2020 var året där jag började titta på serier igen. Tidigare var det att jag såg trå-tre olika serier varje år, men nu var jag aktivare i att söka fram nya serier. I störst del för att pandemin håller mig inspärrad, men sociala medier är för tråkigt, inte tillräckligt många nya bra filmer släpps och musik har varit ganska tråkig i år, så serier var på menyn. Så istället för att skriva extra om varje serie i separata inlägg samlade jag allihopa här. Detta är inte bara serier som släpptes i år och jag kommer inte skriva om serierna jag började titta på och sedan gav upp på, då jag gäspar bara när jag tänker på dem.
Better Call Saul (Säsong 5)
Jag skrev om säsong fem av Better Call Saul tidigare i år, så ifall ni vill läsa det kan ni trycka på länken här: Better Call Saul Säsong 5 Tankar
The Boys (Säsong 2)
Första säsongen av The Boys var ganska cool. En del av mig trodde att säsong två skulle tappa den djärva och chockerande sidan första säsongen hade och mina spekulationer var rättfärdiga. De första avsnitten går igenom många saker vi redan såg i första säsongen och är inte lika underligt eller skoj i jämförelse. Det var scener och nya karaktärer som stack ut, men innehållet för det mesta var inte lika rå eller spännande, som att karaktärer sitter i en källare under en stor mängd, Hughie och Annie är ganska tråkiga och saknar karaktärsutveckling under första halvan, kommentarerna kring moderna saker var ganska pinsamt och det hela var ganska tråkigt. Till gränsen där jag nästan ville ge upp på hela serien. Fast halvvägs in i säsongen blir serien bra igen. Tvistar, vridna karaktärsdrag, en stark känslomässiga motivationer för Kimiko och Frenchie, hysteriska ögonblick med The Deep och A-Train, Stormfront blir otroligt rolig och Homelander fortsätter vara det bästa med hela serien. Jag rekommenderar serien fortfarande, men det är fortfarande en sida av mig som förväntar att serien inte kommer göra saker runt omkring Homelander, The Deep, Kimiko eller Butcher lika fängslande som dem karaktärerna. Jag kommer nog se säsong tre, bara att mina förväntningar är inte så höga längre.
Dragon Ball Z (Säsong 1–3 (Saiyan Saga, Namek Saga & Freiza Saga))
Så tidigt som januari i år bestämde jag och en kamrat oss för att titta igenom Dragon Ball Z tillsammans. Vi hann se två avsnitt ihop, fast på grund av problem i familjen och Corona som skulle bryta ut bara två månader senare, kunde vi inte titta igenom avsnitt tillsammans längre. Fast det delvis ändrades lite senare. Serien BNA lades till på Netflix och eftersom väldigt få animeserier har intresserat mig under de senaste tio åren, BNA hade en grym konststil och skoj premiss, därmed bestämde jag mig för att ge serien en chans. Efter tre avsnitt gav jag upp. Den sög och jag hatade det. Så med irritationen pumpad upp till max bestämde jag mig att titta på ”patient zero” för animerade actionserier som riktade in sig på tonåringar och unga vuxna: Dragon Ball Z. Ett desperat försök från min sida för att se ifall jag har blivit för gammal för den typen av serie eller för att serier av den typen bara är riktigt dåliga idag. Med ryktet Dragon Ball Z har fått på senare år, med sina extremt nördiga och power levels fixerade fantaster, memes, medelmåttiga spin-offs och ändlösa mängder nyinspelningen i videospel och serier, förväntade jag mig att serien från 1989 skulle vara skräp. Fast efter att ha suttit igenom seriens första fem avsnitt hade jag inget annat val än att sitta igenom hela seriens första tre säsonger. Den har bland de bästa ögonblicken från hela 80-talet och 90-talet, oavsett genre.
