mrtambourineniclas.blogg.se

Jag planerade att placera den här introduktionen i början på en kommande Superman recension, bara att det kändes för kort att förklara varför jag ville skriva om filmen och slutversionen blev simpelt för lång för en recension. Så här har ni introduktionsdelen. Recensionen i sig släpps så fort jag faktiskt har sett filmen och skrivit mina tankar om den. Med det ur vägen:

Upp

Låt oss hoppa bakåt i tid. Inte till 2013 när Man of Steel släpptes. Inte till 1978 när Superman regisserad av Richard Donner släpptes. Inte ens till 1938 när Action Comics #1 släpptes. Istället går vi bakåt till serietidningars födelse: 1933. Det året publicerades Famous Funnies och var den första boken med endast seriepaneler i sitt tryck - alltså en tecknad serie - då mediet var annars begränsat till nyhetstidning eller magasin som sin utsättning för konsumtion, ända så lång bak som 1905 med Little Nemo. Efter att tecknade figurer och animering för kortfilmer blev knasigare för varje år, var det inte konstigt att karaktärer från serietidningar erövrade film, med Karl-Alfred som dök upp för första gången i en animering genom en Betty Boop kortfilm – också under 1933. Trots vad nätet försöker övertyga er, så var Stålmannen inte den första hjälten i serietidningar, fast han var den första som blev förknippad med "super," då han var den första som kunde utföra otroliga stordåd ingen annan karaktär kunde – åtminstone för seriösa skäl; hade Karl-Alfred och Stålmannen stridit hade Karl-Alfred vunnit, garanterat. Sammanträffande fick båda karaktärerna var sin långfilm på sena 70-talet. Det är intressant att observera hur superhjältar har absolut dominerat mediet under så många år och traditionella serietidningar har knuffats åt sidan, där deras filmatiseringar anses inte vara "serietidning filmer" på samma sätt som Iron Man exempelvis. Robot Dreams filmen släpptes och blev kritiskt belönad, men termen "serietidning film" slängeds aldrig runt i konversationer om den, inklusive från mig; Marvel har lyckats övertyga att superhjältar är de enda serietidningarna som existerar. Likadant som The Empty Man från 2020, eller klassiska Persepolis, eller nyligen Disney-förkastade Nimona, eller det oändliga flödet med manga eller manhwa filmatiseringar som släpps varje år. Självklart har superhjältar varit framsidan av västerländska serietidningar ganska länge nu, mestadels för att dem sålde så väl, bara det att en konstform dör ifall man endast kan få en sak och att begränsa film med en sådan inställning kan vara farligt; tittar man till idag har folk blivit trötta på superhjältar och Hollywoods filmproduktion är döende som ett resultat. Överexponering, brist på kvalitetskontroll och oinspirerade berättelser orsakade att folkmassan hittade underhållning annanstans. I förberedelse inför den här kommande Superman filmen, bestämde jag mig för att ordentligt gräva in i serietidningars historia och hittade en fascinerande mängd information i en konstform jag slutade vara uppmärksam kring efter att jag slutade läsa Kalle Anka i mina tonår. Den enda serien jag köper idag är Made in Abyss och det blir en singulär volym varje år och inget annat. Fast jag fick mig själv att läsa igenom många klassiker från Amerika och Europa - då jag var mestadels redan bekant med Japans egna verk genom min utbildning kring animering historia - där jag hittade ädelstenar och konstnärer som var riktigt bra på sina jobb. Som ett resultat: jag har äntligen förstått varför jag inte tycker om moderna tolkningar av superhjältar. Någonting vi kommer utforska här och visa hur det är kopplat till denna nya Superman.

