Superman
Ifall ni är nya här vill jag peka mot mitt tidigare inlägg där jag skrev om Superman innan den släpptes, då jag hade många tankar kring saker runt omkring filmen och blev för långt att inkludera i en recension som detta. Ni kan hitta den här: Superman Recension Inledning.
Högt rekommenderar att ni läser allt det innan ni hoppar in här, eftersom det kommer förklara mina åsikter här tydligare. Sedan kommer jag avslöja stora delar i filmens berättelse och tvistar däri, så jag rekommenderar även att ni har sett filmen först ifall ni bryr er om spoilers; det är viktigt med en första upplevelse, men det viktigaste är vad som händer efteråt. Med det ur vägen:
Superman är regisserad och skriven av James Gunn. I sin karriär har han varit inblandad inom sci-fi och fåtal gångar har dem varit relaterade till serietidningar, men större delar har varit filmatiseringar. Tittar man på hans filmografi är det fyllt med originellt material och ändå är hans populäraste filmer filmatiseringar, med Dawn of the Dead, Guardians of the Galaxy filmerna, Scooby-Doo filmerna från 2000-talet, The Suicide Squad och även Tromeo & Juliet. Att vara bekant med ett tidigare etablerat verk inför en filmatisering är självklart viktigt, vad som verkar vara viktigare är vad man lägger ovanpå den filmatiseringen. Exempelvis är Spider-Man från 2002 oförnekligt en film om nätslingaren och ändå är en Sam Rami film i all sin absurditet och ostigt innehåll, varav är den stora anledningen till varför filmen diskuteras än idag och The Amazing Spider-Man har blivit bortglömd. Hade Guardians of the Galaxy filmerna haft Jon Watts som regissör tvivlar jag att filmerna hade varit så omtyckta idag, till gränsen där filmernas skådespelare vägrade spela in tredje inlägget utan James Gunn efter att han blev canceled, därmed fick sitt jobb tillbaka, fast inte innan han regisserade The Suicide Squad och senare blev co-CEO för DC Studios. Så för chefer och producenter borta hos Warner Bros. är herr Gunn så viktig för denna typ av genrefilm filmatisering, att så fort han blev tillgänglig erbjöd dem honom en utav de största rollerna man kan ha i ett kreativt fält inom underhållningsbranschen; från arbetslös till ledare av en hel multi miljarder franchise på bara fåtal år. Vad som hjälpte var simpelt att hans filmer under den här eran har varit bra. Guardians of the Galaxy filmerna är lätt bland de bästa trilogierna från Hollywood och The Suicide Squad är ett perfekt exempel på hur hans talanger bakom filmatiseringar; första Suicide Squad är en katastrof och hans version är bara bättre på alla fronter. Allting som saknades var pengarna vid kassan med just den filmen, men man missar då och då. Superman på andra sidan är svår att missa. Enligt Gunn skulle vi först få en till Batman film, bara att han förklarade för cheferna hos WB att han och hans team inte var redo för Batman än och jag respekterar det, då det egentligen är viktigare att etablera hjärtat till denna kommande DCU filmserie först med Superman.
Till skillnad från andra tolkningar av karaktären är handlingen skum och ändå förväntat av Gunn. Får man en överblick av handlingen i nya Superman och dess komponenter är det inte så annorlunda från en typisk berättelse centrerat kring konflikterna mellan Superman och Lex Luthor, bara att innehållet och tonen är drastiskt annorlunda. Tonen är etablerad ganska tidigt, där första scenen är att Superman, skadad, kraschar ner i snön och med blåmärken kallar till sig sin hund... som omedelbart vägrar lyda ordrar och hoppar på honom istället. Det är skoj, färgglatt, ostigt, obekvämt och ändå handlar om seriösa saker; filmen kommer ta oss in i hemskare områden, men i slutändan tar oss dit med knasigheter. Och oj blir det knasigt. Med antalet karaktärer, regler, sci-fi koncept och vrickade saker var det oundvikligt att vissa delar tappades på vägen, ändå lyckas filmen bära alla dessa element ordentligt hela vägen till eftertexterna. På många vis är det info dump från karaktärerna, bara till skillnad från andra kassasuccéer är dem scenerna faktiskt underhållande, är originellt inramade, ordvalen låter naturligt från karaktärerna och förklarar hur saker fungerar och inte nödvändigtvis insatserna, vilket desperat behövdes eftersom jag inte kan varenda lilla grej som uppkommer i serietidningarna. Dessutom är allting etablerat och återkommer inför akt tre. Det enda som saknades var det stora, gröna monstret som anfallet Metropolis tidigt in i filmen, då det endast existerar där så vi kan få se hur Superman planerar en konfrontation och slåss, introducerar Justice gänget och vi får se hur befolkningen vänder sig mot honom när Lex Luthor visar videon vi kommer ta upp senare. Överlag är det imponerande hur vi kan följa händelserna på skärmen utan att bli totalt vilse, men jag gissar på att mamma kommer sluta bry sig om allt vetenskap snack och all action efter ett tag.
