Rocketman
Jag tycker om Elton Johns musik. I min uppväxt drog jag mig ifrån hans verk, med att det enda jag var bekant med var hans lättlyssnade hitlåtar som Your Song, Can You Feel the Love Tonight, Candle in the Wind och I Guess Why They Call it the Blues. Min mor spelade dessa konstant i hushållet och fastnade aldrig hos mig. Fast under mina sena tonår lyssnade jag på hans mer kritiskt belönade album, som Don’t Shoot Me I’m Only the Piano Player, Honky Chateau, Tumbleweed Connection och Captain Fantastic and the Brown Dirt Cowboy, och allihopa fastnade nästan omedelbart. Fantastisk 70-tals rock’n’roll jag högt rekommenderar till folk som inte har fördjupats sig i mannens diskografi. När det gäller filmvärlden dock är jag inte lika fängslad. Lejonkungen och Vägen till El Dorado var filmer som hade musik komponerat av Elton och jag var inte en stor fantast när jag var liten och är ännu värre nu i mina vuxna år. Fast det är naturligtvis inte en populär åsikt, då Lejonkungens soundtrack var den största filmmusiken i hela världen tills Frost kom och erövrade världen. Så med en sådan stor influens på musikindustrin och filmindustrin var en filmatisering av hans liv oundviklig. Rocketman är regisserad av Dexter Fletcher, som tidigare regisserade Sunshine on Leith; en av mina favoritmusikaler från hela decenniet. Så jag blev ordentligt taggad att se Rocketman, fast mina skeptiska tankar kom lite i vägen efter att jag såg Bohemian Rhapsody förra året. Jag tyckte inte att den filmen var särskilt bra, med sina billiga konflikter och excessiv fanservice. I min recension beskrev jag den filmen som att lyssna på We Are The Campions och klipper bort alla verser som gör refrängen så tillfredsställande och triumferande. Detta gjorde att mina förväntningar kring Rocketman förminskades lite grann, med att filmen skulle byta ut intressanta konflikter och historisk noggrannhet mot ett Elton John coverband som sjunger artistens största hits. Tack och lov var filmen det exakt motsatta av vad jag förväntade mig.
Den enorma skillnaden mellan Rocketman och Bohemian Rhapsody är faktumet att detta inte är bara en biopic utan också en musikal. Bohemian Rhapsody hade sångnummer, men dem var där i kontext med att Queen uppträde låtar för en publik eller Queen kommer på nya låtar. I Rocketman är det Elton Johns låtar som spelas och dem är där för att driva handlingen framåt och utrycka vad karaktärer känner i scener. Från ingenstans börjar karaktärerna sjunga och dansa, likt klassiska musikaler som The Sound of Music och Cabaret. Eftersom regissören hade tidigare gjort Sunshine on Leith visste han hur man strukturerar dessa sekvenser och när det är passande för dem att dyka upp. Varje scen har också annorlunda mängder energi och intensitet för takten och dramat att variera, så filmen blir inte för entonig. Dessutom är val av låtar klipska, då i kontext med filmen ger låtarna djupare mening och får tittaren att förstå låtarna bättre. När filmen presenterar Your Song i en scen ganska tidigt in passade det scenen, förändrade konflikterna och gav min en ny uppskattning för låttexterna. Det var ögonblicket där jag tyckte om filmen innan dess och plötsligt började älska den, så mycket så att jag började gråta i biografen. Hela filmen har den här stenhårda kombinationen av låtar och presentation, i att låtarna har en anledning att vara där istället för att strikt peta på den nostalgiska sektionen i din hjärna. Någonting Rocketman också utför bättre än Bohemian Rhapsody är dramat. Den centrala konflikten har otrolig fokus och introducerar det till publiken utan att de ens inser det. Detta är en kärlekshistoria, vars resultat jag vägrar avslöja här, men det är ett intressant dilemma många homosexuella möter i sin livstid och är någonting jag aldrig tidigare har sett bli utforskat i en Holllywood-film. Dramat följer en logisk progression i filmen, i att man aldrig ifrågasätter karaktärers handlingar eller blir förvirrad av berättandet.
Många delar i filmen förlitar sig på att låtarna och kamerakompositionerna får tittaren att förstå huvudkaraktärens inre konflikt och alla tematiska konflikter. Låtarna som valdes passar inte kronologiskt i musikhistoria och har blivit ett klagomål mot filmen. Från min sida såg jag det som att Elton tittar tillbaks på dessa ögonblick och romantiserar dem på sitt unika sätt. Sedan visar filmen ganska tidigt i början att vi som tittare inte nödvändigtvis kan lita på att allting Elton säger är sant, vilket gör det hela väldigt intressant. Utan att avslöja för mycket inblandas droger senare i filmen och skapar gränsfall psykedeliska sekvenser som är mer avbildade som hur Elton kände under dessa ögonblick hellre än hur det realistiskt såg ut. Som en sorts kontrast med de mera vardagliga och patetiska delarna av hans liv. Så att låtarna väljs för att passa dramat hellre än kontinuitet är inte en stor kritik mot filmen. Ifall vi ska hålla oss på den negativare sidan blir filmens andra halva lite kaotisk och faller ned i fällor som klyschiga biopics brukar göra. Man börjar också känna den långa speltiden. Eftersom Bohemian Rhapsody släpptes inte för så längesedan kändes Rocketman inte lika färskt som jag hade hoppats på under den andra halvan. Fast samtidigt fungerar allting där och filmen blir inte tråkig. Filmen fortsätter slänga överraskningar och chockerande ögonblick ens väg. Sedan blir filmen mer och mer intensiv och visuellt intressant. Filmteamet fortsätter hitta kreativa sätt att filma montage, dialogscener och sångnummer, någonting som sällan händer i moderna musikaler. Filmen är visuellt enastående, med kreativt kameraarbete och scenografi tillsammans med poppande färger, någonting som skulle vara en besvikelse ifall man inte fick det, med tanke på vem filmen är ägnad till. Den här färgglada energin reflekterar huvudkaraktärens personlighet och ger filmen liv.
Jag älskade Rocketman. Hela upplevelsen var ett känslomässigt slag rakt i magen och fick mig att spy upp regnbågar. Rocketman är ett fantastiskt exempel på hur mäktig en modern musikal kan vara och varför filmindustrin behöver fler inom genren. I slutändan har filmen små delar som man har sett i andra projekt, fast samtidigt fanns det ingenting som försämrade upplevelsen för mig. Skådespelarna är oemotståndliga och det är nästan läskigt hur Taron Egerton slukas upp i sin roll. Låtarna är absolut galna och allihopa fungerar i berättandet. Alla bilderna filmen visar av är några av de vackraste jag har sett på länge från en film och visar hur ändlöst kreativ filmteamet är. Rocketman kommer garanterat vara bland det bästa hela året har att erbjuda och är sannerligen en av de bästa musikalerna från hela decenniet.