Det fanns scener som var så oförutsägbara, kreativa och överraskande samtidigt att jag blev förbryllad och hade mer skoj än med någon serie från de senaste få åren, vare sig det är anime eller ej. Den har så simpla och samtidigt effektivt sätt att få publiken bry sig om den centrala rollistan, vare sig det är för att karaktärerna är högt motiverade, har starka och minnesvärda karaktärsbågar, integrerar dem i handlingen på kreativa sätt eller så är dem riktigt viktiga i världen serien skapar. Inte en enda gång ifrågasatte jag en karaktärs handlingar, eftersom serien gör det tydligt för publiken vilken typ av karaktär de är, varför de beter sig på det sättet och inkluderar tillräckligt mycket logik så deras val eller krafter inte blir komplett surrealistiskt nonsens som flesta action animeserier är idag, inklusive de bra serierna som Mob Psycho 100 och One-Punch Man. Jag älskade de externa och inre konflikterna hos varje karaktär, så väl som de riktigt mäktiga antagonisterna, var av allihopa var otroligt stoiska, hade minnesvärda designs och gjorde saker som var skrämmande vid min första visning. Hade jag sett de mera häpnadsväckande ögonblicken vid slutet på första säsongen i min barndom hade jag hoppat genom taket i absolut chock. Serien konstant lagrar på anledningar att bry sig om karaktärerna, konflikterna och hur dem två påverkar insatserna, karaktärernas relationer med varandra och berättarbågarna som pågår igenom berättelsen. Varenda centralkaraktär har en karaktärsbåge kopplad till sig eller har en anledning att existera i serien och presentationen här gör det hela dramatiskt, känslomässigt och oftast framför dessa känslor med hjälp av filmskapandet hellre än bara dialog, inklusive under actionsekvenser. Alla tre säsonger och deras actionsekvenser är väldigt smidigt strukturerade och har expert takt till sig, med ögonblick där publiken får ta en paus från de visuella spektaklen och uppleva lugnare dialog eller något känslomässigt istället. Kombinationen av fantasy och sci-fi element var också klipskt utfört och var ett effektivt sätt att skildra de godas handlingar från de kallare och elakare handlingarna antagonisterna utförde med deras avancerade teknologi. Utan att avslöja för mycket blir det en stor faktor i säsong två och höjer spänningen till en otroligt hög nivå och blir bara högre när den extremt explosiva tredje säsongen börjar.
Jag planerar att skriva om dessa tre säsonger i djupare detalj senare nästa år, där jag kommer gå igenom varför just Dragon Ball Z för mig är så mycket bättre än vad resten av marknaden har att erbjuda idag. Ifall ni är intresserade i anime men har aldrig sett Dragon Ball Z innan högt rekommenderar jag att ni gör det, då den är fullpackad med några av de bästa säsongerna inom hela actiongenren. För er som aldrig har tittat på anime innan kanske detta är ett bra ställe att börja på också, då den inte har för många klyschor japansk underhållning tenderar att ha och handlingen är delvis lik västerländska historier också. En förvarning är att seriens produktionsvärde inte har åldrats det bästa, men personligen tycker jag om de mindre imponerande delarna. Målningarna använder sig av riktiga färger istället för digitala färger, alla designs på karaktärerna är underbara, skådespelarna i mono japanska versionen är fängslande och ljudkvalitén är så dålig att jag tycker om det. Sedan är det lätt värt att sitta igenom dem delarna för att se sekvenserna som är imponerande än idag. Den var bara rakt av grym.
Ozark (Säsong 1)
Jag har haft Ozark på min lista av serier jag ville se ganska länge nu. Jason Bateman är bland mina favoritskådespelare och att han regissera hela Ozark väckte mitt intresse. Kortfattat tyckte jag om första säsongen en hel del, men vid säsongens sista avsnitt var mitt intresse förminskat. Utan att avslöja för mycket har flesta intressanta karaktärer försvunnit vid slutet och karaktärerna som är kvar är inte lika fängslande. Familjen fungerar som karaktärer publiken kan sympatisera med och se världen genom, men efter ett tag hoppas man på att någon tvist ska dyka upp som gör karaktärerna aktivare. Vilket det gör, men det är inte lika fängslande som resten av rollistan serien har och sedan försvinner dem. Ruth är den stora karaktären jag annars ser fram emot och hur hennes relation med Marty och de kriminella kommer utvecklas.
