Better Call Saul Säsong 5 Tankar
(Följande text beskriver händelser från säsong 1–5 av Better Call Saul, hela Breaking Bad serien och El Camino: A Breaking Bad Movie. Har du inte sett några av dessa innan rekommenderar jag att du gör så innan du läser vidare, då kontext behövs och texten avslöjar viktiga ögonblick.)
Det är svårt för mig att inse att jag började titta på Better Call Saul för över fem år sedan nu. Var i en helt annan plats i mitt liv, min musiksmak har helt annorlunda, jag var dum och fattig, min depression var allvarlig, högskolepoängen var låga, tittade på för mycket anime tillsammans med min partner på den tiden, jag använde en PC istället för en MAC och jag försökte växa ett patetiskt tunt skägg. Bisarrt att min världsbild och livsstil var så annorlunda på den tiden. Vad som inte har ändrats dock är mitt intresse i serier. Under hela förra decenniet när det gäller långvarande, högbudget, dramatelevision var Game of Thrones och Better Call Saul dem enda serierna jag såg från början till slut och tittade igenom några av säsongerna flera gånger. True Detective, Fargo och The Leftovers började starkt, men efter ett tag tappade jag intresset. Det var delvis fallet med Game of Thrones också under säsong 6 och framåt, fast där satt jag igenom alltihop för att praktiskt taget alla mina kamrater tittade på det och min bror ville diskutera det väldigt länge, då vi är fantaster av böckerna; som de stora fantasy nördarna vi är. Annars har nya serier jag har sett, antingen ensam eller med kamrater, varit miniserier eller serier som endast har haft en väldigt lång säsong och inte expanderat bortom det. Jag kommer länka en lista med mina favoritserier från hela förra decenniet längst ner på det här inlägget. I störst del för att jag personligen föredrar långfilmer som har en struktur med tre akter, som varar mellan 90 minuter till 180 minuter och förväntar sig att publiken tar det med sig hem som ett komplett paket. En serie kan pågå väldigt länge, till en självdestruktiv gräns. Slutet till Game of Thrones sög. En av många exempel på serier som nyttjade sin popularitet för länge och tog sina kvalitéer för givet. Varför engagera sig själv till att sitta igenom 60 timmar av ett verk vars slut kommer vara absolut skräp eller möter inte förväntningar? Jag fortfarande älskar Game of Thrones första 4 säsonger, men halvvägs in började bristerna bli större och upplösningen var en katastrof. En del av mig var rädd för att detsamma skulle gälla för Better Call Saul, en serie som jag religiöst tittade på ända sedan seriens början under 2015. Som en fantast av Breaking Bad såg jag fram emot Better Call Saul, bara att jag inte förväntade mig att serien skulle överstiga Breaking Bad i kvalité. Min rädsla härstammade från att den långa speltiden skulle resultera i svagare avsnitt och drama som blev klyschigt och svagare medan serien pågick.