Kal-El, Clark Kent och Superman är huvudkaraktären och effektivt blir ögonen vi observerar världen genom, vilket gör det passande att han är lätt den sårbaraste och mest vilseledda karaktären bland bunten. Narrativt är filmen obarmhärtig mot titelkaraktären, eftersom den konstant bestraffar honom, sällan är han i kontroll, väldigt få karaktärer är på hans sida och även då är flesta tveksamma kring honom, ingen vill sammarbeta med hans konflikthantering och hans personlighet blir ett skämt för resten av rollistan. Allt detta tjänar att få oss äntligen bry oss om honom som en riktig karaktär i en riktig film, någonting vi inte haft på ett långt tag. Vi skippar ursprungsberättelsen, istället är filmen inramat som ett äventyr med Superman som huvudkaraktär; en ny volym i Superman serien med serietidningar hellre än en filmatisering av den första klassiska berättelsen med karaktären. Superman från 1978 är en tillräckligt bra filmatisering att vi egentligen inte behöver någon annan, vilket kanske förklarar varför flesta andra skyndar sig igenom den delen och skippar till ett slumpmässigt äventyr på Jorden – annars har ordentliga tolkningar blivit begränsade till serier. När man har denna nya Superman berättelsen utlagd vore det konstigt att inkludera Krypton scenerna i början eller klumpigt integrera det in i senare scener, då takten och strukturen hade tagit en ordentligt smäll som nog hade skadat filmen ordentligt. När det gäller dessa kassasuccéer tycker jag takt och struktur är viktigast av alltihopa, då kontext för handlingen och detaljer i karaktärsutveckling inte väger lika mycket och kan hamna i subtext och låta upplevelsen vara försäljningsargumentet så att säga. Många kassasuccéer har uppoffrat sina handlingar och detaljer för att skapa en karaktärslös och hjärndöd upplevelse som säljer ingenting, medans den här Superman har en stark förståelse för karaktären och handlingen är fortfarande den stora prioriteringen, då Superman har saknat det i filmformatet ganska länge. En bra balans tycker jag och för första gången på länge har jag brytt mig om Superman. Det är fortfarande en amerikansks kassasuccé, så filmen har fortfarande förklarande monologer, karaktärsmotivationer blir tydligt detaljerade och diskret existerar inte i filmens ordbok, men det är en del av charmen och är bättre utförd än flesta andra filmer av den här typen.
