Frost 2 (2019)
Den här filmen inspirerade mig att gå igenom varenda animerade långfilm Walt Disney Animation Studios hade skapat. När filmen först släpptes såg jag den, tyckte det var en helt okej familjefilm, men så fort jag gick online verkade reaktionerna vara det exakt motsatta, då flesta verkade hata filmen och kritiker hade mixade recensioner, även fast flesta av dem var åtminstone lite positiva, men fick ingen stor beröm. Så eftersom jag är en tillräckligt förnuftig person som vet att inte hela världen förutom jag kan vara galna, bestämde jag mig för att återbesöka alla dessa animerade klassiker för att se ifall min positiva perception till Frost 2 härstammade från att min filmsmak var dålig och jag vet inte vad äkta filmkritik ska vara eller ifall folk bara rakt av har dålig smak. Efter att ha gått igenom hela studions filmografi och äntligen nått fram till Frost 2, nästan ett och ett halvt år senare, har jag kommit fram till ett relativt logiskt svar och vi kommer gå igenom det i detalj nu. Vad som först slog mig när jag återbesökte Snövit och De Sju Dvärgarna, Pinocchio, Fantasia, Dumbo och Bambi var hur atmosfäriska och abstrakta i natur de var, i att berättelserna var drivna på känslor och inte traditionell logik man annars hittar i fantasifilmer och barnfilmer; klassiska sagor presenterade som klassiska sagor. Naturligtvis finns det aspekter till respektive film som ekar traditioner, värderingar, moden och karaktärsdesigns från tidsperioden filmerna skapades i, men annars är det svårt att gissa vilken konströrelse filmerna släpptes i och gränsfall att de ens kunde kvalificeras som amerikanska. Det kommer i störst del från hur handlingen är berättad, vilket använder sig av många visuella berättartekniker för att få fram en känsla ur tittaren istället för att ge dem konkreta svar eller försöka skapa en värld som är värd att utforska, då filmerna handlade om huvudkaraktärerna och deras karaktärsbågar och därmed behövde inte förlita sig på dialog eller klyschor för att få handlingen att röra sig framåt, då en handling knappt existerade till att börja med. Så konflikterna blev tematiskt kopplade, som förstärkte budskapet och den traditionen känner jag har försvunnit med varje år som går, både hos Disney och andra samtida fantasifilmer från Hollywood. Disney bor i Walt Disneys skugga vart de än går, då hans karaktärer satte företaget på kartan och är anledningen till varför företaget är stort än idag, men med det lämnar det lite rum för expandering i deras animerade filmer, så istället för att gå på nya äventyr med helt nya sätt att berätta sagor på anpassade Disney sig till filmklimatet runt omkring sig och folket reaktioner till deras filmer. Så istället för att gå i den abstrakta och tidlösa riktningen som deras tidigaste animerade filmer gjorde bestämde de sig för att göra filmer i samma stil som andra Hollywood produktioner som var populära under sin tid. 2000-talets Disney tittade över hos Dreamworks och försökte skapa en liknande stor succé som Shrek och misslyckades och sedan nyttja samma typ av berättande för Prinsessan och Grodan och marknadsföring för Trassel och gjorde dem filmerna sämre som ett resultat. Skapade filmer baserade på populära saker som videospel och superhjältar, kopierade prinsessor filmer från deras filmografi och använde samma amerikanska struktur och berättarstil för allihopa. Exemplifierat i spelfilm nyinspelningarna av renässans filmerna från 90-talet, där karaktärer fortsätter prata, förklarar för publiken hur allting fungerar, karaktärerna berättar för publiken vad budskapet är och presenterar de simplaste känslorna som finns utan att faktiskt bära första filmens budskap på sig som rustning och istället lägger på samtida saker ovanpå det som kommer få filmerna att åldras riktigt dåligt.
