Topp 50 Filmer från 2018
2018 var ett helt okej år för film. Får en nästan glömma bort att Sverige inte har en regering just nu och den politiska plattformen är komplett förstörd, då folk bara skriker mot varandra. De större filmerna i år var medelmåttiga, som man nu tyvärr förväntar sig vid det här laget. Dessutom var det ingen ny trend som bröt igenom i år, utan action sci-fi fortsätter vara den dominerande kraften i kassan medan alla andra genrer har slutat existera helt och hållet verkar det som. Fast i den här listan kommer vi fira originella filmer, för det mesta i alla fall. Kände att den första halvan av året var ganska långsam, då Göteborgs Film Festival och Oscarsnominerade filmer dök upp i januari och februari och efter det var biografen ganska död, då flesta såg fram emot Avengers: Infinity War och inte mycket annat. Den andra halvan dock var väldigt spännande, med att direkt-till-blu-ray/Netflix filmer, hjärtslitande draman och förvånansvärt underhållande komedifilmer regelbundet dök upp under den tiden.
Filmerna som kan inkluderas på listan är filmer som har haft en svensk premiär mellan första januari och sista december, vare sig de är på bio eller direkt-till-video. Ifall en film hade premiär utanför Sverige under 2017 men hade inte premiär i Sverige förens 2018 kan jag inkludera den. Jag fuskar lite dock genom att inkludera filmer som inte har haft en svensk premiär, fast har haft premiär utomlands som jag har lyckats se ändå. Jag inkluderar dessa regler eftersom listan skulle annars bestå av dåliga filmer och vara extremt tråkig och förutsägbar att läsa, både för mig och er. Kommer inte inkludera dokumentärer heller.
Med det ur vägen: listan.
50. Lu Over the Wall /Reg. Masaaki Yuasa
Masaaki Yuasa är en regissör med en annorlunda vision och visar av det i den här filmens speciella konststil och absurda handling.
49. Alpha /Reg. Albert Hughes
Berättelser om en pojke och hans hund blir aldrig gammalt och Alpha visar den starka sidan av historier som dessa.
48. Shrek Retold /Reg. Grant Duffrin
En satirisk och ironisk nyinspelning skapad av över tvåhundra personer på Youtube, någonting man måste se för att tro. Hoppas på fler dadaistiska uttryck i framtiden likt den här.
47. Grottmannen Dug /Reg. Nick Park
Charmig, rolig, vackert animerad och underhållande tidlös brittisk stop motion.
46. Black Panther /Reg. Ryan Coogler
En riktigt hypad film som för det mesta mötte förväntningar. En grym antagonist, färgglada huvudkaraktärer och en komplex handling som kommer sällan från dessa sortens filmer.
45. Let the Corpses Tan /Reg. Hélène Cattet och Bruno Forzani
Med en gigantisk nick mot Tarantino skapar filmen en visuell stil man inte ser ofta.
44. Sorry to Bother You /Reg. Boots Riley
En mörk komedi med en väldigt intressant tvist vid slutet
43. Deadpool 2 /Reg. David Leith
Vad som satte Deadpool 2 på listan är filmens fokus på färgglada karaktärer och bristen på en klar antagonist i sitt narrativ, istället för en ny skurk varje vecka form flesta filmer i genren håller sig till.
42. I, Tonya /Reg. Craig Gillespie
Martin Scorsese har haft en stor influens på filmindustrin, när det gäller teknisk innovation och inriktning på dialog, vilket har lett till fantastiska och mindre fantastiska projekt. I, Tonya hamnar mellan dessa två världarna, då den klart och tydligt har potential att vara något enastående, men istället blir en bra och lättsmält film. En väldigt rolig biopic som sticker ut mest tack vare alla skådespelarnas karisma och färgglada dialogen de får jobba med.
41. C’est la Vie! /Reg. Olivier Nakache och Éric Toledano
En underhållande liten film med lättsmält och oskyldig humor som fick många skratt ur mig, mest tack vare alla detaljer manuset lägger upp och hur dynamik skapas från karaktärernas interaktioner.