Himmel

Übermenschen. Övermänniskan har blivit förknippat med den kulturellt genomslående Stålmannen, kategoriserad eftersom han var designad för att vara den ultimata barnfantasin. Jag är den starkaste, snabbaste hjälten och ingen motståndare kan besegra mig – lite Sonic i sitt DNA på vissa sätt. Ändå inte, eftersom han tjänar det abstrakta goda och rättvisa, sedan har en personlig insats i sina handlingar. Vi kan hoppa in i de filosofiska idéerna han representerar, som separerar guden Superman, utomjordingen Kal-El och människan Clark Kent, som vi kommer gå igenom senare. Han självständigt etablerade superhjältar som det stora draget för serietidningar och öppnade portarna för alla de stora hjältarna vi har idag. Inom just television och film känns det som att han alltid har existerat också. Ända tillbaks till 40-talet producerade legendariska Max Fleischer en serie med kortfilmer och än idag har den överdrivna, klassiskt amerikanska presentationen folk förknippar med karaktären, backat med den vackraste animeringen från den tiden. Som Apollo var det oundvikligt att han tvingades konfrontera konstens stora öde: den måste utvecklas. Så under varje decennium fick folk olika versioner av karaktären, vare sig det var de ändlösa siffrorna med serietidningar, serier inom olika genrer eller kassasuccéer. Min generation blev utsatta för drastiskt olika versioner från vad karaktären startades som på 30-talet. På 2000-talet fick vi en animerad Justice League serie som jag kommer ihåg var ganska bra och adopterade "Dark Deco" stilen och designerna Bruce Timm skapade för Batman och Superman serierna från 90-talet. Smallville var ett svar till de då populära serierna som fokuserade på tonåringar i huvudroller. Ifall det inte var uppenbart: ingen visste vad man skulle göra med Stålmannen. Med andra populärare namn som Batman, Spider-Man och X-Men som dominerade bioduken på tidiga 2000-talet med deras humanare och sårbarare karaktärer och krafter, visade det sig att folk föredrog dessa svagare personligheterna som knappt kunde besegra utmaningen presenterade för dem; karaktärer tittare kan relatera till och bry sig om. Bevisat när Superman Returns släpptes och fick inte särskilt positiva recensioner. Jag personligen tycker inte om Kevin Smith, men jag högt rekommenderar att ni söker upp honom prata om hur han var inblandad i filmmanuset för Superman Lives, då den ger en insikt kring hur spårlösa Hollywood var på den tiden när det gällde denna ultra nördiga typen av underhållning. Bland de mest ironiska filmtitlarna någonsin, eftersom filmen aldrig gjordes och under ett långt tag verkade Superman vara död.

2010-talet kom med ett desperat försök att imitera MCUs filmuniversum, där Zack Snyder regisserade och Christofer Nolan producerade efter sin heta Dark Knight trilogi och ledde till en absolut katastrof. Man of Steel, Batman v. Superman och Justice League fick kritiker att frustrerat skriva om filmernas skrattframkallande manus, fula effekter och ologiska handlingar som kommunicerade praktiskt taget ingenting till sin publik – ingen tävling om vilka som var de sämsta filmerna inom superhjältar actionfilmer som krossade kassor. En tragisk bild av titanen som inspirerade generationer och har bland de starkaste berättelserna inom alla serietidningar med superhjältar. Som ett resultat av detta föddes nya Stål... män. Dem var riktigt udda. 2019 introducerade The Boys till världen och karaktären som stack ut var seriens antagonist Homelander; en pervers stålman som istället för att använda sina krafter för goda handlingar, använde dem för att döda politiska fiender, i hemlighet artificiellt producerade superskurkar han lätt kunde besegra så folkmassan tyckte om honom mera, hade en fetisch för bröstmjölk och blev avundsjuk på en bäbis som fick det från sin mamma och inte han. Se det som den största förolämpningen mot DC eller den största välsignelsen för superhjälte underhållning under 2020-talet, oavsett så kommunicerade befolkningen att de ville ha utmanande, läskiga skurkar som klär upp sig som hjältar; anti Marvel och i sin tur anti Disney, därmed fick vi Invincible exempelvis – sociopat Clark Kent. Några Bizarro fantaster därute? Hyperion? Supreme? Med tanke på vad som har hänt på senare år kanske Blue Marvel dyker upp i MCU.