Lois Lane har alltid varit en sidofaktor. Självklart har hennes relation med Superman varit viktig i många berättelser och visat att hennes närvaro har påverkat Clark, men i slutändan hamnar hon vid sidan om. 1978 versionen bestämde sig för att utsätta henne för fara två gånger och det leder till en tvist där Superman inte hinner rädda henne, därmed måste bryta sina föräldrars kod och vrida tillbaka tiden så hon aldrig blir utsatt för fara till att börja med. Snyder filmerna verkade inte bry sig om Lois och hennes inkludering kändes mera som ett tvång från studions sida. "Hon måste vara med, annars är det en mindre chans att kvinnor ser filmen! Få henne springa runt på ett rymdskepp och låt henne kasta ett spjut i vatten... som hon senare måste dyka och hämta igen." Jag är inte särskilt bekant med My Adventures With Superman, men där förstår jag det som att hennes hela karaktär ändrades och hon fick en större roll i seriens universum, vilket verkar fungera för den serien, men med en film som nya Superman har man inte exakt tid för att etablera en sådan expansiv värld centrerad kring en karaktär. Såvida man inte vill förstöra takten helt och hållet. Så här fortsätter Lois vara den ivriga, kaxiga personligheten som hon har varit I andra tolkningar och ändå bär en mera nutid mantel, så att säga, med sitt vassa huvud och anti myndighet attityd. Vad filmen lägger på som nytt är hur Lois och Clarks relation faller isamman. Uppfriskande att de båda känner varandra och som en liten tvist är det Lois som har hemligheter och leder till andra halva av filmen där hon ifrågasätter sin romantiska relationen med Clark och Superman, där hon är bekväm med Clark och inte med Superman. Så inte förens hon stiger in i hans värld - där hon får se hur andra behandlar honom och all stress han blir utsatt för - kan hon äntligen älska honom och de båda förstärkter varandra. Även fast det inte får lika stor fokus som resten av karaktärerna i filmen, känns Lois som en fullt utforskad karaktär och passar in i denna knasigare, galnare och känslomässigt drivna värld och ton filmen har etablerat.
Det är någonting ganska roligt med att filmen är fylld med superhjältar och ändå är Superman den enda som slåss mot superskurkarna. Dem är okej och passar temat vi gräver oss in i senare, men i slutändan är det Lex Luthor som snor filmen. Lex Luthor har en större närvaro än vad jag först tänkte. I 1978 versionen fick publiken inte höra hans namn eller ens se honom förens en timma in, reducerade honom till en komisk närvaro tillsammans med sina skrattretande lakejer, men här har han en konstant närvaro i handlingen och varenda scen är täckt i hans händer. Nicholas Hoult säljer rollen spektakulärt också, där det är fortfarande en överdriven karaktär driven av ego, ändå håller sig fängslande för publiken och blir ett legitimt hot för resten av rollistan. Superman och Lexs dynamik är praktiskt taget densamma från tidigare filmatiseringar; Lex är äcklad av Supermans position som den mäktigaste varelsen på planeten och kommer i vägen av hans planer. I slutändan vill Lex ha mer makt och Superman blir det största hotet mot det. Det är någonting underbart nostalgiskt i hur denna rivalitet är presenterat, som om dessa karaktärer är konstant i kamp mot varandra, till gränsen där Lexs tankar har blivit totalt övertagen av Superman, vilket lägger extra på den mera läbbiga och råa subtexten såväl som temat i filmen om vad som definierar en super man, inte så annorlunda från The Dark Knight. Utav alla Batman filmer så tycker folk The Dark Knight är den starkaste och det var i störst del för att Joker var en sådan mäktig närvaro i handlingen och vilket kaotiskt hot han var, någonting jag tycker Superman gör lika väl om inte bättre då Luther har faktiskt motivation för sina handlingar. Tekniskt sätt är detta inte en "ordentlig" tolkning av karaktären, som många andra karaktärer närvarande, utan liknar en skurk från en Gunn film, vilket jag är okej med eftersom det fortfarande är en bra karaktär och detta är en ny filmserie som har andra prioriteringar än att vara "trovärdig" till materialet det är baserat på.