40. Solo: A Star Wars Story /Reg. Ron Howard
Jag hade inget som helst intresse att se en ny Star Wars film efter Last Jedi, då den filmen tog en risk som inte tjänade namnet något positivt syfte. Nu sitter jag här med mitt favorit inlägg i den moderna filmserien. Filmen är inte perfekt, med en massa meningslös action och fanservice, fast karaktärerna är underhållande och alla praktiska effekterna gör vad som annars skulle ha varit en tråkig CGI fest till någonting som faktiskt är skoj. Överstiger den något i den första trilogin eller Guardians of the Galaxy filmerna? Nej, men det är första gången jag hittar något nytt och underhållande i en ny Star Wars film.
39. Spider-Man: Into the Spider-Verse /Reg. Bob Persichetti, Peter Ramsay & Rodney Rothman
Den bästa Spider-Man relaterade animerade filmen på många år. För mycket visuell information man förväntar sig från Sony, men manuset är fortfarande stenhård och karaktärerna är underbara.
38. Bakom Masken /Reg. Albert Dupontel
Jag älskar hur filmen ser ut, med sina färgglada och vridna miljöer, en karaktär som måste använda sig av kreativt designade masker, kameraarbetet är underbart med vackra komponerade vinklar och musiken sticker ut. Stil över substans, men Bakom Masken var tillräckligt stark i sin stil för att vinna över mig.
37. Christopher Robin /Reg. Marc Forster
Ifall man är bekant med regissörens tidigare arbete är en Nalle Puh filmatisering det sista man skulle förvänta sig från honom, fast filmen fungerar helt okej. Filmen har seriösa problem, speciellt under sin sista akt, men jag ska inte förneka hur mycket jag tyckte om flesta delar. Den enda märkvärdiga nostalgin som besegrade mig i år.
36. A Quiet Place /Reg. John Krasinski
Otroligt många billiga, högljudda, klyschiga och frustrerande rysare släpps år efter år, men nu kommer A Quiet Place och sopar mattan med allting där ute. Det är några delar i filmens logik man måste se förbi för att hundra procent uppskatta filmen för vad den är, men det var inte svårt för mig personligen. Karaktärerna var underhållande, filmen var effektivt och konstant spännande och den var inte för lång. En chock för mig att Michael Bay lyckades producera något bra för en gång skull.
35. Mary och Häxan Blomma /Reg. Hiromasa Yonebayashi
Med tanke på att Studio Ghibli stängde sina dörrar och detta skulle vara det enda vi skulle se på ett långt tag var resultatet en nedgradering från vad folk förväntade sig. Med sin otroligt vackra animation åt sidan skapar filmen ett tidlös berättelse packat med många kreativa detaljer.
34. Cargo /Reg. Ben Howling & Yolanda Ramke
Utanför George Romeros filmer har zombie genren aldrig varit någonting märkvärdigt för mig. Med en större fokus på billig skräck, överdrivna spektakel och endimensionella karaktärer är genren ganska tom, men Cargo var någonting för mig och troligen för folk som är fantaster av The Walking Dead. Handlingen är simpel, karaktärerna är underhållande, rysningar är sofistikerade och slutet är ett perfekt exempel på varför den här sub genren kan vara effektiv på en dramatisk nivå, men samtidigt håller sig till sina skräck rötter.
33. Leave No Trace /Reg. Debra Granik
Far och dotter historier är uttjatade, fast det förhindrar inte filmer från att vara extremt underhållande genom genuina känslor och atmosfärer. Efter att ha suttit igenom nästan två timmar med scener bestående av triviala aktiviteter med inte mycket märkvärdigt dramatisk som pågår blev jag underligt indragen i karaktärernas interna konflikter, speciellt fadern som måste inse att hans dotter kommer förbli bättre än honom och han måste tillåta henne att vara det.
32. Big Fish & Begonia /Reg. Liang Xuan & Zhang Chun
Min relation med kinesisk animering är inte det bästa, då kvalitén brukar doppa i flesta projekt inom det området. Det ändrades förra året när jag såg Da Hu Fa, en film med kompetent animering och en berättelse som var inte rädd att vara grotesk eller läskig. Skulle inte påstå att Big Fish & Begonia är bättre än Da Hu Fa, fast den har sina vackra ögonblick som fängslade mig i stor del. Ifall du är en fantast av verk som Spirited Away och The Red Turtle kanske du hittar något värdefullt här.
31. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri /Reg. Martin McDonagh
När det gäller Hollywood draman generellt så har jag inte varit en stor fantast, men den här gav mig exakt vad jag vill ha, med tajt dialog, attityd rika karaktärer, en mörk sinne för humor och en handling som inte är lätt att förutspå. Några har klagat om hur filmen tacklar på rasism och personligen tycker jag det är rättfärdigad kritik, vilket delvis gjorde mig tacksam för att den inte vann Oscar för bästa film i år. Detta är ingen Spotlight eller Moonlight. Samtidigt är den extremt underhållande och karaktärerna är fängslande.
30. Widows /Reg. Steve McQueen
Mångas favoritfilm i år, någonting som kommer bli intressant att se när Oscarsgalan slår igång. För mig är filmen underhållande som fan. Karaktärerna är färgglada, introducerade klipskt och dramat de drar fram är fängslande. Regissörens förra film är starkare, enligt mig, medan Widows är en bekant film med sina rötter i traditionella thrillers.
29. The Ballad of Buster Scruggs /Reg. Ethan Coen & Joel Coen
Till skillnad från Widows så har Coen bröderna en unik sinne för humor och underliga koncept för berättelser i vår moderna filmvärld, visat i The Ballad of Buster Scruggs. Med en samling av korta berättelser kommer folk föredra vissa över andra, fast samtidigt låter filmen varje kortfilm ha sin egna identitet med sina egna ton, takt och speltid. Vissa varar i bara några minuter medan andra tar upp nästan en fjärdedel av hela speltiden, som i sin tur skapar en spänning där man inte riktigt vet vilka öden som väntar huvudkaraktärerna. Filmen har dock takt problem tack vare detta, vilket gör att detta inte blir den bästa samlingen med kortfilmer i år, fast vi kommer till det senare på listan.
28. Avengers: Infinity War /Reg. Anthony Russo & Joe Russo
Förra året var fantastisk för superhjälte genren, med Logan, Spider-Man: Homecoming, Thor: Ragnarök och Guardians of the Galaxy, vol. 2, min personliga favorit från Marvel, vilket gör att 2018 ser ganska svag ut i jämförelse. Avengers: Infinity War når kvalitén Marvel filmer kan nå nu för tiden, med grymma karaktärsinteraktioner och en antagonist som för första gången i seriens historia verkar som ett riktigt hot och samtidigt har en motivation och personlighet som är minnesvärd. När den oundvikliga uppföljare släpps kommer den troligen förstöra en del spänning som skapades i Avengers: Infinity War, fast samtidigt är den stenhård själv.
27. Hereditary /Reg. Ari Aster
I min recension för Hereditary var jag ganska aggressiv och irriterad på filmens långa speltid och med allt underligt berättande filmen hade. Detta blir speciellt märkvärdigt nu, när man jämför den med alla andra skräckfilmer som har haft premiär i år. Vad som imponerade mig när jag först såg den imponerar mig fortfarande, med scenografin, klippningen och hur allt det försöker förbättra en genre som inte får mycket respekt. I år var rysare grymma, bättre än flesta drama filmer, vilket tyvärr gör att den här hamnar inte lika högt på listan som den annars skulle.
26. En Fantastisk Kvinna /Reg. Sebastián Lelio
Mitt cyniska jag uppskattade inte att En Fantastisk Kvinna vann över The Square på Oscarsgalan, men filmen är stenhård oavsett. Regissören här vet verkligen hur man komponerar en grym tagning, så väl som ett bra öga för hur en karaktär uppkommer från en skådespelares framträdande.
25. Zama /Reg. Lucrecia Martel
När jag såg den här på Göteborgs Film Festival var publiken inte glada och skratt dök inte upp ofta. Vilket gjorde filmen roligare för mig, då den diskreta och absurda humorn resonerade med mig och att folk inte såg humorn i hur mörk filmen var fick mig att uppskatta en viss sinne för humor. Filmen skapar en extremt patetisk karaktär som blir insatt i en hög rank, vilket leder till komiska scenarion, fast filmen ser otrolig ut, med vackert scenografi tillsammans med en miljö som drar en in i en helt annan värld.
24. Wind River /Reg. Taylor Sheridan
En thriller, som är millimeter från gränsen till nordic noir, utför stilen superbt, med en diskret bit realism genom trovärdiga karaktärer, miljöer och mysterium. Miljön sig själv blir en karaktär, vilket passar med tanke på budskapet filmen inte är blyg om att visa i text form vid sitt slut. Utanför det är spänningen utförd superbt, med absolut ingen romantisering kring karaktärernas yrken.
