Gott nytt år allihopa och god fortsättning. 10-talet är nu officiellt slut och 20-talet har precis börjat. Jag ägnade en hel egen julkalender till mina favoritfilmer från hela decenniet, som du kan hitta någonstans vid sidan här på sidan. Varit uppe i Stockholm och firat jul med familjen, något jag alltid ser fram emot. För tillfället blir det några dagars ledighet innan jag återvänder till det gamla vanliga. Innebär en kort paus från bloggen under januari månad. Tills vidare kommer ett inlägg idag, imorgon och sist ett Mina Tankar Kring Film segment innan månaden är slut.
6 Underground
Michael Bay regisserar filmer som nu går direkt till Netflix. Så nu kan dem som tycker om hans filmer se den hemma, istället för att gå utomhus och störa resten av oss. Kortfattat sög den här filmen riktigt hårt. Även fast Michael Bay har jobbat inom action genren under praktiskt taget hela sin karriär har mannen fortfarande ingen idé om hur man komponerar tagningar i en actionscen och hur man binder ihop dem tagningarna i klippningen. De första femton minuterna är en gigantiska, kaotisk explosion med kameravinklar som aldrig vägleder tittaren igenom scenen så de förstår vad som pågår, hur karaktärer befinner sig relativt till andra karaktärer, ljud som våldtar ens örontrummor och kameraarbete som visar absolut ingen respekt för ens intelligens. Kan du hitta ögonblicket där actionscenerna klipper till samma kameravinkel flera gånger? Jag säger bara lycka till, för att du kommer behöva det. Det är nästan komiskt att filmen slutar med actionscener för att ge oss scener med dialog, i ett desperat försök att lura oss med idén att filmen faktisk handlar om någonting och är inte bara fetisch pornografi. Det hela är tondövt och är fylld med dialog så påtvingat att jag är övertygad att en ”woke" trettonåring skrev hela manuset. Se den inte, även ifall den är gratis på Netflix. Hjärndöd, smaklös, ett slöseri med tid, den ruttnar din hjärna, framkallar inte ett enda ironiskt skratt, är ett nytt lågt för Michael Bay och är en av de sämsta filmerna jag har sett under hela decenniet.
Ingen rekommendation från mig.
Frost 2
Jag fick chansen att se den här tidigare än flesta här i Sverige, då filmen inte visades här förens juldagen medan den har haft premiär i andra ställen i världen tidigare. Hur som helst verkar flesta människors reaktioner till den här variera från negativa till milda. Verkar inte vara lika många som blev förälskade i den här i jämförelse med den första, inte förvånande med tanke på hur stor Frost var när den först släpptes. För mig är det komplicerat. Det är många delar i den här som jag tycker fungerar fantastiskt, medan andra delar frågar man konstant sig själv ifall de ens behövde inkluderas. Först blev jag taggad att Anna och Kristof var ett par i Frost 2, i störst del för att Disney filmer handlar väldigt sällan om redan etablerade romantiska relationer och utförskar det, fast i slutprodukten är det där mera för komedi och leder till ganska dålig, pinsam humor. I kontext med handlingen och temat presenterat här förstår jag varför den konflikten existerar, det är bara utfört ganska svagt och är inte lika intressant som jag hade hoppats. Samtidigt dock var det bättre än att ge Elsa ett kärleksintresse (något som nu garanterat kommer hända i Frost 3 när man har nämnt det.) Musiken är fortfarande inte den starkaste, både i komposition och sångtexterna, scenografin är ganska traditionell och tråkig i dialogscener, de nya karaktärerna är inte fängslande som de från första filmen och Olaf är inte lika stark som komedikaraktärer från andra Disney/Pixar projekt, som Insidan Ut, Vaiana och Trassel.
