Adolescence tankar
Vi gick från ett inlägg om Looney Tunes till en dramaserie som barnadråp. Låter passande. Adolescence är det senaste verket från brittiska regissören Philip Barantini, varav jag blev bekant med genom hans film Boiling Point från 2021 jag såg på film festiveln i Göteborg det året (online då, med pandemi tider och allt sådant,) baserat på hans kortfilm med samma namn. Där demonstrerade han sin smak för intimt filmskapande och kompositioner, då den filmens centrala gimmick var att rama in hela upplevelsen som en singulär, långvarig tagning som visade alla händelserna i "real-tid," så att säga, som skapade en stressfylld dramafilm om svårigheterna bakom att äga en restaurang. Personligen var Boiling Point en stenhård film och i kontext med västerländska draman kändes det som den mest grundade bland bunten, med en trovärdig rollista som agerar som trovärdiga personer hellre än som filmiska karaktärer man annars får se inom genren, där det begränsade och råa filmskapandet sålde deras miljö effektivt.
Skulle inte påstå att den inte är så banbrytande. Denna typ av filmstil är inte särskilt ny, med det populäraste exemplet i filmhistoria är Alfred Hitchcocks Rope, som var begränsad i sin tidsperiod eftersom filmrullar kunde bara vara så långa och därmed behövde dölja klippningar, fast illusionen av en tagning existerade. Nutida exemplet på liknande är Birdman från 2014, där inramningen och klippningen användes för att visa av stressen hos huvudkaraktären såväl som att sälja det som en delvis teaterupplevelse – då karaktärerna i filmen är skådespelarna i en pjäs på Broadway. Den filmen dock försökte inte lura någon med sin stil, då klippen är uppenbara ifall man letar efter dem och soundtracket var då naturligtvis redigerat och klippt i post-produktion. Mera ville den ge tittarna en känsla för tid och rum, genom att konstant hålla sig i samma utrymme som skådespelarna, begränsade antalet ögonblick där klippningen annars hade sugit ut spänningen ur en scen och skippa de överdrivna kameravinklarna som hade varit omöjligt att utföra i den stilen. Förvånansvärt effektivt ifall man vill etablera en intensiv scen, där många filmer (speciellt dem av action varianten) förstör sina stora scener genom att klippa iväg till olika kameravinklar för ofta och därmed drar publiken ut ur ögonblicket och blir lämnade med rörelser som sällan samlas ihop till en stark bild. Dramafilmer kan tjäna mer på detta än någon annan genre, där de minnesvärdaste och mest kritiskt belönade scenerna är oftast ögonblicken där filmskapandet är som minst flashigt, exempelvis Schindler's List, Ikiru och There Will Be Blood där alla de klassiska scenerna inblandar så få klipp som möjligt (utan att avslöja dem filmerna för er.) Viktigt att peka ut här är att dessa scener sticker ut på grund av hur stilistiskt annorlunda dem är jämfört med resten av speltiden, antingen med scenerna som omringar dem eller filmen överlag.
Poängen med Boiling Points och Adolescences filmskapande var att sätta oss i personers skor, genom att låta kameran komma närmare karaktärerna än vad typiska draman gör och får oss att analysera skådespelarnas små karaktärsdrag som informerar oss om deras personligheter och hur de reagerar i utmanande situationer och på den fronten fungerar serien förvånansvärt effektivt. Vi får se ansiktsuttrycken ändras steg för steg istället för att serien klipper till resultatet av en reaktion hellre än vad som ledde dit, som motsatsen har hört hemma i dåliga dramafilmer länge och är en döende konst inom just Hollywood. Så serien fick exakt det den ville ha: ett väl utfört mordmysterium med en unik inramning som konfronterar svårigheterna med att döma en omyndig tonåring i dagens tid... utspritt i över tre timmar. Varje avsnitt ger tittarna ett nytt perspektiv och visar hur mordet påverkar dem kvar levande, annars är det praktiskt taget samma igenom hela speltiden. Samma lins, samma kamera, samma scenografi, samma typ av tagningar, samma blockering osv. och skapar en visuellt tråkig serie. "Tråkigt" är självklart subjektivt, vad som spelar roll är vad man kommunicerar med sina bilder och eftersom det krävs försiktig planering att