gott om tidigare nämnda ögongodiset, bara exkluderar alla överdrivna karaktärer, repliker, bitar musik och filmskapande i utbyte mot någonting diskretare som passar det större fokuset på familjelivet filmen ville avbilda. Utan att karaktärerna säger det minsta lilla om deras privatliv eller arbetsliv förstår vi dem som personer och är där filmens kontroversiella sida ligger. Debatter har uppkommit om avbildningen av Rudolf Höss och Hedwig Höss, i att det egentligen presenterar lite och filmen är inte exakt kritisk mot deras handlingar. Hade detta varit en produktion liknande de andra filmerna hade filmen haft ett avslut som bestraffade paret, exempelvis att Rudolf hängdes utanför koncentrationslägret som blev hans öde i verkligheten, istället blir det en scen som har en förebådande mening till sig, någonting jag känner blir ett smaklig och brutalt ärlig symbolisk representation av det istället. Eftersom jag är så van vid dumheter inom denna typ av krigsfilm glömde jag helt och hållet av att filmer som dessa kan inkludera sådant. Med reaktionära åsikter online verkar många sakna den instinkten att tolka konst, då många klagar på att filmen saknar ett filmiskt och underhållande element även fast den är fylld med dem elementen i varje scen. Så att de små scenerna med folket i hushållet - där handlingen är totalt exkluderad och visar endast deras vardagliga konversationer - är tråkiga stämmer... och det är poängen. I filmens briljantaste drag så är dessa gulliga och hjärtkrossande scenerna, som lätt kunde hört hemma i en romantisk drama film som exempelvis Cold War eller Ash is Purest White, backade med ljudet av judar som arbetar sig själva till döds. Höss familjen är inte bokstavligen onda eftersom de tekniskt sätt gör ingenting, men de är fortfarande hemska människor med en hemsk världssyn och värre värderingar – njuter av privilegiet som har välsignat dem i ett land som tjänar dem som bäst och behandlar folk av mindre värde med mindre respekt.
I medium överlag - speciellt västerländsk underhållning - blir intoleranta koncept som rasism och fascism avbildade som personliga. Hitler avbildas nästan alltid som en galning som absolut hatar judarna, även fast verkligheten har visat oss att det bästa sättet att få ett korrumperat system med extrema klasskillnader är genom att etablera en fiende, vilket i hans fall var judarna som många på den tiden inte uppskattade. Rasism i Amerika likadant, där det egentligen handlade om att Amerikas ägare ville behålla allting för sig själva och skyllde på afro-amerikaner för landets brister, flyttade allihopa till fattigare områden och demoniserade dem i all möjlig media, så vita Amerika kunde behålla allting för sig själva. The Zone of Interest visar just detta, genom att låta familjen totalt ignorera all ondska deras regering har tvingat på en minoritet så de kan njuta av allt gott på deras sida av muren. Så konflikterna i filmen är att Rudolf inte vågar berätta för sin fru att de blir tvingade att flytta och hon vägrar eftersom de har kämpat så hårt för deras hem, som är granne med en massaker fabrik. Det kanske är mitt inre psykopatiska jag, men detta gör filmen hysterisk och får Höss familjen se ut som de mest patetiska arslen på den här sidan av planeten; att de ens bryr sig om så små, meningslösa saker. Rudolf speciellt, där han är en ynkrygg, otrogen mot sin fru, uppfostrar inte sina barn och på festen nära slutet vill ingen prata med honom och försvinner bland folkmassan. Med Glazers bakgrund i åtanke är det inte konstigt att han gick i mörka komedi riktningen, som när Rudolf och hans barn står i en flod som fylld med ben och avfall från döda judar och vi får ett montage där de bokstavligen och metaforiskt försöker skrubba sig själva rena. Brooks är nog stolt. Om inte filmen var tillräckligt tydlig med sitt budskap förklarade jag precis allting för er nu. Det här temat, budskapet, vad nu än man vill kalla det, är en starkare, universell utmaning från filmens sida som försöker spegla för sina tittare hur många av dem lever sina liv, jämfört med andra filmer som bara stavar ut hur onda nazisterna var i två timmar plus. Utan att gräva oss ner i detta för länge, så har vi två stora krig idag som har hamnat i rampljuset hos media och folk har blivit tvingade att välja sidor och mer än något annat visar alla nationers riktiga avsikter. Ryssland blir avbildade som skurkarna i kriget mot Ukraina, men många står fortfarande på Isreals sida, även fast de är skyldiga för liknande saker. Varför fick dem vara med i Eurovision exempelvis? Världens nationer tjänar på det. Detta har aldrig handlat om människoliv för dessa regeringar, utan fortsätter handla om makt, kontroll och ägande, likadant hur alla dessa kommentatorer egentligen inte bryr sig om ämnena de klagar över eller påstås kämpa för, utan bryr sig om att få så många följare som möjligt och tjäna pengar på det. Som en Andrew Tate, Ben Shapiro, osv. i detta ändlösa havet med missriktad negativitet som marknadsför elitism mer än något annat och blir spelade rakt in i företagens händer. Bryr de egentligen sig om konstnärligheten bakom Snövit och De Sju Dvärgarna? Självklart inte, de vill bara klaga över rasen bakom skådespelaren eftersom det är inne just nu, vilket är exakt vad Disney vill att de ska göra; ingen vinner i detta scenariot förutom miljardär företaget Disney och deras rasistiska praxis. Världens regeringar bryr sig inte om människor, de vill bara utnyttja situationen för maximal vinst.
Del 3: Slutet utanför lådan
Var frestad att göra en ordvits om zoner, men jag tappade intresset. Det är viktigt med balans. Skriver man en recension för en film om en utav de hemskaste händelserna i världshistorien måste man kunna slappna av och njuta av livet lite. Stänga av hjärnan är det sista jag vill och det är en viss ironi att krigsfilmer av den här typen kräver uppmärksamhet i hur de visar hemska bilder och ändå vill att publiken ska stänga av deras kritiska hjärnor mot filmens kvalité. Är filmskapandet under ditt budskap skräp, är filmskapandet fortfarande skräp; balans behövs mer än vad ni tror. På den fronten var The Zone of Interest en påminnelse att man kan ha en film som ramar in äkta ondska på ett sådant autentiskt sätt och det kan vara tidlöst utfört samtidigt, med klipskt filmskapande och en vision som ingen annan film därute kan utmana. Glazer slog ytterligare en homerun, visade noll tecken på onödiga kompromisser, djärv i sin presentation och egentligen fantastisk från alla vinklar. Ärligt hamnar den här bland mina favoriter från decenniet än så länge, uppe med Undine och Pojken och Hägern; en underlig trio, må man säga.