Dags att prata om föräldrarna. I filmen får Superman ett meddelande skickade av sina döda föräldrar upprepad för honom medans han bor i sin fästning, tyvärr är ena halvan av meddelandet korrumperad och kan inte spelas upp. Genom flera händelser från Lex tag på det, löser den korrupta filen och spelar upp den för resten av världen, där det visar sig att Kal-Els föräldrar sa till honom att förslava mänskligheten och skaffa sig en harem fylld med hur många kvinnor han än önskade. Detta är inte påhitt - eller ett skämt - detta är inkluderat i filmen och karaktärerna faktiskt säger harem. Eftersom filmen är regisserad av James Gunn förvånar det mig inte att vissa scener är kåta eller har underliga sexuella undertoner, fast detta slog mig som en total överraskning. Så filmen tar första Superman handlingen - om ett utomjording Moses barn som skickas till Jorden för att rädda dem - sedan förvandlar det till att Superman blev aktivt uppmuntrade av sina föräldrar att erövra planeten och inte bry sig om människoliv. Djärvt säger jag och det är en intressant tolkning av karaktären; han är nu mera lik Goku än klassiska Superman. På riktigt är det uppfriskande och man måste nästan applådera Gunn för sin kreativa kontroll över projektet och förmåga att skjuta Jesus tolkningen av karaktären bak i huvudet. En utav de största problemen med Snyders tolkning var simpelt vilken fetisch filmerna hade för Superman och hur absolut över alla andra han var och avbildade människorna som ett hinder för honom mera än en kallelse, där Jesus symboliken blev irriterande och äckligt att se. Så vad Gunn kommunicerar till oss, via den här filmen, är hur Superman egentligen är mer människa än utomjording och är inte "över" någon annan riktigt. Till skillnad från antagonisterna i filmen som försöker etablera sin auktoritet över andra, som Lex, hans lakejer, nyheterna, osv. Fast jag kan nog tänka mig att Superman "fantaster" är mera upprörda att filmen förstör deras "heliga" canon. Så jag är helt okej med denna versionen, trots en utnyttjning av harem ordet och filmen är inte det minsta diskret kring det, men filmen etablerar detta och bestämmer sig för att utforska och expandera på idén igenom hela sin speltid. Eftersom detta är en stor kassasuccé och Gunn tycker om att stava ut flesta saker, blir det att Pa Kent berättar för Clark att ens handlingar definierar en, inte vad föräldrar tvingar på sina barn. Det är okej dock, eftersom detta temat blir presenterade som metaforiska utmaningar för Superman och resten av rollistan, som hur Superman måste bokstavligen slåss mot en dummare klon av sig själv som blir kontrollerad av sin skapare. Jag vet att Logan gjorde detta först, men det handlar om vem som gjorde det bättre.
Innan vi avslutar tar vi upp de tekniska aspekterna kort. Visuellt är detta ett under. Actionfilmer känner jag har blivit gråare och fulare för varje år och inte förens nu har filmföretag förstått att yngre tittare föredrar andra färger, så nu får vi en Superman film med färger i sig. Kostymen är perfekt i sin löjliga design och material, som blir en kontrast med solen som ofta är i samma ram. Scenografin är praktiskt taget fläckfri och det blev svårt för mig att skilja tagningarna som gjordes med en riktig kamera och en kamera i ett datorprogram, då effekterna är smidigt integrerade in i scener utan damm framför all action och utspelas i dagsljus. Kompositionerna och kameraarbetet från The Suicide Squad och Guardians of the Galaxy filmerna är integrerade här och lyckas avbilda flygandet med energin vridet upp till max, där man nästan glömmer av att flesta scenerna är helt CG och är tillräckligt kaotiskt att energin blir överförd till publiken utan att det blir för mycket. Skapar några utav de mest spännande actionscenerna jag har sett på ett tag, uppe med Shin Kamen Rider, Furiosa och The Suicide Squad.
Superman är en typ av kassasuccé som bara inte släpps längre. År efter år fortsätter Hollywood ha igång pengarmaskinen och har förvandlat en sommarfilm till ytterligare produkter på produktionsbandet, där de senaste filmerna därifrån har varit medemåttiga som bäst och några utav de sämsta filmerna inom all filmhistoria som värst. Ironiskt nog har de sämsta kommit från DC, bara nu har de totalt skiftat segel och James Gunn är nu ansvarig för en utav de bästa filmerna inom hela genrens historia. Som tidigare nämnt är detta inte en banbrytare, eller en experimentell bit action som Mad Max: Fury Road, eller lika tung i sina teman som en Blade Runner 2049, eller ens lika sammanhängande som Gunns andra filmer, fast utav allihopa är detta den som har mest skoj. Shin Kamen Rider och Superman är de två stora filmerna från decenniet som har varit de starkaste representanterna för en filmgenre jag sett på ett tag, där ena visar av den roliga sidan med japanska superhjältar och den andra den roliga sidan med amerikanska superhjältar. Realistiskt tror jag Hollywood inte kommer skapa en film lika väl ihopsatt och konsekvent underhållande och inspirerande som Superman under de kommande fem åren. Ifall denna DCU serien inte möter samma standard Superman har etablerat var det åtminstone värt att få se denna karaktär i ett gott ljus för en gångs skull och kommer lätt hamna bland mina favoritfilmer från hela decenniet.