Rädslan nådde toppen när säsong 5 blev uppskjuten i ett halvår för att Vince Gilligan och hans filmteam schemalagdes att spela in El Camino: A Breaking Bad Movie för Netflix. Man fick intrycket att det var ett oplanerat drag från Netflix sida. Sedan, inte långt innan femte säsongens premiär, skulle ytterligare en säsong produceras direkt efter. Vince Gilligan sa i en intervju att han ville göra Better Call Saul lika lång som Breaking Bad (5 säsonger) och nu är det helt plötsligt 6 säsonger istället. Trodde att AMC och Netflix försökte klämma ur varenda droppe från namnet dem kunde, när många serier på Netflix plattformen blir ökänt enformiga, billiga och uttjatade några säsonger in, då de vill producera tillräckligt många säsonger så folk fortsätter vara prenumererade på deras streamingtjänst. Hoppa framåt till oktober 2019. El Camino släpps på Netflix och ifall du följer den här bloggen kanske du vet att El Camino blev min favoritfilm från hela det året och hamnade på plats 14 bland mina favoritfilmer från hela förra decenniet. Älskade western influensen, alla färgglada vinklarna och tagningarna filmteamet skapade och Jesses PTSD avbildat med hjälp av matchande tagningar, barsk klippning och fantastisk användning av ljud och musik. Många fantaster av Breaking Bad utryckte att filmen inte behövdes, då Jesse fick ett slut i serien. Delvis sant, bara att filmen var så upplyftande, känslomässig, snyggt gjord och fängslande att flesta inte verkade bry sig ifall filmen var nödvändig eller ej. Dessutom gav filmen klarhet till Jesses slut. Han kom ifrån sin hemska bur, men nu klarade han sig och överlevde trauman som hade byggts upp ända sedan han började spendera tid med Walter White. Efter El Camino var det ett halvår kvar till Better Call Sauls näst sista säsong. Jag älskade El Camino, men i slutändan var det en bit nostalgi som Netflix ville ha, man vet inte riktigt ifall Vince Gilligan var hundra procent på projektet och ifall han fick tillräckligt mycket med tid att fundera på hur Better Call Saul skulle se ut, vara skrivet eller komponerat. På något vis, jag vet inte hur, lyckades han göra det igen. Vi kommer gå igenom varför snart: Better Call Saul säsong 5 är lika bra som de andra säsongerna har varit, om inte bättre.
Jimmy ’Saul Goodman’ McGill har det svårast för sig den här säsongen. Han till och med har större problem i sin flash forward, där han blir så paranoid när någon kände igen honom från när han bodde i New Mexico, att han försöker ändra sitt namn en tredje gång. Så han (Gene) mår dåligt över sitt McGill namn och är onyttigt nostalgisk för Goodman namnet. Jeff (taxichauffören från början av säsong 4) rakt av säger att Gene vet vem han är och borde "get past that." Som tidigare säsonger har introt varit en bit förebådande för kommande direkta konflikter, interna konflikter och tematiska konflikter, något som inte är ett undantag för säsong 5. Det är viktigt att peka ut hur han är paranoid och efter ett tag inser att han måste ta handling, då det händer samma sak igenom hela säsong 5. Jimmy bokstavligen byter namn i det förflutna och därmed sin personlighet och inriktning till sitt jobb som en advokat. Säsongen är Sauls resa från en kriminell advokat till KRIMINELL advokat (för att citera Jesse) med hans inblandning i kartellens affärer och omoraliska handlingar. Saul bokstavligen släpar 7,000,000 amerikanska dollar igenom en öken så han kan betala borgen för en kriminalboss, som rakt av mördade en person. Det enda Saul får ur den här förhandlingen är pengar och etablerar en koppling med den kriminella världen. Han vet var han drar sträcket i marken när det gäller moraliska handlingar, så ifall han ska göra ett sådant fult jobb ska han åtminstone få betalt för det. I slutet på säsong 1 hade han möjligheten att ta alla pengarna för sig själv, medan den moraliska kompassen pekade honom mot rätt sak. Något han nu ångrar. Saul är fullkomligt övertygad att han inte har någon plats i den professionella och rena världen, så han rakt av ryter i Howards ansikte när han erbjuder honom ett ordentligt jobb, i förhoppningar att båda kan lämna Chuck bakom sig och Howard kan gottgöra åtminstone lite utav skadan han känner sig ansvarig för. Den jobbiga sanningen är att Chuck alltid hade rätt om Slippin’ Jimmy, bara att Chuck är ansvarig för att Saul Goodman nu existerar och gör värre saker än vad någon hade tänkt sig. I säsong 3 sa Chuck att Jimmy skadar människor om och om igen och senare visar att han har fått ett dåligt samvete kring situationen han är ansvarig för, något som nu händer med Kim i slutet på den här säsongen.
