Som sagt i tidigare inlägg har jag sett väldigt få filmer i år jämfört med tidigare år. Jag släppte en bok, tittade på serier för en gångs skull där Better Call Saul, Ozark, The Boys och Made in Abyss tog upp en stor del av min vår och sommar, haft många egna projekt och så har filmvisningar inte intresserat mig lika mycket som tidigare år. Sedan har filmerna dem själva varit ganska svaga också. Skrev fyra separata recensioner för filmer än så länge och ingen av dem var otroligt positiv och dem bra filmerna finns det få saker att faktiskt skriva om. Men vi har en tradition att sammanfatta mina filmupplevelser under månader och för första gången kombinerar vi ihop tre månader i ett inlägg. Sex hela filmer på tre månader... det är någonting i alla fall.
The Automat
Detta är en dokumentär om skapandet och konkursen bakom en matkedja i Amerika som hette The Automat. Kedjans premiss var ganska simpel, i att man åkte till en Automat och åt mat man köpte, men deras restauranger var unika i att det inte fanns någon personal som tog emot gästerna, istället matade folk pengar in i maskiner som öppnade luckor folk fick ta en maträtt ur eller kaffe ur en kran. Mel Brooks och andra dyker upp och berättar om The Automats gyllene tid i New York, i vad som utan tvekan kommer vara den mest inspirerande och ljuvligaste dokumentären man kommer få se i år. Ibland är det skönt att få se en dokumentär om ett ämne man aldrig trodde skulle intressera än och håller en fängslad från början till slut.
Stor rekommendation från mig.
Beavis and Butthead Do The Universe
Under 90-talet var jag inget annat än en bäbis och en hjärndöd pojke, så den stora Beavis and Butt-Head serien från MTV var lite innan min tid. Jag såg bernievidz videon I Watched Every Episode of Beavis and Butt-Head och - bortsett från click-bait titeln - gav en bra översikt av skaparen Mike Judges karriär och förklarade hela seriens lore, som jag tjänade på eftersom jag annars aldrig skulle förstått när karaktären Daria dök upp i Do the Universes första minuter. Videon uppmuntrade mig att se Beavis and Butt-Head Do America och genuint tyckte om den, med den underligt klipska och satiriska humorn den hade och konststilen fick mig vilja se fler animerade filmer för vuxna i samma stil. Do America släpptes 1996, Beavis and Butt-Head fick en ny säsong under 2011 och vi har inte fått någonting från namnet förens nu igen med Do the Universe och, ärligt talat, har det varit värt väntan.
I slutändan är det samma handling som Do America - Beavis och Butt-Head blir misstagna för fiender till staten och blir jagade av federala agenter - men det fungerar för detta namnet. Beavis and Butt-Head, likt Rocko's Modern Life och Ren & Stimpy, var en produkt av sin tid. I att dem definierade en period av underhållning som var utmanande och äckligt, men för dagens standard har aspekter till sig som verkar skumma eller har en sorts manusförfattande som inte... möter standarden, kan man säga. Idén av att två tonåringar bara går runt och beter sig illa mot andra utan telefoner i deras händer och går på knasiga äventyr är både nostalgiskt och simpelt, något som aldrig skulle bli producerat idag, där barnunderhållning har blivit sofistikerat och underhållning för tonåringar centrerar kring Youtube, videospel, skitserier om skoldrama, skoldrama anime och sociala medier. Hjälper inte heller att South Park skulle ta deras plats som den tecknade parodin av amerikansk kultur, men vi går igenom det senare. Så skämten den här gången i Do the Universe verkar vara delvis riktad mot en vuxnare publik som förstår satiren i den mera så än dem yngre. Uppskattar det personligen och även fast det är ytlig humor så är det svårt att inte tycka om hur perfekt kemin är mellan alla karaktärer är här. Självklart är animeringen ful och vissa skämt landar inte lika starkt som andra, men tonen och känslorna man får från den är konsekvent bra och kan vara vackert animerad när den behöver trots sin låga budget. Genuint tyckte om den och aldrig trodde jag att jag skulle skriva det om en film med karaktärer med namnen Beavis och Butt-Head i sig.