23. The Florida Project /Reg. Sean Baker
Jag blev väldigt besviken att den här inte blev nominerat till bästa film under årets Oscarsgala, eftersom den är bättre än alla filmer nominerade. Det finns objektiva problem här, mest märkvärdigt när filmen byter filmformat från digital till 35mm, sitt underliga slut och lite dialog ibland, men vad som är närvarande är en väldigt bra skriven film med bra karaktärer. Det är lätt att inte tycka om flesta av karaktärerna, medvetet skrivna på det viset, men det är mest för att reflektera miljön huvudkaraktären växer upp i. Barnen i filmen är fantastiska i sina roller och skapar några mäktiga karaktärer.
22. Upgrade /Reg. Leigh Whannell
En av de minnesvärda trailerna från i år och absolut ingen såg den. Kommer troligen vara bland alla sleeper hit thriller noir filmer som har släppts under decenniet, som John Wick, Blade Rinner 2049 och Drive. Upgrade når inte samma kvalitén alla dessa tidigare nämnda filmerna hade, men den har en identitet och många scener som sticker ut från flesta actionfilmer idag. Handlingen är lätt förutsägbar och egentligen känner jag att den inte är tillräckligt komisk eller mörk för att bli en enastående actionfilm, till skillnad från filmer som kommer tre filmer efter den här på listan. Vad filmen erbjuder dock är en underhållande bit filmnoir med en stil över substans kvalité till sig.
21. The Wound /Reg. John Trengove
Vi reser ända ned till Sydafrika för en berättelse om förbjuden kärlek i en plats där kärlek verkar vara dött och filmen vill vara så seriös som möjligt, med en handling som kan beskrivas som ”ostig”. Utan att avslöja för mycket så har filmen ett slut man inte förväntar sig, istället för ett billigt och klyschigt slut flesta filmer om minoriteter har. Huvudkaraktären är en karaktärsstudie värd att skåda med en romans man borde se oftare, istället för vad romantiska dramafilmer har annars.
20. Blindspotting /Reg. Carlos López Estrada
Daveed Diggs har varit i mitt musikbiblotek i några år, specifikt Splendor & Misery i gruppen clipping. Har inte sett honom i filmer annars, men han är enastående här i en film skriven av honom och hans kamrat Rafael Casal. Karaktärer som blir placerade i en miljö, där de får vara sig själva, skapar avslappnade och ibland skräckinjagande scenarion som filmen hoppar mellan smidigt. Till skillnad från Sorry to Bother You så vet filmen exakt hur man skapar effektiv spänning. Hoppas den här får uppmärksamhet från Oscarsgalan.
19. BlackKklansman /Reg. Spike Lee
Eftersom Spike Lee inte har regisserat en film under hela decenniet som jag tycker om, så blev handlingen där Jordan Peele steg in med ett manus som fungerade uppfriskande. Spike Lee är en talangfull filmskapare som har regisserat några av mina favorit filmer någonsin, men han bara fortsätter jobba utan att sakta ned eller tänka igenom sina manus innan inspelningen börjar. Att få se mannens attityd, stil, berättartekniker och tekniska förmåga i en film med ett manus som fungerar är otroligt uppfriskande, med en berättelse om extremism. Någonting jag oftast inte skulle fastna hos i kontext med dagens politiska klimat, men karaktärerna och humorn i kontrast med rysningarna räddar filmen från medelmåttig propaganda den annars kunde ha varit.
18. Mission: Impossible – Fallout /Reg. Christopher McQuarrie
Många har kallat den här den bästa actionfilmen sedan Mad Max: Fury Road. Skulle påstå att detta är den bästa actionfilmen i år, fast kommer inte i närheten av Mad Max: Fury Road och den filmens absoluta galenskap. Utav alla Mission: Impossible från det här decenniet är Ghost Protocol min personliga favorit, då de andra två blir för stora för sitt eget bästa och blir omedvetet komiska i sina överdramatiserade handlingar. Fallout har dessa problem, fast det blir mindre av ett problem i kontext med alla andra actionfilmer från decenniet, med att den tekniska sidan och manuset är så grym och insatserna är fängslande.