Vogel

Ärligt snack nu: jag tycker inte om superhjältar så mycket. Superman, i min värld, representerar allting från den sidan av serietidningar och tecknade figurer som jag inte tycker om. Min barndom var fylld med tecknade serier och ibland i just serietidning formen, men inga av dem var superhjältar. Flesta var hjältar, fast inga av dem var super. Snobben exempelvis har hjältar, bara utför hjältedåd för små saker. Kommer ihåg tydligt från min barndom där Linus skaffade en ny vän som kämpade emot cancer och stod upp för henne när hon blev mobbad för hennes rakade huvud, något som resonerade och slog hårdare än praktiskt taget allting Batman hade gjort på bioduken. Sammanträffande började Snobben som en tecknad serie. Väl inne i mina tonår var Marvel delvis på min radar, då Iron Man filmen var populär och efter det följde jag MCU eftersom det var skoj, fast i slutändan föredrog jag praktiskt taget allting annat jag konsumerade. När dessa filmer var intressanta för mig hamnade filmerna utanför Marvels MCU verk, där Guardians of the Galaxy vol. 2 var rakt av en komisk rymdopera om maskulin egoism och Thor: Ragnarök satiriserade universumet det utspelades i, genom att bryta ifrån det och etablera sin egna färgglada värld som var mera fixerad med kolonialism än intergalaktiska hot. På många vis har denna genrefilmer tappat detta kontext eller detta pretext till och med: det handlar inte om kraft, utan det handlar om insatser. Fantaster har blivit fixerade med canon, referenser, krafter, osv. som pekar mot sig själv som den bästa och bryr sig inte om andra svagare än sig själva, som exempelvis Marvel uppmuntrar från sina tittare och försöker göra sina filmer fyllda med dessa saker hellre än sakerna som verkligen spelar roll, exempelvis helt okej berättande eller en diverse rollista och genre palett. Thunderbolts* var uppfriskande från MCU eftersom den bröt ifrån allt nonsens dessa filmer marknadsförde, med inga superstjärnor i sin rollista, inga välkända karaktärer, inga märkvärdiga superkrafter och en berättelse som har så lite att göra med MCU som möjligtvis går, därmed tjänade filmen inga pengar och garanterar att vi inte kommer få en sådan film från Marvel igen. Det jobbigaste i detta dock var när jag sökte upp Thunderbolts* på Filmstadens webbsida hade de ändrat titeln på filmen från Thunderbolts* till Thunderbolts / The New Avengers; avslöjar en stor tvist i filmens tredje akt som ett desperat försök att få folk att se filmen på bio. Borde ha döpt om den till Florance Pugh & The Guy From Stranger Things. Det är frigörande till en gräns; Marvel kan inte förknippa sig med bra saker längre och därmed kan låta saker som Thunderbolts* dö så den slipper ett hemska öde med pinsam exponering i framtiden och låta dess filmskapare bryta ifrån för att skapa konst värt någonting för någon därute. Som The Suicide Squad eller Beef. Tråkigt nog kommer inte alla som behöver se filmerna få chansen att se dem. Vill bara lägga till här: i min Thunderbolts* recension tog jag aldrig upp manusförfattare Joanna Calo. Hon är en talangfull författare som har jobbat på Beef, The Bear och Hacks som ni borde se och enda anledningen till varför hon inte dök upp i den recensionen var simpelt för att jag glömde av. Hoppsan.