Stor rekommendation från mig.
Mad God
Oh boy har vi en udda för idag. En stop motion animerad film från Phil Tippett, som många publoikationer redan har pekat ut är gudfadern till dagens specialeffekt fyllda Hollywood, med sitt genombrott på första Star Wars och flesta stora filmer från Steven Spielberg och George Lucas på 80-talet. Har otroligt många projekt under sitt bälte, men har aldrig regisserat en långfilm själv innan och har försökt producera Mad God sedan 80-talet. Under dem senaste fyrtio åren har mannen skapat individuella sekvenser som utspelats i Mad Gods värld, men inte släppt dem i ett långfilmsformat... tills nu. Mörk, vriden, morbid, läskig och totalt ofiltrerad är Tippetts Mad God; en utav dem få gångerna där man får en kompetent film där ingen kompromiss märks av i slutprodukten. Resulterar i ett projekt som känns nästan indie-aktig, i att den inkluderar delar eller scener som är totalt irrelevanta till berättelsen och är endast med för att filmskaparen bestämde det. Dessutom är detta en stop motion film på en budget och därmed har filmen lite tid att försöka få publiken tro att det är riktiga varelser man tittar på istället för dockor, resulterar att vissa aspekter tolkas som söta eller amatör; titta på ett barn skapa en film med sina leksaker. Vad som verkligen får filmen att fungera är visionen bakom det och att filmen bestämmer sig för att exkludera dialog helt och hållet, med underliga bilder som kommer lämna mardrömmar hos en ifall man tänker på deras innehåll tillräckligt. Påminner om klassiska konstverk som Lustarnas Trädgård, som försöker avbilda helvetet, dess demoner och människor som hamnat där, bara ännu sjukare och från en sci-fi vinkel som bär på otroligt skräckinjagande subtext.
Stor rekommendation från mig.
Pompo: The Cinephile
Väldigt sällsynt att få se en anime om spelfilmer istället för animeringsindustrin. Filmen handlar om en kille som blir regissör för en stor film för första gången och är väldigt meta i sitt innehåll. Den är kort, ostig, komisk, löjlig, känslomässig, skoj och innehåller alla dem söta och dumma sakerna man förväntar sig från en anime riktad mot tonåringar. Tyvärr måste jag vara filmens stora kill-joy. Jag är väldigt skeptisk och nihilistisk mot Hollywood och filmindustrin i sin helhet och har det svårt att separera dem stora filmerna från politiken bakom kulisserna, som filmen visar av ibland och ändå sätter aldrig rampljuset på hur vrickade vissa aspekter är, som att endast "vackra" skådespelare blir anställda. Det är en hardcore och oförlåtlig industri som har så många olika röster och åsikter runt omkring självaste kreativa processen att det blir omöjligt att behålla någon form av konstnärlig integritet och dem enda som kan göra det är antingen filmskapare utanför Hollywood systemet eller stora röster inom industrin som har pengarna och makten att göra vad dem vill i sina verk. Vilket kan vara farligt och leder till ego, exempelvis behöver jag bara nämna MeToo som ett samtidigt exempel från en industri som har haft en lång och läskig historia med sexism, rasism, homofobi, xenofobi och på många vis är närvarande än idag. Från filmen förväntade jag mig inte samma nivå av negativitet mot industrin som jag har, men jag förväntade mig åtminstone någon form av kritik, men det dök aldrig upp. Som ett resultat kändes filmen ganska ytlig och gränsfall barnslig i sina konflikter och val av dialog, i en premiss och miljö som i verkligheten är riktigt kall, elitisk och producerar skitfilmer med högt produktionsvärde.