17. Annihilation /Reg. Alex Garland
Det är skönt att få se lite hard sci-fi igen. Tonen och takten är väldigt långsam, mörk och torterad tillsammans med karaktärer som har vrickade bakgrunder, som faller in i deras motivationer och handlingar. Det är många klipska metaforer närvarande, som handlar om att skada sig själv, motsatser, kopior och död. Viss symbolik är diskretare än andra, som delen som inblandar två rådjur, men dessa ögonblick är där för att förstärka filmens tema med chock och spänning eller för att driva handlingen framåt. Ifall du är bekänt med regissör Alex Garlands andra film Ex Machina är det samma sort berättande närvarande här och jag kan inte rekommendera båda tillräckligt mycket.
16. American Animals /Reg. Bart Layton
Detta är på gränsen för min ’inga dokumentärer på listan’ regel, men American Animals är mera en dramatisering än dokumentär, så jag inkluderar filmen ändå. Tänk dig Oceans Eleven med ett gäng idioter från collage så får du nog en klar bild av hur upplevelsen kommer vara. Allting går inte som gruppen förväntade sig och det leder till spännande resultat. Eftersom den är delvis en dokumentär blir händelserna obekväma när man vet att det verkligen hände en gång i tiden, som The Act of Killing gjorde. Inte lika intensiv eller dramatiskt naturligtvis, men filmen klipskt klipper ihop intervjuer och dramatiseringarna väldigt smidigt och skapar spänning genom det. Ifall du vill se den bästa klippta ihop filmen i år rekommenderar jag den här över alla andra filmer på listan.
15. First Reformed /Reg. Paul Schhrader
Snacka om en film som smög under min radar. Eftersom jag inte är en fantast av filmer där karaktärer sitter ned och pratar om filosofi och teologi förväntade jag att filmen skulle vara tråkig. Filmen var tråkig, men det förhindrade den inte från att var rolig och vara packad med karaktärer med seriösa vardagliga konflikter. Manuset lyckas vara klipskt också, med många element som blir introducerad i sin första akt som spelar en roll senare i filmen.
14. Maquia: When the Promised Flower Blooms /Reg. Mari Okada
Ostig som tusan packad med hög fantasy som jag absolut älskar från moderna anime filmer. Lovade mig själv att varje år inkludera en film som inte nödvändigtvis fyller in en form av kritisk standard, utan istället att jag personligen hitta underhållning i den. Vill egentligen inte säga mer, då jag har en separat recension planerad.
13. The Other Side of the Wind /Reg. Orson Welles
Det var smärtsamt att exkludera den här från mina topp tio. Funderade över ifall jag ens skulle inkludera den i huvudtaget, mest för att den tekniskt sätt skulle släppas för fyrtio år sedan och regissören är längesedan död. Man kan inte förneka Orson Welles talang som en filmskapare och The Other Side of the Wind kan man se flera gånger om och alltid hitta någonting nytt.
12. Den Osynliga Flickan /Reg. Nora Twomey
Den här klättrade så högt upp på listan att jag förvånade mig själv. Min recension för filmen var inte särskilt optimistisk, även fast recensionen var generellt positiv, dessutom föredrar jag alla filmerna Tomm Moore regisserade för Cartoon Saloon och den har ett seriöst problem med brist på fokus hos en specifik målgrupp, fast här är vi. Västerländsk animering är i lite av en kris just nu, med ful 3D animering från alla större studios med otroligt lite variation och absolut ingen traditionell animering i filmer med större budget som släpps världen över. Att få se Den Osynliga Flickan få delvis internationell succé och få en premiär på Netflix ger mig hopp att Cartoon Saloon fortsätter växa och att västerländsk animering får en bredare publik i framtiden, vilket inte verkar omöjligt med vilken succé anime har varit här borta.
11. Cold War /Reg. Pawel Pawlikowski
Från regissören av kritiskt belönade Ida och en massa andra verk jag aldrig har hört talats om innan, kommer ännu en fantastisk film. Romans sällan dyker upp med kvalité kopplat till sig, då flesta är B handlingar i filmer med fokus på drastiskt annorlunda genrer eller billiga romcoms som riktar sig in på den lägsta formen av konst man kan tänka sig, någonting som förbannar mig när jag uppskattar berättelser som dessa. Alla tagningar är ögongodis från början till slut och packar ett seriöst känslomässigt slag som går rakt in i magen på en.