Kim Wexler tar emot en stor del skit Saul gör. Hon måste hålla honom tillbaks, så han inte gör något farligt. I början ser hon inte varför han skulle byta namn och ändra sin hela inriktning, något som gör henne till en osympatisk karaktär på ställen, särskilt när hon gör samma sak vid slutet på den här säsongen. Hon jobbar för en stor bank, tjänar otroligt mycket pengar, lever gott och kan jobba på sidan med att hjälpa folk som desperat behöver det, bara att hon gör det för att få sig själv må bra. Som Mr. Acker pekar ut i deras första scen tillsammans trampar hon och Mesa Verde på dem som inte har lika mycket pengar, makt och influens i ett system som tjänar de rika mest. Hon konstant försöker övertyga sig själv att hon är på den rätta sidan, men ändå gör ganska hemska saker, mot Mesa Verde chefen Kevin, hennes chef Rick och speciellt Jimmy. Hon uppmuntrar, uppskattar och tycker om Jimmys taktiker, planer och strategier, men när han stiger in i hennes värld och börjar inblanda hennes klienter sätter hon upp barriären så Saul inte kan komma in. Som Jimmy pekade ut i säsong 4 sitter Kim uppe i sitt fina kontor och gå endast ner på Jimmys nivå när hon vill ha skoj och sätta dit dem hon inte tycker om, som var fallet med domstolens orättvisa behandling av Huell Babineaux i säsong 4 och Mesa Verdes behandling av Mr. Acker i säsong 5. Hon älskar att sätta dit människor hon känner är orättvisa och elaka, men när någon pekar ut att hon egentligen gör det för själviska mål kan hon knappt hantera det, eftersom de har rätt. Hon försöker skälla ut Mr. Acker och senare Rick framför allihopa som är anställda hos honom. Så när Jimmy försvinner ute i öknen och Kim tror att han har dött inser hon vad som är viktigt, så hon säger upp sig och lämnar Mesa Verde bakom sig så hon kan göra riktiga "goda" saker för "rätt" anledningar, speciellt när Saul försöker rädda skinnet på riktiga kriminella som har gjort hopplösa, omoraliska, fruktansvärda brott som de utför utan det minsta lilla sympati för offren. Etablerat i början på avsnitt 6, där hon vägrar stiga in i bilen med sin berusade mor som förare, har Kim alltid varit en person som är besatt med skadekontroll och Jimmy är hennes prioriterade klient, nu efter att hon lämnade sitt jobb för honom. Hon till och med lyfter upp båda sina pekfingrar i sin sista scen i säsongen likadant som Jimmy gjorde i slutet på säsong 4. Samtidigt dock får man känslan att hon fortfarande gör det exakta hon vill, till skillnad från Jimmy som gör allting för att göra situationer bättre för henne och vill skydda henne från de hemska människorna han jobbar med. De gifter sig i förhoppningar att de kommer närmare varandra och öppnar upp sig själva mer och resultatet blev att de dryftar ifrån varandra mer och mer. Båda är parasiter som behöver varandra för att överleva inom yrket de jobbar i och vid seriens slut måste de gå åt motsatta håll.
En del klagade att seriens första få säsonger hade ingen stark koppling mellan Jimmy McGills och Mike Ehrmantrauts konflikter. Tekniskt sätt stämmer det, men serien räddas genom att deras konflikter är tematiskt kopplade. Likt Breaking Bad är det centrala temat i Better Call Saul beroende. Inte ett bokstavligt beroende till droger, utan mera ett beroende till sitt arbete och blir ett sätt för en att ta sig ifrån sina bekymmer eller personliga brister. Mike säger till Jimmy i öknen att han gör det han gör för sin familj, men allting annat pekar mot att han gör allt det han gör så han slipper tänka på allt hemskt som har hänt i hans liv. Tidigare i samma avsnitt spekulerar Kim att Jimmy endast försöker övertyga sig själv att han gör det för en anledning, medan han egentligen gör det för en annan, som också händer med Mike. Hans sons död och Werner Zieglers död var hemska för honom, något han aldrig kan undvika ifall han inte jobbar för Fring för att distrahera sig själv från den hemska verkligheten. Han säger till Jimmy att en dag kommer man sluta tänka på dem hemska sakerna man har varit med om, fast Mike lyckas undvika det med hjälp av sitt jobb och vi vet att Gene fortfarande inte kan sluta tänka på den tiden så många år senare. När Mike inte jobbar ropar han åt sitt barnbarn, dricker stora mängder alkohol och nästan dör i ett slagsmål, något han mest troligen hade förutspått. Utan Frings hjälp hade Mike troligen varit död. Så Mikes motivation för resten av Better Call Saul och största delen av Breaking Bad är hämnd. Det är nästan läskigt hur Mike Ehrmantraut och Walter White reflekterar varandra och vi vet vad som händer med båda karaktärerna vid slutet på Breaking Bad. På tala om tematiska konflikter: Mike försöker rätta till Gustavo Frings moral, Jimmy och Kim försöker rätta varandras moral och Nacho och hans far likadant.