Det finns filmer som Citizen Kane där Orson Welles medvetet skapade en handling som speglade honom som en regissör i en miljö han inte hade någon erfarenhet i, men självaste karaktären i sig är ingen "self-insert" för honom och istället är där för att visa hur hemsk William Randolf Hearst var och tragedin bakom det hela. I Pompo skriver titelkaraktären ett manus och påstår att hon skrev det för Natalie, när det egentligen var ett sätt för henne att skapa en ordentlig regissör ur huvudkaraktären Gene och skapar en karaktärsbåge för honom genom att låta filmen i filmen ha en huvudkaraktär som reflekterar honom. Auteur teori är det första jag får tänka på, när regissören gör alla beslut producenten egentligen ska göra, klipper ihop filmen själv och har en karaktär precis som sig själv i filmen. Man behöver kisa lite och man ser Tommy Wiseau i rollen. Bara för att man har en vision och den är väldigt personlig gör det inte till en bra vision och kan leda till en ekokammare där man inte får någon direkt input från andra och fastnar i sina egna idéer som aldrig kan bli kritiserade, för det är bara hat man hör från andra vid det laget. "Nobody respect my vision!" Som ett resultat var det svårt för mig att tycka om Gene och konstant väntade jag på att en karaktär skulle stiga in och säga till honom att han blir för självupptagen, men det händer aldrig. Förväntade mig också att Natalie karaktären skulle göra någonting, kanske en ostig romans mellan båda som lätt hade passat filmen eller karaktären hon spelade, men det hände inte heller och gjorde karaktären och hennes bakgrund gränsfall meningslösa.
Ibland producerar Hollywood filmer om det magiska med filmskapande i Hollywood, som La La Land, men där tenderar filmerna har någon form av realism så vi kan relatera till huvudkaraktärerna, vilket är delvis närvarande i Pompos första akt och sedan verkar bara försvinna delvis in. Ironiskt är den här filmen om kraften bakom berättande ganska klumpigt berättad och filmen i filmen verkar riktigt klyschig och har ganska tama konflikter i sig också. Alla är så snälla och optimistiska mot varandra och ifall det är någonting ni söker efter rekommenderar jag den till er, men det kommer bli ganska svårt för mig att vilja se den igen.
(svag) Rekommandation från mig.
South Park: The Streaming Wars Part 1 & 2
Inte förvånande så såg jag Matt Stone och Trey Parkers nya satiriska försök att fånga dagens dilemman om svåra frågor i Amerika. Den senaste säsongen av South Park kändes lite uppfriskande från teamet, i att dem kunde stiga utanför South Park bubblan, så att säga, där dem kunde skriva skämt om mera tidlösa och löjliga saker och trender hellre än att prata om saker som händer i nuet och har inte informationen eller undersökningen som kan satirisera ämnena ordentligt. Förra säsongen handlade om tonåringar, Saint Patrick's Day, utnyttjandet av minoritetsgrupper för finansiella mål, sedan blandar ihop nyliga och oundvikliga saker som kriget i Ukraina och Covid-19. The Streaming Wars, likt Post Covid filmerna, är fokuserade på ett ämne, men för mig är det inte lika starkt den här gången och många skämt landar inte heller. Hela Karen delen, ManBearPig familjen, pattarna, kändisarna, osv. kändes irrelevanta till handlingen och förstärkte inte temat eller budskapet. Det passar South Park och är roligt, men jag vill hellre se det i separata avsnitt istället för filler i filmer.
Det som fungerade är det titulära strömkriget och hur branschen dikterar konsten hellre än att konsten dikterar branschen, som dem själva säger. Endast fem procent av det som finns på tjänsterna är faktiskt värda någonting, så efter att Ozark och Better Call Saul har tagit slut finns det noll anledningar för mig att ha kvar Netflix och resten av världen verkar känna likadant eftersom Netflix har förlorat över en miljon prenumeranter i år. ManBearPig är en utav mina favoritskapelser i alla sitcoms jag sett, så det är bara roligt att få se dem och metaforen som kommer med det, dessutom har filmskaparna ytterligare en chans att konfrontera det ämnet. "ManBearPig, eventually, he gonna kill everybody. He just gonna kill you first." Jag tycker om den repliken och det är skoj när South Park kan bli seriösare och gå i en mörkare riktning, tyvärr måste den hålla sig till ganska simpla punchlines när den inte behöver.
(svag) Rekommendation från mig.
Läs min bok: patreon.com/ngsvensson
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