Med allt detta sagt, klagomålen lagt åt sidan och efter att jag såg den första filmen igen nyligen, föredrar jag nog uppföljaren. Elsa och hennes interna konflikt var det bästa med första filmen och är fortfarande lika bra här, fast den här gången centrerar konflikterna kring fantasy element som första filmen desperat behövde. Jag ska inte avslöja något här, men många online har jämfört Frost 2 med Avatar: The Last Airbender (serien, inte filmen), i att huvudkaraktären i båda verken har liknande berättelser. Jämförelserna slutar på en ytlig nivå dock och håller sig till konflikter och teman som passar Frost: en Disney musikal. Dessutom är det mindre filler i Frost 2 än den första, med att alla sångerna har en anledning att vara där och förstärker alla tematiska konflikter och detsamma gäller för alla karaktärer i berättandet. Karaktärsbågarna är där, de vackra bilderna är där, dramat är passande och fantasy delarna är grymma.
Mina klagomål härstammar från en massa klumpig dialog, sämre sångtexter, humorn landar inte hela tiden och några karaktärer blir inte lika utforskade som man hade hoppats på. Mesta av detta kommer från att det är fortfarande en Disney film och därför behöver vara säker och ha ett familjevänligt budskap som inte flyger över huvudet på barn. Vi kommer aldrig se en Ringaren i Notre Dame liknande film igen från Disney, eller hur? Problemen är i filmens första tredjedel dock och upplevelsen blir otroligt bättre när alla fantasy delar blir introducerade och leder till en ganska ambitiös tredje akt för en Disney standard. Vilket gör att jag tycker om den mer än den första, bara förvänta er inget fenomenalt eller banbrytande, något Frost var på sitt egna vis när den först släpptes. Eller åtminstone för animerade filmer från Amerika.
(svag) Rekommendation från mig.
Jumanji: Welcome to the Jungle/The Next Level
Kamrater ville se The Next Level och, eftersom jag inte såg den första när den väl först släpptes, såg jag Welcome to the Jungle precis innan. Jag tyckte inte om Welcome to the Jungle, då den var ganska tråkig och saknade originalitet, bokstavligen när det är en nyinspelning av Jumanji från 1995. Jag växte upp med den filmen och är ganska nostalgisk för den. Jumanji var inte en särskilt bra film, men den var minnesvärd med sina läskiga scener och Robin Williams var fantastisk, som han alltid var oavsett vilken roll eller film han var i. Welcome to the Jungle har The Rock, Kevin Hart, Karen Gillan och Jack Black, som ändå inte kan fylla i Robin Williams skor, trots att de är talangfulla på sina egna vis. Hjälper inte heller när filmen inte riktigt vet vilken publik den siktar efter. Det hela känns som att en familjevänlig äventyrsfilm är fast i en komedi för vuxna, med den pinsamma dialogen och mängden opassande skämt som inte gör mycket annat än att förlänga tiden på en film som redan var för lång.
The Next Level var en mycket skönare upplevelse än vad jag hade tänkt mig. Den största (och definitivt bästa) förändringen är inkluderingen av Danny DeVito och Danny Glover, som är fantastiska i sina roller och deras närvaro gör att Kevin Hart och The Rock får spela bättre karaktärer också. Blir en starkare dynamik i rollistan och leder till roligare scener och bitar dialog än vad Welcome to the Jungle hade. The Next Level är inte något exceptionellt eller en grym film, den blir ganska dålig under sin sista tredjedel, utan en underhållande liten film som är helt okej för vad den är. Det är passande att jämföra dessa Jumanji filmer med videospel uppföljare: efter att ha skapat det första och hittat det roliga med det hela, kan alla designers fokusera på det roliga mer och förbättra allting i uppföljaren.
Ingen rekommendation från mig för Welcome to the Jungle och svag rekommendation från mig för The Next Level.
Knives Out
Rian Johnson lyckades rädda sin karriär i Hollywood, efter att nästan ha förstört Star Wars namnet med The Last Jedi. Oavsett våra egna åsikter på den filmen har Disney gjort drastiskt annorlunda beslut än vad de hade planerat efter The Last Jedis premiär och första reaktion från fantaster av Star Wars. Det är skönt att Rian Johnson kan separera sig själv från det och fokusera på självständiga projekt om Knives Out. I slutändan är det inget banbrytande med Knives Out i deckare genren, till skillnad från vad hans förra film Looper gjorde för sci-fi/western genren, men den är fortfarande galet rolig och snyggt skriven.
Stor rekommendation från mig.