10. Phantom Thread /Reg. Paul Thomas Anderson
Paul Thomas Andersons förra film, Inherent Vice, saknade det kreativa filmskapandet och fokus på tragedi man förväntade sig från mannen, vilket ledde till att filmen sjönk på många ställen under sin extremt långa speltid. Förväntade mig samma sak med Phantom Thread, men vad som kom istället var något mer likt traditionella skräck fantasy litteratur än Viktorianska draman. Tänk dig Dracula mer än Shakespeare in Love. Mycket beröm för filmen har centrerat runt Daniel Day Lewis uppträdande, men den stora anledningen för filmens kvalité kommer från hur scenografin och kameraarbetet får hela filmen se ut som ett fantasy land. Vampyren, damen fast i tornet och förgiftad mat lyckas dyka upp, otroligt nog.
9. Isle of Dogs /Reg. Wes Anderson
Jag, en person som inte tycker om Fantastic Mr. Fox, var ganska skeptisk när samma regissör skulle göra ännu en stop motion film med talande djur i sig. Resultatet var något oväntat och underbart spektakulärt. Med samma inriktning på komedi som sin förra film, The Grand Budapest Hotel, skapar Anderson en löjlig och söt avbildning av ett Japan i en framtid där hundar blir tvingade in i exil till skräpön, medan kattälskarna håller sig i det fina landet. Vad som slog mig under min andra visning var hur tragisk och sorgsen både handlingen och karaktärerna är, trots den komiska tonen och sofistikerade dialogen. Många karaktärer öppet gråter och man får inte se det så ofta i filmer, speciellt från filmer med den här sortens rollista och animeringsteknik. Den här känslan kommer från kraften bakom kommunikation och förståelse för varandra, så språket och Språket blir den centrala konflikten och det centrala temat i filmen. Vackert komponerat från början till slut blir Isle of Dogs den mest teknisk imponerande stop motion filmen sedan Kubo and The Two Strings och Wes Anderson har bevisat att han är lätt bland mina favorit filmskapare det här decenniet.
8. Summer 1993 /Reg. Carla Simón
Summer 1993 presenterar en slice of life berättelse som strikt fokuserar på smått karaktärsdrama med seriöst mörka undertoner som pratar om AIDS och adoption. Filmen klipskt låter dessa delar smyga in i handlingen mera än att vara fokusen, istället handlar allting om det vardagliga livet hos en liten familj och alla små lyckliga ögonblick och bekymmer som uppkommer ganska ofta inom den sortens relationer. Filmskapandet sällan drar ifrån sexåriga huvudkaraktären Fridas perspektiv, med kameravinklar som oavsett vilken scen alltid ser till att hon är i profil och som ett resultat drar oss in i hennes interna konflikter bättre. Jimmie från tidigare i år gjorde detta också, fast med den minimalistiska premissen i Summer 1993 kunde kameraoperatörerna komponera finare och färggladare stationära kameravinklar som leker med vad som är innanför och utanför ramen för bra dramatisk och komisk effekt. Trots att Frida är underbart skriven så kommer så mycket av karaktären från skådespelaren. Laia Artigas är en jävla powerhouse. Regissörsdebut för Carla Simón och jag hoppas att få något nytt från henne snart.
7. The Big Bad Fox and Other Tales… /Reg. Benjamin Renner & Patrick Imbert
Väldigt sällan får man simpla filmer som dessa. En barnfilm på alla sätt man kan beskriva den som presenterar Renard tre korta berättelser med absurditet efter absurditet och känner absolut ingen skam av att han gör så. Regissör Benjamin Renners förra film Victor och Josefine hade en komisk ton till sig, fast den hade fortfarande en känslomässig kärna så sin publik kan relatera till sina tragiska karaktärer, fast i Big Bad Fox så är hela filmen strikt fokuserad på gags och utnyttjar sin absolut löjliga och oskyldiga konststil för komisk effekt. Man ser idag många animerade komedifilmer med talande djur i sig, fast där blir fokusen på modern slang, omogen humor och marknadsföring. Fallet med Sing och Secret Life of Pets, som var enorma succéer, medan Big Bad Fox firar sin låga budget, sin charm, sin tidlösa kvalité och då firar bristen av uppmärksamhet den får, som Shaun the Sheep Movie gjorde för några år sedan. Tog mig tillbaks till när jag exempelvis såg Musse Pigg och hans vänner firar jul för första gången och förhoppningsvis ser fler folk den här.