Med den uppenbara sexismen åt sidan: Marvel är inte längre på min radar och DC har gjort mig nyfiken kring vart deras karaktärer är på väg. Det var några år bakåt och det är ganska imponerande hur allmänheten - eller fantaster överlag, antar jag - kan ändra sin uppfattning av en karaktär efter en ganska kort tid. Efter sina misslyckade filmer och serier bestämde DC sig för att gå i en drastiskt annorlunda riktning: inte sno idéer från Marvel och istället skapa sin egna identitet. Chockerande fungerade det. Kritiskt belönade The Suicide Squad, The Sandman, Doom Patrol, The Penguin, Peacemaker och Creature Commandos visade att nytt blod bakom kameran och byte i genrer kunde tjäna företaget väl och det blev som uppenbarast med allting Superman relaterat; folk påstår att 20-talet kommer vara en sorts renässans för karaktären. Serietidningarna har gått in i intressanta och ostiga områden, trots sin CW budget verkar folk vara nöjda med Superman & Lois och till allas absoluta överraskning har My Adventures with Superman fångat en helt ny generation med fantaster, genom att ge Lois och Clark relationen en välkomnande, uppfriskande tvist, såväl som integrera kreativa beslut ingen annan filmatisering skulle komma undan med. För tio år sedan hade ingen trott att DC skulle vara bättre än Marvel, ändå är vi här. Samtidigt dock har reaktionerna varit ganska negativa från fantaster som har en annorlunda idé kring hur Superman borde vara, speciellt i relation till den här nya Superman filmen som nu har premiär. Inom fandoms har olika personer olika uppfattningar kring vad en serie "borde" vara. Exemplifierat med Star Trek fantaster som har varit irriterande med all utmatning från alla hörn serien har haft på senare år, då det går emot vad klassiska Star Trek har stått för – vilket då har varit de mänskliga karaktärerna och konflikterna däri – utmanat av utomjordiska anomalier rymdfarkosterna stöter på i varje tolkning i varje individuell serie. Vad som skiljer bra fandoms mot dåliga fandoms är hur mycket dessa personer kan skilja matning från kvalité. Vilket flesta verkar ha nöjt sig med att bli fixerade med hur företag förstör deras heliga canon istället för vad berättelsen representerar i den större bilden som en bit konst inom en viss genre som släpptes i en viss tid. Den här nya Superman har visat de negativa representanterna av Stålmannens fantaster, som har observerat filmens affischer och trailers och nått slutsatsen att filmen är usel eftersom dem bryter ifrån från vad deras bild av Stålmannen är: mäktig, stor, muskulös, stilig och visuellt kraftigare än dig. Medans James Gunn och co har istället velat rama in titelkaraktären i ett sympatiskt ljus: har krångel att sätta på sina skor innan han stoppar ett stort hot mot planeten eller får ont när Krypto hoppar på honom eller har knasiga robotar som pekar ut en motsägelse i deras programmering för honom; robotar kan ha känslor trots allt. Personligen föredrar jag den här tolkningen av karaktären, då tidigare nämnda übermenschen problemet blir praktiskt taget bortslitet från karaktären så vi kan se alla tre sidorna inom samma karaktär; en utomjording måste vara hjälten och samtidigt har krångel att klättra in i sin kostym; alien, gud och människa i samma bild.