skapa meningsfulla bilder, undviker Adolescence dem ganska ofta. Filmer använder sig av klippning eftersom det är ett fantastiskt sätt att presentera en djupare idé utan att behöva använda dialog, som exempelvis The Social Network (som jag nyligen såg igen och är varför jag skriver om den här) där Mark Zuckerberg skriver sina sexistiska kommentarer om sitt ex på sin blogg, samtidigt som filmen klipper mellan honom och Pheonix gruppen som festar; filmen visar hur båda sidorna inte är så annorlunda och Mark är riktigt bitter med Pheonix, som blir viktigt för Marks motivation i filmens handling (åter igen: ska inte avslöja någonting.) Sedan kan man klippa till en metafor, som Jakten från Thomas Vinterberg, där filmen visar rådjur i vissa tagningar tillsammans med huvudkaraktären. Variation är livets krydda och är varför få filmskapare bestämmer sig för att rama in sina scener endast från ett perspektiv och ekar tidiga stumfilm på det viset, där kameran sällan flyttade sig eller klippte till andra vinklar. Som ett resultat av filmskapandet måste kameran alltid röra sig också, därmed förhindrar stillhet som kunde gjort de explosivare scenerna starkare. Så överlag är jag inte en fantast av den här stilen och tycker hör hemma i andra medium, som videospel där spelaren kan fördjupa sig in i spelvärlden med ett tydligt perspektiv som aldrig bryts i gameplay.
Adolescence behöver inte etablera symbolik i sina tagningar, fast det gör filmupplevelsen rikare och därmed bli lättare omtyckt av folk som söker mening inom konst. Eftersom vi inte kan klippa iväg för att visa hur karaktärsdynamiker och relationer ändras i scenerna, inblandar konversationer maximum tre personer och flesta inkluderar endast två, minimerar idealistiska konflikter, begränsar antalet röster som kan lyfta fram sina motargument och skapar en dramatisk upplevelse som känns ganska stel. En motsägelse på flera vis, där insatserna är skyhöga och konflikterna simpla. Hjälper inte att rollistan inte utvecklas bortom sina roller, förutom med detektiven vi följer som inser hur viktigt det är med att ha en nyttig relation med sin son och hur allvarliga resultaten kan bli ifall man inte är på vakt. Dialogen är naturlig också, backat av skådespelare som förstår tonen serien bär och talar med trovärdiga böjningar i volym och dialekter. Att skådespelarna deltog i ADR sessioner efter inspelningen är jag omedveten om, men det fungerar oavsett. Självaste innehållet har jag inga större problem med, då jag samtycker med seriens sentimentaliteter om hur nätkultur har ruttnat många unga med ofiltrerad, oändligt tillgång till nätet. Sedan verkar den diskussionen behövas mer än någonsin, då reaktionerna till serien har varit ganska fascinerande. Folk tänker inte på serien riktigt och uttrycker hur mycket de absolut hatar Jamie och missar hela poängen med seriens existens. Sedan är det viktigt att peka ut hur ensidig serien är, då den inte ordentligt tar upp lärarnas och föräldrars roller i den här ärftliga ångesten som fortsätter dyka upp i varje ny generation från de senaste tjugo åren, förutom ett påtvingat tal i sista avsnittet från Eddie Graham som desperat försöker leverera manusförfattarens klumpiga sammanfattningen av seriens budskap.
Trots seriens uppenbara begränsningar och brister tyckte jag om Adolescence. Skådespelarna är grymma, budskapet är allvarlig och skapar en stressig upplevelse som fick mig att tänka en hel del på ämnet och mina personliga smaker för serier. I slutändan är detta en serie jag aldrig kommer återvända till, eftersom andra verk som We Need To Talk About Kevin och Jakten etablerade liknande toner, teman och filmiskt berättande som tyvärr är mestadels frånvarande i Adolescence och klämmer in det i kortare speltider. Inkonsekvent kvalité, slö musik tvingar sig in där det inte hör hemma, representationen av tonåringar är ganska endimensionell, klyschorna lagras på varandra och är inte lika djärv som den tror att den är. Inför kommande projekt för Barantini hoppas jag att han byter ut sin nuvarande stil mot något annat, eftersom jag vill inte se honom förvandlas till en auteur filmskapare som aldrig ser bortom sina kortsynta horisonter.