Som serien är annars är det fortfarande starkt, då det hela börjar snyggt, med en spännande och vriden introduktion. Jag är inte den enda som omedelbart märkte influensen från David Finchers kändare verk som The Girl With The Dragon Tatoo, Gone Girl och delvis The Social Network, i att tonen är väldigt blek och fylld med mörk humor, med hemska, själviska och perversa karaktärer som oftast är huvudkaraktärer i Finchers filmer. Dessutom är kameraarbetet väldigt likt Finchers verk, fast med den begränsade budgeten och mängden som måste spelas in är komponeringen i tagningarna inte lika igenomtänkta och detaljerade som de är i Finchers verk. House of Cards är producerad av Fincher och i de tidigare säsongerna av den serien kan man se vad Bateman försöker göra med scenografin i Ozark, men kommer aldrig riktigt dit. Färgpaletten, tonen och karaktärerna är närvarande, bara att de små detaljerna och filmspråket inte är lika starkt. Säger inte att det behövde vara exakt som Fincher, men man märker att vissa scener var filmade för effektivitetsskäl hellre än att kommunicera information till publiken eller reflekterar vad som pågår i karaktärsdramat. Dessutom var strukturen ganska förutsägbar och utvecklingarna var inte tillräckligt kreativa för att göra resten av konflikterna värt det. Med allt det sagt tyckte jag den var väldigt rolig, karaktärerna var utforskade på ett sätt jag tyckte om och att det hela utspelad i White Trash Town förvandlade vad som annars kunde ha varit en ganska typisk gangsterserie unik.
The Queen’s Gambit
Snacka om en serie som hamnade bland de populäraste sakerna i västvärlden under några veckor. Jag spelar schack ganska regelbundet, jag till och med ett tag dejtade en person som spelade i schackturneringar, fast han gjorde det mera för att det var skoj istället för att delta i seriösa tävlingar som det är avbildat som i serien. Så det var inte förvånande att jag skulle tycka om The Queen’s Gambit på någon nivå. Ifall ni inte vet vad en damgambit är behöver ni inte oroa er, eftersom serien förklarar allting ordentligt och ger publiken tillräckligt mycket kontext för att förstå vad som händer. Vad som var riktigt fängslande med de första avsnitten var att schackspelet var bara en premiss att hänga den fängslande handlingen och utforskade karaktärerna på, men tyvärr blir serien besattare med självaste spelet och politiken i spelvärlden hellre än karaktärsutvecklingen och karaktärsbågarna. De är fortfarande närvarande vid seriens sista avsnitt, men dem är så ytliga och klyschiga vid det laget att jag slutade bry mig. Detta är ett sportdrama från början till slut och därmed är fullpackad med troperna förknippade med genren. Exempelvis den otroligt talangfulla huvudkaraktären, den giriga partnern, den äldre mentorn, kamraten som är först ett motstånd och senare blir vänner men är fortfarande inte lika bra, den bästa kompisen, kärleksintresset, den övermäktiga antagonisten, osv. allihopa är här och när serien lutar sig mer och mer på dem är ögonblicket serien börjar bli tråkig. Fick tänka på Whiplash och hur den filmen förvandlar en handling om en blivande jazz trummare till ett sportdrama och blir riktigt tråkig som ett resultat. Fast de första avsnitten var fortfarande riktigt underhållande. Anya Taylor-Joy och Marielle Heller var en fantastisk duo, presentationen är filmisk och flott, personligen älskar jag den plastiska och falska estetiken som var närvarande i tidsperioden serien utspelades i och när spelet inte är i rampljuset är karaktärerna riktigt starka och vet att spelet är bara ett verktyg att få karaktärsdramat att röra sig framåt.