För mig är Vaiana den enda utav alla filmerna från Disney på 2010-talet som lyckas kombinera det gamla och det nya effektivt och Zootropolis var ett fantastiskt exempel på att Disney faktiskt kan lämna det förflutna bakom sig och faktiskt skapa någonting nytt och speciellt i dagens filmklimat, medan resten av filmerna varierade mellan kompetenta, lättsmälta och underhållande familjefilmer till absolut nonsens, med Röjar-Ralf Kraschar Internet som den största förolämpningen bland bunten. Så med en sådan dålig uppföljare förväntade jag mig att Disney skulle upprepa sig själva med Frost 2, det vill säga producera en uppföljare onödigt snabbt och knuffa ut den så de kan tjäna pengarna de behövde, men slutresultatet för mig var nästan det motsatta av mina förväntningar. Filmen har stora brister och vi kommer gå igenom dem senare, bara att för en samtidig och modern film från Disney blev jag förvånad av just hur kompetent berättandet var och hur det hela kändes så nostalgiskt och nytt samtidigt. Frost 2 omfamnar abstraktioner överallt i sin speltid istället för att knuffa undan dem för tråkiga scener där karaktärer bara står och pratar om vad insatserna är och hur de kan få handlingen att röra sig framåt så fort som möjligt utan någon visuell stil till scenerna. Frost 2 generellt lider av ganska dålig implementering av mise-en-scène, men när filmen bestämmer sig för att rycka undan dialogen och bara visa av karaktärernas kamp på ett kreativt och visuellt sätt är filmen riktigt kraftfull och musiken hjälper karaktärerna uttrycka sig i scener. Vi kommer gå igenom musiken och handlingen senare, bara att efter ett stort flöde med dessa moderna filmer från Disney var det uppfriskande att få se lite tidlöst och behärskat berättande från en modern animerad produkt med en hög budget som kan presentera vackra bilder och snyggt komponerad musik.
En kritik filmen fick vid sin premiär var att karaktärerna var likadana som i början på första Frost och under resan de har i Frost 2 går de igenom likadana karaktärsbågar ytterligare en gång och jag skulle inte nödvändigtvis hålla med om det. De tematiska konflikterna i handlingen är drastiskt annorlunda den här gången, där det fokuserar på kolonialism och skuld för det ens förfäder har gjort och karaktärsbågarna är delvis där för att passa det temat också, speciellt Elsa och Annas roll i berättelsen. Som första filmen måste systrarna sammarbeta för att lösa ett problem som rör deras hem och båda karaktärernas egna bekymmer med sig själva och varandra, medan Olof och Kristoffer är mera som stöd för båda karaktärerna och är där för att förstärka temat. Elsa är besatt med det förflutna, då en bokstavlig röst från det förflutna kallar ut till henne i en liknande melodi deras mamma sjöng i början på filmen, där hon ger sig ut till det okända, tämjer naturens element, upptäcker vem hon egentligen är och när hon gräver sig för djupt i det förflutna blir hon fängslad i is, som Anna i första filmen. På andra sidan är Anna inte lika besatt och vill hellre fokusera på förändringar som kan göras i nutid hellre än att titta tillbaks på någonting som inte kan ändras. Problemet härstammar från, precis som i första filmen, att Anna vill se en förändring men förändringen måste vara positiv oavsett vad, till skillnad från Olof som accepterar förändringar oavsett ifall dem är välkomna eller ej och Kristoffer måste tillåta Anna att inse den begränsade världsbilden hon har i sin egna takt genom att lämna henne ifred ett tag; vara en stödjande pojkvän som är där för henne när hon behöver honom som mest, istället för en person som tvinga sina känslor på henne. Så vid slutet måste Olof snöa bort/dö och med sina sista ord säger han att kärleken är vad som verkligen spelar roll och när Anna får meddelandet från Elsa att hon måste krossa bron kommer Kristoffer och hjälpen henne vid filmens klimax så hon kan rädda dagen igen. Strukturellt och på en ytlig nivå är båda filmerna lika varandra, men då kan man lika gärna säga att Frost är samma film som Lejonkungen och Lejonkungen är samma film som Bambi, även fast filmerna är bara lika varandra på den ytligaste nivån som möjligt. Det betyder ingenting; en kortfattig och långsökt utpekning som i den moderna åldern kvalificeras som legitim kritik. Sedan är den här upprepningen passande och trovärdigt för en Disney produkt, med att karaktärerna i första filmen blev påskyndade att lära sig en läxa och efter ett tag hoppar tillbaks till gamla vanor igen. Vad jag inte har sett folk diskutera dock är hur båda filmerna har liknande svaga sida i utförandet av sitt budskap. Det kan sammanfattas som att båda filmerna vill desperat skapa något nytt och utmanande, men eftersom de högsta hönsen hos Disney inte kan tillåta att publiken känner något komplext, därmed klagar över det online, blir projekten hos Disney för säkra för sitt eget bästa.