Om vi hoppar över till kartell sidan av serien har Ignacio ’Nacho’ Varga och Eduardo ’Lalo’ Salamanca blivit riktigt fängslande i jämförelse med när karaktärerna först introducerades. Nacho var medvetet en mindre del av serien, då han hade väldigt få anledningar att delta i Jimmys och Mikes konflikter –åtminstone på ett dynamiskt och logiskt sätt– så karaktärens bakgrund, motivation och personlighet har inte varit närvarande, förens nu. Fast mellan två tävlande affärer kan han inte komma ifrån kriminallivet oavsett vem han vänder till. Samtidigt kan han inte uttrycka sina känslor till någon förutom Mike och Mike försöker hjälpa honom men är maktlös i situationen. Lalo är en väldigt skoj karaktär här. Han är inte annorlunda från resten av Salamanca familjen, i att han är nästan en övernaturlig, farlig närvaro i en handling där han kan göra vad han än vill. Mytologiska mexikanska gangsters, som är en kontrast med Gustavo Fring som kämpade upp sig själv från ingenstans och vill krossa systemet kartellen etablerade för så många år sedan. Vad Lalo och Gustavo har gemensamt dock är att båda är läskiga som fan. Lalos lyckliga och djärva attityd kring de sjukaste scenarierna är bland de obekvämaste och spännande scenerna jag har sett på ett tag. Lalo får dessutom spela deckare i hela säsongen och långsamt inser att han inte kan lita på någon i sin organisation. Genom klipska sätt får Vince Gilligan oss att hurra för Lalo, i att folk konstant försöker sätta dit honom, han har ingen att vända sig till och den enda personen han vänder till och försöker introducera till cheferna i högre positioner än han själv hugger honom i ryggen, samtidigt som han är en ordentlig antagonist och skurk.
Naturligtvis tittar jag på serien för detta intensiva, detaljerade, vackra, hemska och mörka dramat, fast det hade inte varit någonting ifall serien inte hade en visuell presentation som reflekterade det. Better Call Saul är den bästa skrivna serien och är samtidigt den visuellt kreativaste serien i modern tid. Scenövergångarna är vackra och introduktionerna till scener är ordentligt genomtänkta och är fullpackade med förebådande symbolik. Jag älskar den medvetet stela kameran i flesta scener, som gör att scenerna där kameran faktiskt rör sig och där klippningen blir hyperaktiv känns starkare än vad de annars hade varit. Många tagningar har karaktärer i siluett, ljuset är tjockare och färggladare än vad det har varit innan, scenerna leker mer med djupet än tidigare säsonger och ser mer filmisk ut, inte långt ifrån vad El Camino gjorde. Musikvalen är bortom annorlunda för en amerikansk serie, där man får sampels från Aphex Twin, Chai, Rick Springfield och Jim Reeves för att nämna få. Det är generellt väldigt lite musik under säsongens andra halva och introducerar en hel del drone musik för att scener ska verka lömskare och brutala, inte stor skillnad från Breaking Bads andra halva. Jag kan babbla och fortsätta lista fler saker som dessa, fast jag antar att ni förstår min åsikt vid det här laget.
För att sammanfatta: Better Call Saul är fortfarande kungen av television. Jag kommer inte spekulera kring vad som kommer hända under säsong 6. Istället avslutar jag här och jag kan inte vänta på nästa säsong.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
Länkar:
El Camino recension
10 Serier från 2010-2019 jag rekommenderar
