mrtambourineniclas.blogg.se

Den tråkiga sommarsäsongen fortsätter och under hela augusti månad såg jag endast en film i en biograf: Once Upon a Time in Hollywood. Av alla filmer jag skriver om här nedan rekommenderar jag Once Upon a Time in Hollywood över allihopa, då jag tycker om filmen mer och mer jag tänker på den och under min andra visning blev jag förälskad i den. Filmen har fått kritik, vars av jag tycker inte är särskilt relevant till filmens större teman, metaforer eller karaktärsutveckling, enligt mig. Filmen är bland mina favoritfilmer från hela decenniet och jag kan inte rekommendera den tillräckligt mycket. Hur som helst var det några andra projekt jag såg under månaden och jag hade förvånansvärt mycket att säga om en del utav dem.

Nya Filmer:

Den Siste Gentlemannen

Invader Zim: Enter the Florpus

Om du nu är okej med allt jag precis nämnde kommer du nog tycka om Enter the Florpus en hel del. Humorn är löjlig i hur självmedvetet den är och samtidigt vet filmen hur man inkluderar en intern konflikt hos sin huvudkaraktär. Vet inte riktigt hur repetitivt det blir i ett serieformat, men för en sådan kort film som detta fungerar det okej. Så även fast filmen blir kaotisk och man knappt förstår vad som händer blir man fortfarande känslomässigt fängslad i konflikterna. Mest för att motivationerna är så simpla, starka och rak på sak att man vill se karaktärerna klara sig och ibland vill se antagonisten lyckas. Jag blev också imponerad av animationen. Ögonblick fick mig att flämta och bokstavligen wow-a av hur absolut galen och rik animeringen är. Gav mig återblickar till scener ur Panty & Stocking with Garterbelt och Space Dandy, bara här är det med västerländsk karaktärsdesign och är generellt familjevänligt. Likt dessa två serier bli Enter the Florpus lite för högljudd, snabb och irriterande för min personliga smak, men samtidigt finns det inte mycket annat idag som är likt den, något som gör det uppfriskande i kontext med dagens tråkiga filmindustri och originellt innehåll på Netflix.
Rekommendation från mig.

Parasite

Journalister och kritiker tycker om att kvalificera en film som ett mästerverk, trots att folk på en internationell nivå inte har sett den än och förväntar sig att människor inte kommer lyfta fram sin skeptiska sida vid första visningen av en film som har fått en sådan hyllning. Detta satt i min hjärnas baksäte under min visning av Parasite och jag köpte det inte. I kontext med moderna sydkoreanska filmer och regissörer hamnar Parasite bland de bättre, men jag skulle inte beskriva Parasite som diskret eller banbrytande, i att filmen följer traditionella berättartekniker och har mycket filler samtidigt som den inte erbjuder någonting märkvärdigt nytt. Regissör Boon Joon-ho är känd för sina allegoriska berättelser, som aldrig riktigt har utmanat min personliga världssyn eller överraskat mig i sin diskreta inkludering, vilket skadar Parasite ännu mer när hela filmen vägrar låta publiken släppa budskapet som hamras in i deras huvuden. Som om filmen presenterar ett nytt koncept de aldrig har hört talats om innan. Filmen har sin egna unika och kreativa tvist på ett uttjatat budskap, vilket är uppskattat från min sida, speciellt under filmens andra halva.

Alla tekniska detaljerna är fortfarande fantastiska, med fenomenal scenografi och musik, atmosfären är rik och spänningen är hög, men personligen var takten inte tillräckligt tillfredsställande för att rättfärdiga den långa speltiden och tomrum mellan viktigare scener. I händerna hos en annan regissör hade jag troligen älskat den lika mycket som Oldboy, The Handmaiden eller Lady Vengeance, fast som den är nu tycker jag det är en bra film och inte mycket annat. Jag är ingen stor fantast av Snowpiercer, Okja eller Mother, men ifall du tycker om någon av dessa och regissörens stil borde du ge Parasite en chans.
Stor rekommendation från mig.