6. Umbilical World /Reg. David Firth
En samling kortfilmer skapad av animatör David Firth, skapare av Salad Fingers och skrev Flying Lotus sci-fi rysare Kuso förra året. Eftersom animatör Firth har skapat kortfilmer online i nästan femton år nu så har mannen en del som inte har åldrats särskilt bra eller är för utspritt online att hålla koll på allt bra, vilket gör den här episka upplevelsen tillfredställande när det absolut bästa han har att erbjuda är samlat i ett långfilmsformat. Några saker här är nya och vissa kortfilmer har blivit ändrade för att passa långfilmsformatet och skapa en något konsekvent konststil, fast det förändrar inte att allting här är absolut banalt och vid första glans verkar omöjligt ha kommit från hjärnan hos en riktig människa. Allt våld, mörka undertoner och groteska scener som inblandar så mycket blod får ens mage att vridas åt, fast samtidigt är allt presenterat genom underligt charmig och komisk dialog från karaktärer man kan lätt relatera till. Karaktärer i en värld som består strikt av galenskap och det blir inte svårt att jämföra den med vår egna.
5. Mandy /Reg. Panos Cosmatos
Ifall du inte är bekant med Cosmatos andra film Beyond the Black Rainbow och tyckte om Mandy högt rekommenderar jag att du lägger till den i din bucket list omedelbart. Mandy är en sorts film man märker nästan omedelbart är överfylld med influenser och en visuell stil tagen från en drastisk annorlunda era inom film. Många ser denna som en fantasy exploitation film, vilket den är, med att den tar stor inspiration från katastrofala lågbudget sci-fi filmer från 80-talet, som direkt-till-video rysare och slasher filmer. Vad Mandy gör är att den tar den visuella stilen och estetiken från dessa usla projekt, fast när det gäller sina konflikter och karaktärer verkar jämförelser med klassisk kosmisk sci-fi skräck H.P. Lovecraft skapade under 20-talet vara mer passande. Någonting fantaster av Bloodborne kanske känner igen. Man blir dragen till en helt annan värld med hjälp av filmens överanvändning av extrema färgtoner och skuggor, som neo-noir John Wick och Only God Forgives gör, planeter och stjärnor blir inblandade, psykedeliska effekter hoppar in och ut, konstant ljudmanipulation och alla sådana rysare trademarks, fast det blir inte billigt klyschigt eller lätt förutsägbart. Handlingen är simpel, fast karaktärerna och dramat backat med den fantastiska visuella stilen driver allting stadigt framåt.
4. First Man /Reg. Damien Chazelle
Damien Chazelle definitivt bevisade att han hade talang med Whiplash, men efter La La Land förväntade jag mig att mannen inte skulle kunna sätta ihop ett fantastiskt projekt igen. Nu är vi här och First Man är tragiskt vacker. Filmat med en stor mängd olika filmformat försöker filmen skapa en obekväm och långsam ton som får publiken att konstant bli illamående och klaustrofobisk. Kameraarbetet lägger till det lagret, med sin brist på stillhet och klar bild under majoriteten av speltiden, någonting medvetet gjort för att reflektera Neil Armstrongs svåra metaforiska och bokstavliga resa från jorden till månen. Karaktärer inom dessa sortens biopics brukar oftast avbildas som individer som är moraliskt skottsäkra med en charm till sig och deras konflikter kommer från en extern kraft, fast inte i First Man. Neil är en del i världens största åstadkommanden, men den verkliga berättelsen visar att det inte är en sådan romantisk roll att ha och jag tror ingen som lämnar biografen vill bli en astronaut som han var. Inget fluff och inget romantiserad avbildning, istället ofiltrerad, rå och läskig karaktärsstudie hos en människa vars enorma status i historieböckerna inte många kommer ens i närheten av och inget av det filmen presenterar är varken billigt eller medelmåttigt.