Man kan ta en film som Thor: Ragnarök som ett exempel på en film gjord för en liten äldre publik med liknande teman som Frost 2, i att den centrala konflikten roterar runt en ond figur från huvudkaraktärernas förflutna och nu måste huvudkaraktärerna metaforiskt rätta till sakerna den onda förfadern åstadkom. I Thor: Ragnarök inser Thor att hans värden, folket han är kung över, deras värderingar och krafterna runt omkring dem är inte kopplade till en bokstavlig plats och kan lätt rivas ner och flytta någonstans där de kan bli flyktingar och behålla deras kultur och fortsätta leva. Så filmens karaktärer är där för att visa av hur Thor lär sig detta och implementerar det ordentligt och sedan finns det extra små detaljer i resten av filmen som fyller i sina roller som tjänar det målet, exempelvis att låten Immigrant Song av Led Zeppelin uppkommer i början och slutet på filmen. Thor: Ragnarök är långt ifrån perfekt, men det är exempel på en suveränt kapitel i MCU och en film som förstärks av hur fokuserat budskapet är och är helt okej med att visa av några tragiska saker för att få publiken att känna någonting och samtidigt få dem förstå någonting som händer i verkligheten: exakt vad konst ska göra. Dessutom finns det Avengers: Infinity War som expanderar på idén om att det kanske inte blir ett lyckligt slut för flyktingar heller. Eftersom Frost 2 är gjord för en yngre publik kan inte filmen gå i mörkare områden, som att ha ett komplext avslut, så allting slutar gott, allt är förlåtet och allihopa hamnar där de hör hemma. I en ordentlig film för en äldre publik kunde filmen slutat med att huvudkaraktärernas hemstad blir riven av floden och nu måste befolkningen hitta ett nytt hem eller, ifall man vill gå i en mörkare och realistisk riktning, kunde Elsa försökt döda alla i den förtrollade skogen och utrota allt bevis på att hennes farfar gjorde något så hemskt, men Anna går emot henne och splitras vid slutet inför den stora sista konfrontationen i nästa uppföljare. För mig tror jag barn kan hantera sådant och ett bittert slut gör folk taggade för vad som kan komma härnäst (om det nu ens kommer en uppföljare), som med Star Wars och hur Rymdimperiet Slår Tillbaka slutar och leder in till en uppföljare där insatserna kan vara högre och få publiken att bry sig extra mycket. Det var en balans Pixars filmer hade på 2000-talet, där de kunde få publiken att reagera på ett känslomässigt sätt och samtidigt ha ett lyckligt slut som får publiken att vilja implementera filmens budskap in i verkligheten, men Disneys prinsessor filmer är inte tillåtna att göra det så ofta. Så Olof får fortsätta leva, ingen karaktär dör, skalan håller sig låg och karaktärerna får färgband på sina karaktärsbågar, även fast filmens tematiska konflikter är ganska intensiva och förtjänar att visa av några hemskare saker eller lämna saker öppet, ett problem Röjar-Ralf Kraschar Internet också stötte på. För mig överstiger Frost 2 den första filmen i störst del för att det inte finns en skurk som alla problem direkt kan skyllas på och sångerna är mera passande i den hårdare och mörkare centrala konflikten handlingen har. Som tidigare sagt försöker Disney företaget undkomma Walt Disneys skugga på alla fel sätt och resulterar i filmer som vill vara genomtänkta och samtidigt blir tvingade att vara beräknade.