Penguin Highway

Den här är överallt när det gäller kvalité, ton, takt och berättande. Vissa delar framkallar de exakta känslorna den ville få fram ur sin publik och andra delar är katastrofala och seriöst skadar upplevelsen, till gränsen den blir jobbig att sitta igenom. Inkonsekvent vore ett vänligt ord att beskriva filmen med och ifall jag vill beskriva den ärligt skulle jag säga att den inte var särskilt bra. En typisk coming-of-age romans fantasy/sci-fi berättelse man har sett från Japan under ett ganska långt tag nu, märkvärdigt på sistone med verk som Lu Over the Wall, Your Name och Odjuret och Hans Lärling. Likt Lu Over the Wall var karaktärerna och logiken i filmen irriterande och saknade originalitet, då klyschor uppkom fruktansvärt regelbundet. Jag hatar manus som Lu Over the Wall och Penguin Highway har, med sina endimensionella karaktärer som reagerar till något övernaturligt för länge utan att etablera någon karaktärsutveckling eller fokusera på en stark berättarbåge hos sin huvudkaraktär.

Det finns fokus här och den förhindrar sig själv från att bli medelmåttig med hjälp av några kreativa berättartekniker jag har aldrig tidigare sett i någon film. Relationen mellan huvudkaraktären, unga pojken Aoyama, och hans fullvuxna tandläkare är skum och känns fel på så många sätt. Jag ska inte avslöja filmens stora tvist, men innan publiken får den informationen är karaktärernas relation obekväm för dem. Det är en virkad kombination av sexuell spänning/symbolik och komedi som man aldrig annars får i denna typ av film, till gränsen där jag börjar ifrågasätta ifall filmen är gjord för barn till att börja med. Innehållet är opassande för yngre barn och gör det svårt att rekommendera filmen. Med det sagt var det den största delen av filmen och höll mig intresserad mer än något annat, då alla karaktärer och dialog runtomkring var lätt bortglömt, klyschigt och irriterande. Vet inte ifall svaret till problemet är att göra filmen ljusare eller mörkare, alltså antingen släppa den centrala konflikter och ersätta den med något annat eller rakt av hoppa in i en pedofil berättelse, men för mig fastnar filmen mitt emellan dessa två världar och leder till att jag blir uttråkad under majoriteten utav speltiden. Ville att upplevelsen skulle vara något lika nytt, utmanande, accelererande och äventyrlig som filmen försöker övertyga publiken att den är, men det händer aldrig. Filmen ser konsekvent vacker ut och kommer belöna flera visningar till de som vill hitta alla mindre detaljer i berättandet, men det blir inte värt det för mig när allting är så förutsägbart och klyschigt. Just nu saknar jag intresse. Kanske återvänder till den någon gång i framtiden.
Svag rekommendation från mig.

Äldre filmer:

As Good As It Gets

Jerry Maguire

Filmen är ”ostig” som jag förväntade mig, men i jämförelse med andra liknande filmer från 90-talet var det tolererande, trots att romansen var irriterande söt, men vad som gjorde mig intresserad var att filmen faktiskt handlade om någonting utanför romansen. Titelkaraktären är en kämpande, självständig spelagent som desperat försöker behålla sin enda spelaren under sitt bälte, efter en nedbrytning på jobbet där ingen kunde lita på honom längre. Så filmen hoppar mellan romansvärlden och sportvärlden, som konstant ändrar karaktärsrelationer dynamiskt hellre än typiska rom-com klyschor som följer en förutsägbar struktur, som i As Good As It Gets. Tre akt strukturen är här, men är inte tråkig och drivs av karaktärerna de själva istället för någon påtvingad regel eller stereotypisk karaktär som annars existerar i berättelser som dessa.

Alla skådespelarna här är inga jag är en fantast av i andra projekt, men här lyser alla igenom fantastiskt. Tom Cruise kan skådespela för en gångs skull och övertygar mig att han är en riktig karaktär, istället för en överdriven version av sig själv. Cuba Gooding Jr. är särskilt märkvärdig här och presenterar den bästa rollen i hela hans filmografi. Till och med Renée Zellweger var bra. Resulterar i en film jag tyckte om och skulle troligen aldrig sett ifall jag inte gav den en chans.
Stor rekommendation från mig.

The Lego Ninjago Movie