Flugzeug

Så, med alla dessa utvecklingar inom DCs väggar och alla röster som har ersätt den tidiga etablerade filmskaparna som var ansvariga för förra decenniets innehåll, var en Superman film självklar. Dessutom hamnade filmen ganska snabbt bland filmerna jag såg som mest fram emot i år. Creature Commandos är den riktiga starten till detta nya DCU, men vi alla vet att det är Superman som bestämmer seriens framtid. Creature Commandos serien var skriven av James Gunn, som regisserar nya Superman. Det är någonting oförklarligt hysteriskt med att skitfilmskapare Snyder och Nolan ersattes med killen som skapade Tromeo & Juliet och gör ett oändligt bättre jobb. På vissa sätt representerar James Gunn en fantast av serietidningar: knasig, nördig, fixerad med detaljer, älskar slusk och fastnar för sidokaraktärerna flesta andra läsare kastar åt sidan för att beundra huvudkaraktärerna. Detta är mannen som förvandlade Rocket till den bästa karaktären i hela MCU och producerade den enda filmen värt någonting i hela DCEU. Jag tycker om The Suicide Squad väldigt mycket. Alltså så mycket att jag inkluderade den bland mina favoritfilmer från hela decenniet än så länge och på det viset hamnar som min favorit popcorn film från decenniet än så länge. Otroligt djärv i sina visuella idéer, snyggt filmskapande, en lista med karaktärer som faktiskt säljer premissen ordentligt och faktiskt handlar om någonting utanför de bokstavliga händelserna i sitt filmuniversum. Den handlade aldrig om krafter och istället lade all makt på Amanda Waller och lät hennes kontrollerande ord motiverat av en allsmäktig, oansvarig regering riktade mot titelteamet tala för sig själva. Ännu en självförklarande faktor i denna nya identiteten för DCU var sin humor. Borta var de gråa och dystra världarna från 2010-talet och har nu blivit ersatta med färgglada omgivningar och absurdism som en del av komedin, som liknar en serietidning eller någonting obskyrare som Speed Racer som Wachowskis regisserade... utan en platt green screen. Istället hade The Suicide Squad grymma sets och bra integrering av specialeffekter som var begränsade till de dyraste sekvenserna som hade varit omöjliga att spela in i en spelfilm. Skådespelarna var naturliga val och sålde känslorna i scenerna hellre än realistiska karaktärsdrag och Viola Davis är simpelt så fantastiskt bra. Att jag forsar ut komplimang efter komplimang om The Suicide Squad har blivit en typ av klyscha på den här bloggen, någonting jag hoppades på att ändra efter att Hollywood fortsatte pumpa ut filmer inom samma genre, ändå missar de måltavlan varje gång. Den enda filmen som har kommit nära med en hjälte i huvudrollen är Mästerkatten 2 och den filmen är ganska unik i dagens filmklimat eftersom den bryter ner hur en hjälte borde arbeta; Puss springer in i fara trots möjligheten att det kommer leda till hans död, eftersom han aldrig kommer sluta strida för det som är viktigt i hans liv. För flesta är detta ganska uppenbart, fast Hollywoods filmer verkar ha glömt av den vinkeln och istället skapar Man of Steel, där huvudkaraktären inte fattar att det är fel att mörda en annan innan han gör det själv och mår dåligt över det efteråt.

Eftersom den klassiska Superman har symboliserat superhjälten i den renaste formen, har världen omkring ändrats och tvingat sina ideal och etik på karaktären, vilket i de tidigaste dagarna ändrade Supermans mål att stoppa superskurkar till att kämpa emot faderskap. Amerikanska patriarkatet och censur ledde till att karaktären inte kunde vara experimentell eller introducera djärvare idéer in i sitt canon på ett långt tag, så dessa ambitiösare berättelser som inblandar karaktären är en nyare tolkning. Detta är vad era käraste höger-lutande "kulturkritiker" idag vill ha från karaktären förövrigt, inte kreativitet, nyans eller skoj som James Gunn erbjuder. Så relationerna mellan Clark och sina adopterade föräldrar, Lois Lane, Jimmy Olsen, Lex Luthor, Brainiac, Zod, andra superhjältar i samma universum och en ändlös lista med kompisar och antagonister som är i Supermans närvaro, har varit olika varje gång; utforskar vilka horisonter som existerar därute för honom. Varav ingenting har utforskats i Snyder filmerna. Istället tolkade med kåta inramningar av sina hjältar som säger tomma one-liners mot varandra och visar av sina styrkor hellre än politiska ställningar eller världsbilder. Vem behöver sammanhängande berättelser när man kan vara "cool" istället? Jag tror James Gunn förstår den här synen på underhållning och försöker rätta skeppet så DC kan hitta skatt i outforskade vatten, ironiskt nog för att återgå till grunden av Superman karaktären och hans bakgrund. Trailern visade The Suicide Squad färgerna, de kreativa designerna till världen och skurkarna tar upp större utrymme, samtidigt som den är villig att visa Supermans sårbarare, sympatiska och klumpiga sida. Clark Kent är en tönt och vi vill gärna se den sidan och vi måste låta karaktären bli expanderad bortom sin roll som den ultimata hjälten. Så inför den här premiären är mina förhoppningar följande: filmen borde luta på ambitiösare ämnen, vare sig det är galnare sci-fi idéer som har en starkare innebörd utanför filmvärlden eller konfronterar känsligare sidor som utmanar titelkaraktärens egna moral. Alltså en film som faktiskt handlar om någonting. Och vara skoj. Den delen är också ganska viktig.