Den beräknade naturen till filmen blir expanderad i referenserna till första filmen, till gränsen där Olaf bokstavligen sammanfattar alla händelserna i första filmen i en scen, Elsa implicit säger att Slå Dig Fri var överspelad och senare under Vilken Väg Ska Jag Ta sångsekvensen visar filmen scener från första filmen. Dem ögonblicken suger mig ut ur upplevelsen och det finns ett flertal repliker och karaktärsögonblick som använder sig för mycket av den moderna Disney attityden, men till skillnad från Frost, som också hade dem sakerna, har Frost 2 två stora element som den första inte hade: abstraktionerna, musiken och hur dem två fungerar tillsammans. Uti Älven är ett sångnummer som etablerar vatten och hur det bär på minnen, fast samtidigt skapar ett musikmotiv som kommer dyka upp ofta i filmen på diskretare sätt än andra. Som tidigare sagt använder den största sången In I En Ny Värld samma sångmelodi som Uti Älven, vilket kommer tillbaks flera gånger under filmen och i sångsekvensen för Visa Dig. På sättet instrumenteringen och skådespelarnas röster går upp och ner i ton är även presenterat visuellt, som i Visa Dig när Elsa hoppar ned på några ispelare och samtidigt går hennes noter ner och när Anna klättrar upp för att komma ut ur grottan och hoppar över ett hål i marken hoppar noterna också upp. Somligt Är Sig Likt låter som någonting som lätt kunde höra hemma i Frost, medvetet så eftersom sången introducerar oss till karaktärerna igen och passar Annas tankeinställning för resten av berättelsen och hennes Ett Litet Kliv sång är nästan det motsatta. Sången som definitivt sticker ut i sin absurditet är Kristoffers sång Vilken Väg Ska Jag Ta och hur oförlåtligt 80-tal den är, komplett med bilder som lätt kunde hört hemma i en Meat Loaf eller The Eagles musikvideo. Samtidigt dock är det skönt att varje individuell karaktär får sitt egna ögonblick att musikalt uttrycka sig själva och med fokusen på abstraktioner den här gången hamnar Kristoffers sång som ögonblicket där jag verkligen började tycka om filmen och Olofs sång När Jag Blir Äldre tillåter animatörerna att leka med fantasy idéer istället för att ta Olof till en dagdröm som stilistiskt inte passade in i resten av speltiden. Sättet sångerna är komponerade och strukturerade känns bättre ihopsatt än sångerna i första filmen på grund av alla dessa små detaljerna, som visar av karaktärernas interna konflikter genom musiken och inte nödvändigtvis genom bara sång och låttexter som den första filmen gjorde. Jag är inte någon form av expert på musikteori, men jag hör alla små detaljer i mixen och instrumenten och ni får bara lita på mig när jag säger att kvalitén är där och gör spårlistan sammanhängande i jämförelse med första filmens soundtrack och för mig finns det inte en enda dålig sång bland bunten. Jag skulle inte nödvändigt säga att någon av dem är fantastiska sånger och ifall vi ska jämföra med andra musikaler från Disney har Frost 2 ingen chans att tävla med de andra från första halvan av 90-talet, det är bara att ingen av sångerna är irriterande, plana eller oinspirerade och är stora poäng i kontext med andra musikaler som släpps nuförtiden.
Jag tycker om Frost 2. Hade ni sagt till mig för några år sedan att jag skulle tycka om Frost 2 skulle jag aldrig tro er, men nu är vi här och Frost 2 var förvånansvärt kompetent och snyggt gjord. Som tidigare sagt finns det många ögonblick i berättandet som känns onödigt meta, fylld med för många referenser, är för blyg och osäker att gå ett extra steg för att visa av hemska konsekvenser, har en ganska svag struktur och har för mycket dialog. Varför den här resonerar med mig är just för att de filmiska aspekterna lyser igenom den här gången och ekar det Disney gjorde tidigare under decenniet med Zootropolis och Vaiana, såväl som animeringsavdelningens första animerade långfilmer och hur dem hanterade abstraktioner och sångsekvenser. Någon defibrillerade studion och för ett ögonblick kunde man höra hjärtat slå en gång; Disney animering kan fortfarande leva och fortsätta vara relevant i dagens säkra filmklimat. Men det verkar vara ensidigt för mig, då flesta inte brydde sig om uppföljaren, hanteringen av karaktärerna och konflikterna, vilket jag förstår och de är knappast perfekta, bara från mitt perspektiv finns det större saker att kritisera och vi kommer gå igenom det nästa vecka.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