The Sopranos (Säsong 1–3)
Ännu en serie som har varit på min watchlist ganska länge. Tro det eller ej, men serien började för tjugo år sedan nu och den har åldrats riktigt bra. Till skillnad från serier som Breaking Bad och The Queen’s Gambit, som känns som väldigt långa filmer, är The Sopranos gjord med varje avsnitt som sin egna lilla berättelse. Den större bilden är fortfarande prioriterad, men varje avsnitt är isolerad i sina direkta konflikter. Exempelvis är en kris inte etablerad i ett avsnitt för att sedan upplösas fem avsnitt senare, utan istället har varje avsnitt sin egna konflikt som tar slut när avsnittet tar slut. Hjälper varje avsnitt att stå på sina egna ben, varje karaktärs egna äventyr blir starkare, publiken behöver inte titta igenom allting på en gång och dramat hittar ett naturligare sätt att dyka upp, hellre än traditionellt Hollywood berättande där allting händer på en gång och klyschorna lagras ovanpå varandra. The Sopranos är mästerligt i hur allting är strukturerat och presenterat, även fast vi inte ens har börjat prata om självaste karaktärsdramat än. Det är en gangsterserie och är troligen den mest autentiska avbildningen av gangsterlivsstilen jag någonsin har sett, i att det är en romantisk avbildning men samtidigt glamoriserar inte karaktärerna, deras pengar eller respekten som pågår inom familjen. Karaktärerna är riktigt stora arslen och under seriens gång får man se hur deras hemska behandling av folk påverkar deras mentala förnuft. Ärligt talat vill jag inte avslöja mer än det. Utav alla serier jag skriver om i detta inlägget är detta serien jag rekommenderar högst.
South Park: The Pandemic Special
Det är många som säger att nya South Park inte är lika roligt som tidigare South Park och till en viss gräns håller jag med. Tycker att de senaste få säsongerna har förlitat sig på sina meta element för mycket, fast till skillnad från flesta animerade komediserier tillgängliga på andra streamingtjänster är South Park fortfarande modern och politisk också. I det politiska klimatet vi bor i idag är det fortfarande fantastiskt att en sådan absurd serie kan göra narr av ideologier, politiska figurer, korrupta kändisar och företag, Amerikas behandling av minoriteter och idioti generellt. Tråkigt nog är de mest spännande delarna av Matt Stone och Trey Parkers bäbis inte så närvarande i Pandemic Special. Tur nog bockar den av de absurda sätten många amerikaner hanterade Covid-19 pandemin, som att inte bry sig om ansiktsmasker och hur bristen på social aktivitet har negativ påverkan på förnuftiga människor och hur dem som söker mindre social aktivitet blir belönade för sina omoraliska värden, som Cartman. Randy ser pandemin som en möjlighet att tjäna pengar, Trump vill fördröja ett botemedel till viruset så fler fattiga och invandrare kan dö och allt detta bygger upp så folk springer ut och krossar sina egna områden. Tycker det är hysteriska och delvis kontroversiella påståenden South Park gör här, men samtidigt handlar inte hela speltiden om det, istället är det en underlig B-handling där Randy visar sig att ha spridit viruset efter hans besök i Kina under förra säsongen. Sedan måste han smyga in i ett laboratorium för att sno myrkotten han hade samlag med och det blir tröttsamt ganska snabbt. Fast samtidigt gör det narr av människor som har haft viruset och bara brytt sig om konsekvenserna för sig själva när folk listar ut att dem är ansvariga för spridningen. Så det fyller den rollen ganska bra, men jag tyckte speltiden inte behövde fokusera på det så förlängt. Situationen i skolan tillsammans med eleverna var ganska roligt, speciellt när det förvandlas till ett fängelse. Att polisen endast sköt i Tokens riktning måste ha varit den roligaste scenen från allting komedi relaterat i år, att Mr. Garrison fattade eld på botemedlet och uppmuntrade amerikaner att rösta i det då kommande valet var absolut hysteriskt, Butters var söt som vanligt och tvisten vid slutet var ett underligt effektivt sätt för mig att se fram emot kommande säsonger. Pandemic Special är långt ifrån perfekt, men har utan tvekan de roligaste skämten jag har sett från i år samtidigt. Antar att det är vad som är så frustrerande och underhållande med South Park idag, något jag tycker är mer än vad flesta moderna tecknade sitcoms erbjuder.
Kommer publicera ett inlägg om musik från i år jag har lyssnat på nästa vecka och förhoppningsvis kommer jag publicera en lista med mina favoritfilmer från i år innan 2021 börjar.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