3. A Silent Voice /Reg. Naoko Yamada
I min lista förra året inkluderade jag A Silent Voice också, fast där var den ganska lågt rankad. Detta är ett exempel på när min uppskattning för ett projekt förändras över tid, speciellt när man ser andra filmer i samma genre som antingen har bättre eller sämre kvalité. I ett år fyllt med Love, Simon, The Darkest Minds och Blockers så sätts ens perspektiv in i ett annat säte och verkligen får en att uppskatta det få bra inom tonårsfilmer. A Silent Voice är fantastisk och är fullpackat med konstant imponerande karaktärsanimation som verkligen övertygar en att en teckning är en verklig person. Det är galet hur snygg filmen ser ut, med alla grymma karaktärsdesigns, animation, fotorealistiska bakgrunder och alla små detaljer som skapar ett extra lager med realism, som alla medvetet integrerade kamera brister, ljuskällor, tajt klippning, val av miljö och en handling som pratar om ett ämne som behövdes i en genre så uttjatad och tråkigt som slice of life romcom, speciellt inom anime. Just anime är i samma skick som Hollywood idag, med att industrin bara pumpar ut projekt efter projekt och hoppas på att något fastnar så företag kan täcka upp skulderna hos de andra tio serierna de släppte samma år, med att praktiskt taget allting är medelmåttigt. Filmen är extremt ”ostig” och driver sin handling genom traditionell tonårsdrama, men jag föredrar det hellre än tamt och påtvingat som allting annat har varit inom genren under detta decenniet. Naoko Yamada har bevisat med sin karriär att hon är en mäktig närvaro som ingen jävlas med och i A Silent Voice är hon på toppen av sina krafter, genom att visa sitt unika sätt att komponera tagningar, som oftast ramar in sina karaktärer så de blir tvingade att uttrycka sig genom kroppsspråk hellre än dialog och ansiktsuttryck.
2. Saknaden /Reg. Andrey Zvyagintsev
Leviathan var en film som fascinerade mig dag ett jag såg den, men den fastnade inte hos mig som flesta drama filmer gör. I störst del saknade filmen en stor mängd karaktärer som jag fastnade för, vilket tack och lov var närvarande i Andrey Zvyagintsevs senaste film. Saknaden har omogna, själviska och hemska huvudkaraktärer som publiken blir tvingad att spendera en torterande lång tid tillsammans med och filmen testar ens tålamod för ilska och frustration, fast det är delvis till varför den är så drastiskt annorlunda från allting annat där ute. Filmen tvingar en att hitta mänskligheten vi allihopa känner igen hos sina huvudkaraktärer och i kontext med ondskefulla karaktärer inom fiktiva berättelser så är de oftast skrivna på ett sådant sätt då man inte har någon sympati för dem i huvudtaget och sedan utforskar det inte. I vår moderna värld, där vi allihopa måste presentera oss som perfekta via sociala medier eller ha hög social status på arbetsplatsen, visar filmen just hur själviska vi kan vara, men samtidigt hur hjälpsam folket runt omkring oss också kan vara. Det är ingen hemlighet att Andrey är kritisk mot regeringen i Ryssland, vilket är inget undantag här, fast det verkar vara en del av bakgrunden som delvis förklarar huvudkaraktärernas motivation att göra som de gör, när det gäller status, uppfostran, sex, arbete, sociala liv, osv. Strukturen är annorlunda och kommer definitivt förvirra folk som inte är bekanta med berättartekniker, fast vad som är konsekvent snyggt utfört är filmens scenografi och är någonting bara gudar kan drömma om.
1. You Were Never Really Here /Reg. Lynne Ramsay
Mina favoritberättelser inom film har oftast simpla premisser som stiger till en annan nivå genom sin visuella stil och fåtal utforskade karaktärer man kan lätt relatera till. You Were Never Really Here har allting jag absolut älskar med film. Lynne Ramsays stil närvarande i hennes tidigare filmer är också närvarande här, med välplacerade kameravinklar som varar tillräckligt länge så det blir en chock när Joes PTSD sparkar igång. I en vanlig film skulle vi få karaktärer som berättar om Joes barndom och hans mammas misshandel, fast här skapar Ramsay ett berättande där publiken får uppleva Joes svårigheter tillsammans med honom, genom aggressiv klippning, läskig musik och en torterande miljö. Sök inte fram trailern. Den kommer avslöja hela filmen och reflekterar varken tonen eller takten filmen har. Hade fler saker att säga, fast nu avslutar jag och lämnar er med min favoritfilm från 2018. It’s a beautiful day.
Så. 2018 avslutat.
Bara ett år kvar innan nästa decennium börjar. Planerar att sätta ihop en lista med decenniets bästa filmer ungefär ett år från nu, så vi får se vilken katastrof det kommer bli.
Komplett lista hittas här: letterboxd.com/spid3rfang/list/top-50-films-of-2018/
